Hoppa till huvudinnehåll

Lars Huldéns gravepitafier i nytryck

Lars Huldén
Lars Huldén firar 90 år med nygammal diktsamling. Lars Huldén Bild: Charlotta Boucht Lars Huldén

”Nej!” – så lyder världslitteraturens kortaste dikt. Dikten ingår i Lars Huldéns lyriksamling Läsning för vandrare som utgavs första gången 1974, men som ny utges på nytt för att hedra författaren som fyller 90 år idag, den 5 februari.

I förordet till nyutgåvan berättar Lars Huldén att ett ”Nej!” var det sista han hörde sin far Evert yttra den novembernatt år 1967 när han avled, och att en litteraturprofessor har utsett dikten till världens kortaste.

I den nu aktuella samlingen Läsning för vandrare och andra ingår de 238 kortdikter som ingick i den ursprungliga diktsamlingen Läsning för vandrare som utkom 1974 samt 32 dikter som Huldén skrev i samma veva som de andra, men som inte ingick i den tryckta versionen.

Därutöver innehåller lyriksamlingen några andra lyrikhelheter som till sin form och sitt innehåll tangerar teman i verket Läsning för vandrare. En del dikter har inte publicerats tidigare.

Dikter om liv - och död

Inspiration till att skriva kortdikterna i Läsning för vandrare fick Lars Huldén när han en sommardag 1974 råkade höra ett program på Sveriges Radio om gamla grekiska gravinskrifter.

Dessa gravepitafier kändes väldigt moderna, och Huldén beslutade sig på stående fot för att han skulle skriva en samling inskrifter för nutida gravstenar.

Resultatet blev flera hundra dikter som handlar om livet och döden, om sorg och saknad, förlust och förgänglighet. Och framför allt om livets korthet.

Dikterna är skrivna ur såväl den dödes synvinkel som ur de efterlevandes, och de dödas budskap, eller snarare hälsning, till de sörjande blir ofta tröstande och befriande – ett avskedstagande som tillåter de kvarvarande att släppa taget:

Om du min älskade kommer hit till min grav skall du veta:/
Kärlek band jag dig med. Nu är jag död, du är fri.

Den döde kan också komma med goda råd och anvisningar, förhållningsregler och också direkta kommenderingar:

Och Stormossen skall ni dika ut.

Dikterna växer till ett slags ode över minnet och över vikten av att vi låter de döda vara en naturlig del av vårt varande – så länge vi minns de som dött är de ju på sätt och vis levande, närvarande i sin frånvaro.

Döden kan se ut på så många olika sätt – den kan vara en naturlig följd av en sjukdomsprocess eller ett långt liv, en olycka eller ett medvetet beslut.

Men döden kan också vara oönskad och ett utfall av yttre omständigheter som jaget inte kan påverka, såsom svält eller krig eller ”någons idé”:

Det vara bara 54 som dödades
i det krig där jag var med.
Jag var en av dem.
Man sade att det var ett löjligt krig.

Tändsticksnoveller

En del dikter är ett slags miniporträtt eller tändsticksnoveller som för tankarna till Edgar Lee Masters och hans klassiska samling Spoon River Anthology (1915) som består av gravskrifter över invånarna i den fiktiva staden Spoon River i Illinois.

I dikter som dessa kan man ge fantasin fritt spelrum och slå på den inre filmrullen för att fundera på vad som egentligen hände:

Pumpen pajade.

I den intervjubok som Inga-Britt Wik gjorde med Lars Huldén, Strövtåg i ordskogen (2002), berättar Huldén att hans tanke med dikterna var att deras omfång skulle vara så pass litet att man skulle kunna hugga in dem på vilken gravsten som helst, ”också en liten en”.

Lars Huldén konstaterar också att nästan vilken som helst av de dikter som ingår i samlingen ”Läsning för vandrare” skulle kunna passa för honom själv, som t.ex. nummer 97:

Du är lycklig om du äger ord.

Av våra finlandssvenska poeter hör Lars Huldén (vid sidan av t.ex. Bo Carpelan och Claes Andersson) till dem som påfallande ofta citeras i dödsannonser och i kondoleansbrev.

Det finns också dikter i samlingen som anspelar på en av Lars Huldéns husgudar, nämligen Carl Michael Bellman som ägnade sig åt att skriva parodiska gravskrifter och biografier över krögare i Stockholm.

I dikt nr 19 använder sig Huldén t.ex. av en modell som var vanlig under en kort period på 1700-talet – samtidigt som man kan ana en liten blinkning till Edith Södergran och hennes dikt ”Ingenting”:

Var. Inte. Rädd. För. Mörkret. / Där. Finns. Ingen. Ting.

Denna s.k. stenstil härrör från tiden när man högg in text i monument på detta korthuggna och kärnfulla sätt.

Att försvinna är inte / Att inte finnas. Det som har funnits finns. / Som sagt.

I diktsamlingen finns också dikter som utgör är ett slags gåtor där svaren kan vara mångskiftande:

Vad är det som ingen ber om / men som alla vill behålla / sedan de fått det?

Andra dikter är nyktra konstateranden av fullbordat faktum, eller underfundiga och lätt lakoniskt humoristiska:

Jag visste att det / skulle sluta så här.

eller vad säger ni om denna:

Att få vila i frid i en kvinnas hjärta /
betyder långt mera än att få härja fritt /
i hennes underliv.

Humor och allvar vandra hand i hand i Huldéns dikter, vilket gör att gravepitafierna aldrig blir sentimentala eller melodramatiska.

Om jag skulle välja en dikt ur samlingen för min egen gravsten skulle det bli denna:

Att försvinna är inte / Att inte finnas. Det som har funnits finns. / Som sagt.

Pärmbilden till Lars Huldéns lyriksamling "Läsning för vandrare och andra".
Pärmbilden till Lars Huldéns lyriksamling "Läsning för vandrare och andra". Bild: Sets förlag Lars Huldén

Bonusdikter ur arkivets gömmor

Ursprungligen hade Lars Huldén tänkt skriva 570 gravepitafier, men han landade på närmare 400 dikter. Av dessa ingick 238 i den tyckta samlingen från år 1974.

I Läsning för vandrare och andra ingår ytterligare 32 av dessa gravinskrifter som inte publicerats tidigare. Också bland dessa bonusdikter finns många pärlor, såsom denna:

Bland dödens metaforer / väljer jag klöverbladet.

De kortfattade gravepitaferna kompletteras av närmare fyrtio haikudikter skrivna under hösten 2015 – dikter som handlar om höst, om åldrande, om författarens väntan på orden, på meningar som flyr undan.

Dikthelheten "Anteckningar om glömskan” från år 2007 har tidigare ingått i en festskrift tillägnad den svenska dialektologen Gerd Eklund, och även tryckts i Lars Huldéns samling Akademiska dikter och visor (2008).

I dessa dikter firar Huldén triumfer med dikter som bygger på paradoxala resonemang och som också ger en svidande känga åt den historielöshet som florerar i våra samhällen idag som en följd av (kollektiv) minnesförlust:

Ingenting är lättare att glömma / än historiens lärdomar.

I diktsviten ”Fem orsaker att fly från Finland” drar sig Huldén inte för att häckla fanatism med såväl politiska som religiösa förtecken.

Huldén skriver om ett i mångas ögon skräckscenario där Patriotpartiet vunnit valet och ensamt kommit åt att bilda regering. För att skapa historisk legitimitet börjar de partitrogna bära konstärligt utformad mössa och byter namn till Mösspartiet.

Oppositionen går barhuvad, och strax blir det förbjudet i lag att gå omkring utan huvudbonad:

Straffet skräptes undan för undan. Men förhören var värst.

Det som kanske trots allt gör det värt att stanna kvar i Finland (om jag får ta mig friheten att tolka Huldén) är skogen som Huldén skriver om i två avdelningar: ”Tankar på en stig i en skog” (tidigare opublicerade dikter) och ”Skogens ordspråksbok – festdikt vid skogsundervisningens 100-årsjubileum 1976” (tidigare tryckt i samlingen Dikter vid särskilda tillfällen 1979).

Skogen är sagans, folktrons och myternas urhem/urskog – ett lärosäte och naturens egen konfessionslösa helgedom.

Något att värna och vårda, inte kalhygga och skövla till döds:

Hugg inte mer än att göken orkar flyga mellan träden.

Sköt inte skogen så bra att du inte kan gömma dig i den.

Bristen på skogsstigar blir alltmera kännbar i samhället.
Ett samhälle utan stigar är ett samhälle utan människor.

Missa inte tv-dokumentären "Bakom bilden med Lars Huldén" som sänds i repris på Yle Fem söndagen 7.2 kl. 14.45. Finns redan nu på Yles Arena:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje