Hoppa till huvudinnehåll

Cecilia Floris: Förspilld kvinnokraft på rea?

Cecilia Floris
Cecilia Floris Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Vad är ett par vantar värda? Eventuellt inte lika mycket som en hylla. Vad är handens kunskap värd?

Kanske beror det på vems hand det är som bär på kunskapen. Den textila slöjden har ansetts vara förspilld kvinnokraft och hur välgjort ett broderi än är, är det alltid onödigt.

En gång i livet läste jag textilkonst. I tre år och på två olika skolor. Ett år till och med på högskolenivå. Jag har en bakgrund inom det textila. Det är mitt bästa partytrick. Att berätta att jag en gång tänkte att jag kunde bli textilkonstnär och sen tänker jag mig att alla ska skratta till lite.

Men sanningen är den att det egentligen bara var konsten i textilkonsten jag en vacker dag tröttnade på. Jag hoppade av min utbildning och fortsatte på andra spår, men kunde inte släppa det textila hantverket. Jag stickar mycket, broderar en del, och då och då får jag för mig att jag måste trycka tyg nu genast och inte en minut senare.

I veckan skulle jag in i en tygaffär direkt efter skolan. Väl inne i butiken kom jag på mig själv med att hålla mig en bit från skyltfönstren, så att inte allt för många skulle gå förbi och se mitt seriösa journalistjag stå och välja mellan olika sorters randig plysch.

Varför gjorde jag så? Varifrån kommer denna skam? Det som jag en gång såg som en möjlig framtida yrkesbana är idag ett skämt jag drar. Jag tänker på att folk ska bli överraskade över att ett tjurigt pretto som jag fortfarande gör mina julklappar själv.

En gång i tiden älskade jag att sitta på spårvagnarna och sticka. Det var inte bara roligt att göra. Jag gillade att visa upp vad jag kunde. Nu skäms jag lite för mycket för att ta upp en stickning under en föreläsning, hur tråkig den än är.

När jag var i Helsingfors förra hösten blev jag helt överrumplad av kylan. Jag, som annars stickar alla mina vantar själv, var långt bort från mitt lager, och hade varken tid eller möjlighet att sticka ett par själv. Att gå till de stora klädkedjorna och köpa ett par i akrylgarn tog emot allt för mycket. Men så på salutorget så hittade jag dem. Stånd efter stånd med tanter som sålde egenstickade vantar, mössor och strumpor i alla färger och storlekar. Där var den, lösningen. Köpte ett par rosa mönstrade vantar av ull som fortfarande luktade lite får. 14 euro fick jag betala. Det var inte utan en viss klump i magen jag lämnade salutorget.

Nu har säkert damerna på torget en himla hastighet på sitt stickande, men oavsett så kan inte timpengen på dessa vantar bli särskilt hög. Särskilt inte om man räknar in att stå i den bitande iskylan på salutorget. Eller det material som använts. Eller alla de timmar och år som ägnats åt att lära sig hantverket.

Bloggaren Pia Capelle Kammeborn på Queen of Kammebornia har gjort en mycket spännande uträkning på vad ett par stickade halvvantar skulle kosta om hon tog skäligt betalt för dem. Hon räknar in tidsåtgång och skicklighet och jämför med klassigt manliga konsthantverk. Jag kan ju berätta att de då rakt inte skulle gå på 14 euro.

Pia gör själv den slående jämförelsen att någon skulle be ”en skicklig möbelsnickare de känner till eller eventuellt känner ytligt och säga att -Kan inte du snickra ett vitrinskåp till mig? Jag betalar så klart, räcker 300 kronor? Eller fråga en snickare vars fru är moster till en kusin -Kan inte du platsbygga ett kök åt oss? Jag betalar så klart för materialet.”

År av upptränad hantverksskicklighet reas ut för 14 euro vantparet, samtidigt går jag runt och skäms över min egen dragning till hantverket. Detta går hand i hand med det textilas konnotationer som någonting kvinnligt kodat. Vilken man skulle skämmas över att snickra sina egna hyllor?

Samma sorg som jag kände när jag lämnade Salutorget kommer över mig när jag går på loppmarknader och hittar handvävda linnehanddukar, näsdukar med broderade monogram och diverse väggbonader säljas av för nära nog inga pengar alls. Generationer av kvinnor som tillverkat och sparat, de får se sina alster dumpade i en plastpåse utanför second hand-butiken när det är dags för dödsboet att delas upp. Men allmogeskåpet med Carl Larsson stämning däremot.

Hur många Do It Yourself-trender vi än kan peka på ses det ändå som lite töntigt att göra saker själv. Ännu värre om det är någonting oanvändbart, som att lägga timmar och åter timmar på att brodera in sina initialer i sängkläderna. Då kallas det förspilld kvinnokraft. Jämför med snickarglädje. Finns nog inte så många som ifrågasätter det. Eller är det kanske förspilld manskraft? Tid som skulle kunna användas till någonting vettigare? Nej, för hantverk män ägnar sig åt är yrken. Kvinnors utlopp för kreativitet och kulturskapande får aldrig kosta något.

Text: Cecilia Floris

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje