Hoppa till huvudinnehåll

Livet utanför samhället

Bortglömda byggnader, förfallna tält i mörka skogshörn och övergivna båtar tjänar år efter år som tillfälliga hem åt hundratals östeuropeiska romer som befinner sig i Finland.

Text: Jeanette Björkqvist Bilder: Karl Vilhjálmsson

Det knastrar i de slitna tygstyckena, som är täckta av mögelfläckar efter månader utomhus i ett fuktigt höst- och vinterväder där ingenting någonsin hinner torka. Trots att de två tälten slagits upp i skydd av Centralparkens trädbestånd, så hittar den bitande vintervinden sin väg fram ända in under torra klädlager.

Alldeles intill tälten har någon skapat en provisorisk avstjälpningsplats, där plastförpackningar varvas med klädlump och cigarettpaket. Intill soporna ligger rester av något som liknar ett försök att tända en brasa, men det är svårt att se hur någon skulle ha kunnat få en skaplig eld att brinna utan ordentligt tände och med en vinterfukt som är konstant.

– Här har jag också bott, säger rumänska Ioana ”Ionicá” Silion, 40,och gör en svepande gest över virrvarret av blöta sovsäckar och klädtrasor som fyller de förfallna tälten.

Bara ett stenkast ifrån oss, ovanför den branta sluttningen som tillsammans med träden bildar det här olagliga tältlägrets skydd, sveper bilarna förbi längs en av Helsingfors stora huvudleder. Lite längre bort ligger Ilmalas tågstation och vi inser att det har krävts en aning påhittighet av de östeuropeiska romer som beslöt att slå upp sitt läger just här.

En handfull av dem bor här under de månader de varje år jobbar i Finland och det goda med det lilla tältlägret, säger Ionicá via vår tolk Maria, är att insynen är såpass dålig att de som lever här inte behöver vara rädda för att någon ska se dem då de tar sig hit. Eller åtminstone behöver de inte vara lika rädda som de ungefär trettio romer, som de senaste åren bott i en övergiven byggnad på en mer synlig plats.

Samara är Ionicás nästäldsta barn, och mamma till två små barn, som likt tiotusentals andra lämnas hemma i andras vård medan de vuxna är ute i Europa och förtjänar.

– Vi har bott i byggnaden i ungefär tre år och är varje dag rädda för att någon ska se när vi klättrar in och ut, att någon ska ringa polisen. Så vi går in sent på kvällen och kommer ut tidigt på morgonen, säger hon.

Varken vid tältlägren, i bortglömda byggnader, övergivna båtar eller andra krypin där de här människorna slagit sig ner finns det några som helst bekvämligheter. Ingen el, inget rinnande vatten, ingen värmeisolering, inte heller tillgång till toalett eller kök.

Just det ställe där Ionicá, hennes man Ion ”Parda” Stoica, deras dotter Lenuta ”Samara” Stoica och nära på trettio andra bosatt sig kallas Părăseală. Det betyder ”övergiven byggnad” och förhållandena i den kan inte ens med bästa vilja kallas för drägliga.

Tegelväggarna som omger byggnaden utgör måhända ett bättre skydd mot snåla vindar, lätt snöfall och de värsta regnskurarna än tältlägret i utkanten av en skog. Men trasiga fönsterrutor släpper in all nederbörd och den fuktiga kylan inomhus är konstant, också sommartid. Det är också förfallet och den lukt som uppstår när människor som inte vågar visa sig utomhus om nätterna tvingas uträtta alla sina behov i undanskymda hörn.


Jag gör det för barnen, säger Parda. (0:32)

Det är för att utgångspunkterna ser ut så här som det uppstår akut kris när vintertemperaturen vandrar neråt för då får till och med de som är vana vid att leva i kyla och fukt svårigheter att värma sig med bara sovsäckar och klädlump.

– För de kunder som inte är registrerade i Finland och är hemlösa är logi ett akut behov på vintern. Det finns inga härbärgen som skulle ta emot dem i Helsingfors. Det enda stället de har tillgång till under kalla nätter är nattkaféet Kalkkers, men där finns bara sittplatser för femton personer åt gången. Dessutom har där varit fullt varje natt på sistone. Det är möjligt att få akut hjälp från staden, men nödlogin är för romernas del i regel bunden till retur till hemlandet så snabbt som möjligt, säger Nora Lindström.

Hon har nyligen tillträtt som projektledare vid Diakonissaanstaltens dagcenter Hirundo, som också stöds av bland andra Helsingfors stad. Centret upprättades för några år sedan och är beslutsfattarnas konkreta svar på de grundbehov som man vidkänt att också de östeuropeiska romerna har. Hit räknas bland annat möjligheten att någon gång få tvätta sig själv och sina kläder, att ta emot eventuella kläd- och matdonationer, att i lugn och ro använda en toalett och att ibland få sitta stilla med en kopp varmt kaffe, samt kanske ett mål ordentlig mat.

Parda besöker Hirundo ungefär två gånger per vecka. Här får EU:s rörliga befolkning tvätta sig själva och sina kläder, samt vid behov hjälp med praktiska problem.

Trots att många av de ungefär 300–500 romer som årligen befinner sig i Finland vid jultid ofta väljer att åka hem för en månad eller två så brukar i regel minst 30–40 personer stanna kvar. Vid Hirundo vet man att det vanligtvis beror på att de inte har råd att åka hem, eller på att de saknar alla sociala nätverk.

Det bistra januarivädret i år har, liksom två vintrar tidigare, tillfälligt blåst liv i debatten om den nöd just de här människorna lider när det blir som kallast.

Det här året bidrog privatpersoner inledningsvis till att lösa den mest akuta situationen medan staden främst knutit nödhjälpen till villkoret om att man samtidigt åker hem.

2009 ordnade Helsingfors stad ett härbärge under de några veckor det tog för social- och krisjouren att ordna deras hemresor. Året därpå varnade man i god tid för kölden, bristen på sovplatser inomhus och hoppades alla skulle förstå att åka hem. De som trots varningarna valde att stanna fick slutligen 25 euro till en Tallinnbiljett och 300 euro i bensinpengar per bil av Socialverket.

Mer än att svara på akuta behov, dit också akut hälsovård räknas, har Finland ändå aldrig velat erbjuda med motiveringen att minsta tillmötesgående leder till att ännu fler kommer.

Frågan har behandlats i en lång rad sammansättningar, och också ventilerats stort i offentligheten alltsedan 2007 då Rumäniens och Bulgariens EU-medlemskap öppnade gränserna och romerna började synas på gator omkring Europa.

En del av den finländska diskussionen kulminerade 2010 i att Inrikesministeriet initierade ett förslag om tiggeriförbud. Det förverkligades aldrig, men däremot förbjöds olagliga tältläger och aggressivt tiggeri.
I Helsingfors grundades samma år en brett sammansatt arbetsgrupp som hade i uppdrag att dra upp riktlinjer för hur staden skulle agera i det som då allmänt kommit att kallas ”tiggarproblemet”.

Gruppen leddes av Jarmo Räihä, socialverkets dåvarande ledande sakkunnige, och under de sjutton gånger den femton personer stora arbetsgruppen sammanträdde det året kom man fram till en rad slutsatser som 2011 presenterades för stadsstyrelsen i en rapport som översatt till svenska hette Linjer för hur tiggarproblemet ska hanteras i Helsingfors.

De här linjerna har sedan dess i hög grad styrt stadens hantering av romerna och bland annat just inneburit att man konsekvent uteslutit alla förslag om någon form av mer ordnade härbärgen eller lägerplatser för dem.

Den strikta linjen har haft, och har, som syfte att signalera att Finland inte bjuder på någonting extra utan den EU-medborgare som vill komma hit ska själv ha tillräckliga tillgångar för sitt uppehälle. Har man inte det ska man ut senast efter tre månader.

– Utgångspunkten är att servicen för de rörliga EU-medborgarna är samma som för andra ”turister”, det vill säga då de kommer ska de ha tillräckliga medel för sig själva och sin familj. Helsingfors kan inte påverka romernas situation i Bulgarien och Rumänien utan det ansvaret ligger på statlig och EU-nivå, säger Olli Salin, numera chef för social- och krisjouren.

Mamma Ionicá och pappa Parda har ägnat sitt liv till att bygga ett hus för sin familj i Tecuci. Huset finns men saknar officiella dokument och därför kan myndigheterna riva det när som helst. Dottern Samara, 23, har samma problem.

De andra nordiska huvudstäderna har tänkt lite annorlunda.
I en utredning från oktober i fjol granskar den svenska nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare läget i åtta europeiska huvudstäder, Helsingfors bland dem. Här framgår att organisationer i Oslo inrättat två härbärgen specifikt för den här gruppen, i Köpenhamn erbjuds tjugo platser och också i Sverige har mer utbredda tältläger lett till fler inomhusplatser för de mest utsatta, samtidigt som polisen vräkt de största lägren i bland annat Malmö.

Samtidigt har den kritiska debatten kring de östeuropeiska romerna i hög grad liknat den som förts i Finland, också när det handlar om den terminologi som används om dem.

– Fast numera talar vi inom förvaltningen inte längre om "tiggare". Det var en term som slog igenom i inledningsskedet då de invånare som tog kontakt upplevde att det handlar om ett väldigt stort problem, så som ofta då det handlar om någonting nytt. I folkmun kanske man fortfarande talar om tiggare men vi använder numera termen EU:s rörliga befolkning, säger Pekka Sauri, biträdande stadsdirektör i Helsingfors och just nu vikarie för tjänstledige Jussi Pajunen.

Om dem som kommer till Finland vet man så pass att de främst är från Bulgarien och Rumänien, och att särskilt den rumänska orten Valea Seaca verkar driva folk mot Helsingfors. En del försöker förtjäna genom att tigga, men allt fler försöker numera i stället få in pengar genom att samla tomflaskor och sälja tidskriften Iso Numero. Knappt någon gör några storvinster, men de vidhåller att också några få slantar är mer än vad de skulle lyckas få ihop hemma.

En stor del av förtjänsterna går till löpande utgifter i Finland, men Ionicá, Parda och de andra vidhåller att en liten vinst är bättre än vad de kan förtjäna hemma.

I rapporten When poverty meets affluence som för första gången i fjol kartlade de romska grupper som finns i de skandinaviska huvudstäderna, Helsingfors borträknat, granskar forskarna på drygt 160 sidor en rad myter och fakta om gruppen, och kommer bland annat fram till att det egentligen verkar te sig egalt vilken service länderna ordnar för dem – det väsentliga är deras upplevelse av att de kan förtjäna mer pengar i destinationsländerna än hemma.

Slutsatsen är också att de som tagit sig hit utan tvekan kan räknas till Europas allra fattigaste och mest diskriminerade människor. Även om många på hemmaplan i viss mån lever sina liv vid sidan av majoritetssamhället härrör sig deras fattigdom ur en så djup strukturell diskriminering att de knappast kan antas vara kapabla att själva skapa sig en starkare samhällsposition i sina hemländer. Och även om Rumänien är ett av Europas fattigaste länder så är romerna i landet fattigare än så.

Hemma i Tecuci väntar 23-åriga Samaras barn, 6 och 2,5 år gamla. Om tio år hoppas hon att hon är nära sina barn, och att de fortfarande har ett hem att bo i.

Av de hundratals människor som deltagit i den skandinaviska utredningen har majoriteten inte tillgång till rinnande vatten i sina hem. Två av tre har inget kök inomhus utan de kokar maten på öppen eld ute. En betydande del har läs- och skrivsvårigheter eller är analfabeter eftersom de aldrig slutfört sin skolgång. Likaså har en de flesta familj hemma, som många gånger består av flera barn där familjeansvaret vilar på det äldsta barnet i skaran. Alla bor väldigt trångt och ingen tror på att hemlandet inom de närmaste åren kommer att erbjuda en lösning på deras svåra situation.

Det är dokumenterat att romerna i snitt dör sexton år tidigare än andra rumäner och att 90 procent av de romska hushållen lever i djup materiell nöd. De pengar man förtjänar under resorna till andra EU-länder går därför till allra största delen oavkortat till de mest grundläggande behoven, så som mat, kläder, elektricitet och skoltillbehör åt barnen.


Jag vet inte om jag finns om tio år, säger Ionicá. (0:34)

Ionicá ser trött ut, och hon fryser.
Klockan närmar sig sju på kvällen och hon har, tillsammans med mannen Parda och dottern Samara, stått utomhus sedan halv sju på morgonen. Deras händer är illröda av det kyliga vinterregnet men de långa arbetsdagarna i Helsingfors erbjuder inga pauser då de kan gå någonstans för att värma sig.

– Vakterna på järnvägsstationen kör genast ut oss. Vart vi än far sjasas vi bort. Så vi försöker inte längre gå in någonstans. Nära torget finns en matbutik där vi handlar vår mat om kvällarna. De brukar låta oss sitta i fred utanför butiken och äta den. Alltid om jag har lite extra pengar så köper jag lite mer mat därifrån bara för att de är så vänliga.

Om bara två veckor kommer det iskalla vintervädret att lägga sig över Finland, men om det vet vi ännu inget. Vi vet däremot att Ionicá och hennes familj ägnat hela hösten till att försöka sälja Iso Numero och julkort för att få ihop de pengar barn och barnbarn hemma i den lilla staden Tecucis utkanter väntar på.

Det är inte lätt att leva borta från barnen.― Ionicá, rumänsk rom

En del har Ionicá redan skickat hem till den äldsta sonen, som ansvarar för sina två småbröder medan mamma och pappa är borta. Nu räknar hon att hon sparat ihop några hundra euro, varav en del går till bilplatserna hem som kostar 150 euro per person och till elräkningen på 70 euro som väntar hemma.

– Jag sa till barnen att vi inte kan komma hem för vi har inte tillräckligt med pengar. Men min tioåriga son grät och frågade om han är föräldralös, så nu far vi ändå hem för lite mer än en månad. Sedan kommer vi tillbaka och fortsätter jobba. Jag tackar Gud varenda dag för att jag fortfarande är i ett sådant skick att jag klarar av det här. Ingen vet hur länge detta går, för det här livet ger oss så många sjukdomar.

Det blir lätt så då man lever på dålig mat, i fuktiga förhållanden och sällan kan vila sig under långa dagar.

Dagens enda mål mat består för tre personer av ett hönslår, ett paket uppskivad korv och en baguette, som totalt kostar 4,30 euro.

Det är bara till natten man får lägga sig ner, och i Părăseală är det förstås aningen varmare än ute i ett förfallet tält. Men det är aldrig riktigt varmt.
Byggnaden har varit övergiven och bortglömd i många år, och därför har de flesta som arbetar med att sälja Iso Numero vid stationen valt just den som sitt tillfälliga hem.

Här finns råttor, fast vi aldrig hämtar in någonting ätbart.― Ionicá, rumänsk rom

I den första våningen har ett litet rum tagits över av en grupp som kommer från en annan ort i Rumänien, medan våningens andra rum tjänar som avstjälpningsplats och toaletter. Ionicá och hennes släktingar har bosatt sig i byggnadens andra våning, dit man kommer med hjälp av några skrangliga brädor som byggts ihop till en slags stege.

Mörkret här uppe är kompakt men med hjälp av en ficklampa går det att skönja de ruttna träkonstruktionerna och allt det bråte som samlats i ett hörn längst bort.

– Den här stanken är vedervärdig och den sätter sig fast i allting. Jag skäms över att bo så här och att ni ser det här, men vad kan jag göra? Jag gör det här för mina barn. Ni ser ju hur det här livet ser ut? Ni måste förstå att vi som finner oss i att leva så här gör det för att vi inte har andra alternativ.

