Hoppa till huvudinnehåll

Ryska skurkar i trist thriller

Martti Suosalo och Samuli Edelman i filmen Tappajan näköinen mies
Martti Suosalo och Samuli Edelman i filmen Tappajan näköinen mies Bild: Jaana Rannikko Samuli Edelmann,Martti Suosalo,Tappajan näköinen mies

Det är inte helt okomplicerat att veta hur man skall förhålla sig till Med en mördares ansikte. Helheten är både stel och klumpig - vilket är förvånande med tanke på att den bygger på väletablerade element.

Matti Rönkäs första roman om privatdetektiven Viktor Kärppä utkom 2002, blev en omedelbar framgång och följdes under tolv år av ytterligare sju böcker.

2011 omsattes de litterära framgångarna i en åttadelad tv-serie. Och redan i samband med den började regissören Lauri Nurkse och huvudrollsinnehavaren Samuli Edelmann drömma om en filmversion.

Och nu har drömmen förverkligats. Frågan är hur drömskt resultatet är?

Upplägget

Filmen börjar med ett brutalt mord på en rysk kärnvapenanläggning. Därefter förflyttas vi snabbt till ett idylliskt bostadsområde i Finland.

Ett område där den fd Sovjet-medborgaren Viktor Kärppä (Samuli Edelmann) är i färd med att renovera sitt och hustrun Marjas (Maria Ylipää) egnahemshus. Eftersom en svettig snickare kan vara nog så svår att motstå vänslas paret snart ömsint med varandra.

Kärleksstunden får dessvärre ett abrupt slut när en ensam sedel singlar mot golvet och avslöjar att väggen inte enbart är fylld med stenull - den döljer även pengar, pass och pistol.

Marja tycker inte om att bli påmind om makens dubbla identitet och farliga bransch. Så hon tar barnen och ger sig av i hopp om att Viktor skall besluta sig för hur han vill ha det.

Knappt har bilen rullat ut från gården innan personer ur det förflutna dyker upp. Dels den kärlekstörstande ungdomsvännen Julia (Anni-Kristiina Juuso), dels ett antal ryska råskinn.

Riktigt illa blir det när det visar sig att ett rör med polonium kommit på avvägar.

Samtidigt som den ryska presidenten är på väg på statsbesök.

Formen

Med en mördares ansikte innehåller många av de element som en bra deckare/thriller förutsätter. En politisk bakgrund, ett såväl underliggande som explicit hot om våld, kriminella nätverk, slipade skurkar och ljusskygga hjältar.

Men filmen innehåller också olovligt många klichéer. De ryska skurkarna ser så ruskigt skurkaktiga ut att de får Voldemort att verka mysig. Kvinnorna är allmänt jobbiga och polismakten maktlös. Som så ofta.

Hjälten är måhända inte någon alkoholiserad medelåldersman - men likväl är han en surmulen och melankolisk typ som tar sig själv på stort allvar. Väldigt stort.

Även visuellt satsar man på slitna markörer. Komplett med ikoner för att accentuera det ryska och flygfoton av olika stadsvyer för att skapa en känsla av internationella kontaktytor.

Skådespelarna kämpar

Senast i detta skede är det skäl att medge att Viktor Kärppä hittills varit en okänd gestalt för mig - och kanske är det det som gör att jag överhuvudtaget inte förstår mig på huvudkaraktären.

Vem är han egentligen? En hjälte eller en skurk? Vilka är hans drivkrafter? Vilken roll spelar hans förflutna som uppvuxen i det forna Sovjetsamhället?

Utan några vinkar om bakgrundsperspektivet förblir Kärppä ett oskrivet blad för den del av filmpubliken som inte känner honom från förr.

Till problemet bidrar också det faktum att medan Edelmann spelar med den tunga känsloarsenalen så satsar hans motpart polisen Korhonen (Martti Suosalo) uteslutande på ett komiskt tilltal. Med repliker som dryper av en underbart lakonisk ironi.

Och även om Suosalo utan tvekan är filmens största behållning så drabbas man av en känsla av att rollkaraktärerna befinner sig i olika filmer - i olika genrer.

Slutet gott - allting gott?

Temat med den dödliga polonium-dosen och scenariot med en kvinnlig, rysk president känns visserligen både aktuellt och fräscht - men den biten hotar drunkna i eviga språngmarscher och sammandrabbningar i olika storleksklasser.

Och även om relationen mellan Viktor och hans bror (Ville Haapasalo) är fint skildrad och trots att slutets avgörande kamp fungerar riktigt bra så räcker det inte för att släta över skavankerna.

Tyvärr.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje