Hoppa till huvudinnehåll

"Mamma och pappa vill inte prata om kriget"

Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz sitter i soffan
Både Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz läser dagböcker och självbiografier från kriget i det forna Jugoslavien. För att förstå vad som hänt deras föräldrar. Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz sitter i soffan Bild: Yle/Hanna Klingenberg invandring,Närpes

De har inga egna minnen av kriget. Och varken Merjema Dizdarevic eller Melisa Elkaz brukar prata om det med sina föräldrar heller.

- Vi vet att de har varit med om det och vi vill veta mera, men de är så traumatiserade att vi måste undvika att fråga, säger Melisa.

Merjemas pappa dog när Merjema var liten.

- Jag har bara två minnen av honom, säger hon. Ena gången ser jag honom stå. Andra gången går han mot mig med en tuttflaska i handen. Sen tar det slut, för han steg på en mina när jag var två år gammal.

Kriget i det forna Jugoslavien var över, men minorna låg kvar och hennes pappa överlevde inte olyckan. Efter den levde Merjema ensam med sin mamma i tio år.

- Tills hon plötsligt sa att vi skulle flytta till Närpes, säger Merjema. För att hon träffat en ny man som bodde här.

Den nya mannen var ursprungligen från Bosnien, precis som Merjema och hennes mamma, men det var också det enda bekanta. Resten var helt främmande.

Merjema Dizdarevic ser in i kameran
Merjema Dizdarevic grät då hon åkte längs riksåttan för första gången. Hon var tolv år då. Merjema Dizdarevic ser in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg invandring,Närpes
Finland var jättekonstigt. Det fanns ju bara skog här. Och en lång, rak väg.― Merjema

Hon minns hur de till sist kom fram till Åvägen och höghuset de skulle bo i. Ett tegelhus med tre våningar, två trappuppgångar och ett fönster som det kikade en flicka ut ur. Den flickan var Melisa Elkaz.

- Min nya styvkusin, säger Merjema.

De två har varit bästisar i många år nu, och då deras lägenheter ligger ovanpå varann så umgås de ännu genom att kika ut genom fönstren ibland. Båda pratar flytande svenska och Närpes är hemma, även om bandet till Bosnien fortfarande är starkt. Också för Melisa, fastän hon aldrig bott där.

- Mina föräldrar kom hit som flyktingar och jag föddes i Finland, säger hon. Så jag har vuxit upp här, men känner mig minst lika hemma i Bosnien.

Melisa Elkaz står i hallen
Det händer något med mig då jag åker till Bosnien, säger Melisa Elkaz. Melisa Elkaz står i hallen Bild: Yle/Hanna Klingenberg Närpes,invandring

Melisas pappa och Merjemas styvpappa är bröder och i hemstaden Kozarac har de varsitt hus på samma gårdsplan. Husen står tomma hela vintrarna, liksom åtta andra egnahem på samma gata.

- Ena grannen jobbar i Tyskland, andra i Österrike, tredje i Norge, säger Merjema.

Men en månad varje sommar fylls kvarteret av liv.

- Den bästa månaden på hela året, säger Melisa.

- Vi tar ut allting i juli. Som vår semesterstress. Att ta ut allt av Bosnien och renoveringen och sommaren och släkten, samtidigt.

Melisa Elkaz sitter i sitt rum
Jag blir en annan mänska i Bosnien, säger Melisa Elkaz. Jag blir mig själv. Melisa Elkaz sitter i sitt rum Bild: Yle/Hanna Klingenberg Närpes,invandring

Merjema tycker att alla blir sig själva då de kommer till Kozarac.

- Jag har mycket bättre kontakt med min styvbror när vi är där, än när vi är här, till exempel, säger hon.

- Alla umgås med alla i Kozarac. Vi sitter på varandras terasser och bara pratar och pratar. Och grillar.

Fast de pratar aldrig om kriget.

- Det är något som vi undviker, säger Melisa. Men vi känner ju ändå av att det har hänt. Och det syns på husen också, för i Kozarac är det alltid muslimernas hus som är nybyggda, eftersom det var våra hus som bombades sönder i kriget.

Hon har också märkt att hennes pappa blir kallsvettig och blek när de kör genom vissa städer.

- Så jag förstår att något hänt.

Men jag skulle aldrig fråga exakt vad som hänt. Det syns i deras ögon, att det här är något som man inte frågar om.― Melisa

Merjema vill inte heller fråga så mycket, så istället passar hon på att köpa litteratur om kriget när hon är i Bosnien.

- Jag har nästan alltid någon krigsbok på gång, säger hon. En dagbok eller en självbiografi.

Två böcker minns hon extra bra. Jag är också från Srebrenica av Fikret Hodzic och boken Jag bad dem att döda mig.

- Jag minns inte vem som skrev den sista, säger Merjema. Men jag tror att författaren heter Amir i förnamn och jag grät genom nästan hela boken.

- Den handlar om en kvinna som upplevde tre koncentrationsläger i rad och två av dem var precis samma läger som min styvpappa var med om. Kvinnan berättar om soldater som våldtog både henne och hennes fyraåriga dotter och om allt annat hemskt som hände där.

Det är så här som jag förstår vad mina släktingar har varit med om.― Merjema om läsandet

För både Melisa och Merjema är familjen viktig och även om Melisa redan studerar i Vasa, så väljer hon att pendla dit från Närpes istället för att flytta hemifrån. Hon vill bo kvar på Åvägen.

- Om jag flyttar hemifrån så gör jag nog som min syster gjorde, säger hon.

- Hon flyttade från B-trappan till A-trappan.

Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz står i trappan
När vi är i Finland längtar vi till Bosnien och när vi är i Bosnien så längtar vi till Finland, säger Merjema och Melisa. Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz står i trappan Bild: Yle/Hanna Klingenberg Närpes,invandring

Melisa Elkaz och Merjema Dizdarevic medverkar i Svenska Yles dokumentärserie Bakom parabolen.
Läs mer om produktionen Bakom parabolen här

Läs också