Som liten flicka drömde Ionicá om att någongång få någonting som är nytt. Drömmen förverkligades aldrig.

På politiskt plan har en del förtroendevalda under åren engagerat sig i den här frågan. De som hörts mest är de som talat för tiggeriförbud, striktare linjer och som avfärdat förslag på utvidgad service. Det har också funnits en ganska bred politisk enighet om att romernas problem måste lösas i deras hemländer, inte i de EU-länder dit de reser för att förtjäna sin inkomst.

Sedan finns det de som har efterlyst andra slag av lösningar. Bland dem finns Thomas Wallgren (SDP), som i olika sammanhang fört fram idén om baracker eller olika slag av hybridboende som bättre alternativ än de omständigheter romerna bor i nu. Förra året verkade det finnas medvind för någon sådan lösning, men sedan började asylsökandena anlända och svängrummet tog slut.

– Ingen som engagerat sig tror att boende är den lätta lösningen men problemen går inte bort med att vi inte ordnar den saken. De asylsökande har en integrationsmekanism. Romerna har ingenting. De faller alltid lägst ner på alla listor och jag förstår inte vad det beror på, säger han.

Att han fört fram just boendet handlar om att han frågat de östeuropeiska romer han träffat i Helsingfors om vad de behöver.

– Tak över huvudet och elektricitet, svarade de. Då tänker jag att vi kan försöka ordna det. Vi kan inte lösa det djupa europeiska människorättsproblemet som omger dem men vi kan göra det här. Har man ett boende så har man i alla fall ett ställe i stället för de vedervärdiga förhållanden de nu bor i, där de dessutom blir sjuka. De som är mot det här säger att om vi börjar erbjuda hälsovård, boende eller arbete så skapar vi en magnet som gör att vi snart drunknar under alla andra som börjar komma. Men nu har vi ju under ganska många år gjort så lite som möjligt och sett till att deras liv förblir svårt och ändå har antalet romer som kommer inte minskat. Det är utkomsten de får här som bestämmer hur många som kommer.

Även om man inte är en stor vän av rättvisa kan man ju tycka att alla skulle tjäna på förnuftiga lösningar.
― Thomas Wallgren, fullmäktigeledamot i Helsingfors

Pekka Sauri medger att antalet romer som fortsätter komma till Finland har hållits på i stort sett samma nivå under alla dessa år. Samtidigt verkar Helsingfors strikta linje ha bidragit till att de inte blivit fler, så som i de andra nordiska huvudstäderna, och det har inte heller dykt upp de tecken på olika slag av människohandel som grannländerna sett av.

– Allt detta kan väl ses som att vi lyckats i någon form, säger Sauri.

Ionicá och ett trettiotal andra romer har bott i denna byggnad mer än tre år. Här finns ingen el, inget vatten och ingen värmeisolering.

Utöver att farhågorna om att utvidgad service skulle locka fler hit så har det också förts fram att Helsingfors genom att exempelvis erbjuda någon form av avskalad inkvartering skulle börja skapa slumkvarter i vårt nordiska välfärdssamhälle. Wallgren avfärdar detta.

– Vi har redan en slum i Finland. Endera ser vi det och försöker erbjuda bättre lösningar, eller så ser vi det inte och förvärrar problemet. Romerna försvinner ingenstans. Det har vi redan sett.

Samtidigt efterlyser Wallgren en djupare samhällsvetenskaplig diskussion i samband med alla de förslag och beslut som gäller de här människorna.

– Ingen vill föra den diskussionen. Det finns de som säger att vi hellre ska hjälpa dem borta i Rumänien men de kunde ju hellre säga ”kom inte hit” för ingen tror väl att Rumänien tar hand om den här saken efter alla dessa år? Och om det är så att man egentligen inte tycker att fattiga romer ska ha samma rättigheter som andra då kunde man åtminstone vara så ärlig att man säger det.

Några dagar senare är det dags för Ionicá, Parda och Samara att sätta sig på sina bilplatser och åka den tre dygn långa resan hem till Tecuci i Rumänien. Där, i underutvecklade romska kvarter strax utanför staden, väntar deras barn och här väntar också den börda, som tynger en stor del av deras vardag.

För det är inte usla förhållanden som stressar dem mest, utan det är oron över att det anspråklösa hus som Ionicá och Parda ägnat ett helt liv till att bygga upp fortfarande saknar lagliga papper. Det betyder att myndigheterna i praktiken kan vräka dem när som helst och därefter meja ner deras hem, och det har myndigheter också gjort både i Rumänien, Tjeckien, Slovakien och andra EU-länder därifrån största delen av dem vi ser på våra europeiska bakgårdar kommer.

Om den här hemresan kommer att ge konkreta resultat vet Ionicá inte, men hon betvivlar. Än så länge har hon inte ens fått tillträde till stadshuset, därifrån hon borde få pappren till sitt hus.

I februari är det åter dags att resa tillbaka Finland, ett land som hon säger blivit en del av dem under de drygt fyra år de regelbundet tillbringat långa tider här.

- Jag har ju ett liv, både här och hemma. Det är svårt att tänka på det, på ett hurdant slags liv jag har. Men det här är någonting jag måste göra så länge jag klarar av det, att resa, att leva i svåra omständigheter och att förtjäna. När jag är i Finland tänker jag på barnen i Rumänien, när jag är hos dem tänker jag på att jag borde vara i Finland för att förtjäna mer åt dem. Så här är det och jag kan bara godkänna att det är mitt liv.

Nordiska lösningar

• I Finland skrev 102 riksdagsledamöter 2014 under en lagmotion som skulle tvinga tiggare att registrera sig. Första undertecknare var Arto Satonen (Saml). Ärendet gick inte vidare under den avgående riksdagen. Aggressivt tiggeri är förbjudet i Helsingfors. Det är också upprättande av olagliga läger, vilket i praktiken betyder att de kan köras bort genast om de försöker slå sig ner någonstans med bil, tält eller på annat sätt.

• I Sverige föreslog borgerliga Moderaternas riksdagsledamot Cecilia Magnusson hösten 2014 ett förbud mot tiggeri. Hon menade att det gäller att ”ta bort en av de värsta riskerna för att fattigdom permanentas”. Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt var emot hennes förslag liksom alla riksdagspartier förutom Sverigedemokraterna.

• I Danmark är tiggeri förbjudet när det är fråga om aktiva handlingar så som att ställa sig framför någon och be denne om pengar. I första hand ger polisen en varning och om tiggeriet fortsätter kan det resultera i upp till 6 månaders fängelse. Förbudet har veterligen inte lett till en minskning av romer, däremot är de inte längre lika synliga på gatorna.

• Norge hävde sitt förbud mot tiggeri 2005. 
År 2013 ändrades polislagen så att kommunerna kunde sätta villkor för penninginsamlingen och göra upp register. Den nya regeringen bestående av Høyre och Fremskrittspartiet har fört fram möjligheten till lokala tiggeriförbud.

Lägst medelålder i Europa

  • Romerna, även kallade zigenare, lämnade Indien på 1000-talet. Till Europa kom de i början av 1400-talet. De såldes bland annat som slavar i Moldavien och dåtida Valakiet, södra Rumänien. Då de frigavs på 1800-talet for de ut i Europa, också till Skandinavien.
  • Flest romer blev kvar i Rumänien och Bulgarien där det lever 2–3 miljoner romer, kanske fler. Siffrorna är osäkra eftersom alla romer inte är registrerade som medborgare. Totalt finns det 10–12 miljoner romer i Europa.

  • 30 procent av romerna i Rumänien är analfabeter. En av sju unga romer har aldrig gått i skola.
  • 80 procent saknar elektricitet, rinnande vatten och avlopp.
  • Romska barn löper tre gånger högre risk av växa upp i fattigdom jämfört med andra barn.
  • Över hälften av romerna i Rumänien lever under den officiella fattigdomsgränsen.
  • Deras medellivslängd är 61,5 år.