Eva Frantz
Yle
Varför går det alltid så dåligt för oss i Eurovisionen? Den frågan tampades Finlands folk med redan 1968
Det var dags att utse vår åttonde Eurovisionsartist, och den här gången bestämde man sig för att ge all makt till publiken. Inga experter eller domare skulle sätta käppar i hjulet, folkets favorit skulle vinna. Man röstade genom att skicka vykort.
Den solklara förhandsfavoriten var tonårsidolen Johnny Liebkind, men då postkorten räknats visade det sig att 19-åriga Kristina Hautala hade segrat. Hautala är född i Stockholm men flyttade till Finland i mitten av 1960-talet och började genast ägna sig åt musik.
Eftersom det nu var folket som hade fått välja bidraget var förväntningarna extra höga. Nu skulle man äntligen vinna Eurovisionen!
Kristina Hautala var ung, nätt och späd och det använde man som trumfkort. Dessutom skulle Eurovisionen nu visas i färg för första gången, så en hel del energi sattes ner på att hitta den perfekta klänningen för Hautala. Valet föll på en ljusgrön, nästan neongul, dress med lijekonvaljer på ärmarna och längs fållen. Man hade noga kollat upp saken med arrangörerna i London, som bedömt att ljusgrönt skulle göra sig väl mot dekoren i Royal Albert Hall.
Men än en gång fick man bli besviken. Kun kello käy fick en ynka poäng i den internationella finalen och Finland hade återigen landat på en oförtjänt jumboplats. Chocken var stor, Finland hade förvisso kommit sist också 1963 och 1965, men då hade man lagt skulden på röstningsförfarandet i de finländska uttagningarna. Nu var det ju den finländska publiken som utsett bidraget, och ändå kom man sist.
Spanska Massiel vann med La la la, men den låt som starkast lever kvar i dag torde ändå vara tvåan: Cliff Richards Congratulations.
Kristina Hautala fortsatte att ägna sig åt musik tills hon några år senare flyttade tillbaka till Sverige och började studera psykologi. Hon har arbetat bland annat som konstterapeut men fortsatt sjunga vid sidan av arbetet.
I klippet nedan framför hon CCR:s Molina i tv-programmet Pop Story år 1971. (Vid trumsetet sitter för övrigt Lyly Rajala, som senare kom att representera Samlingspartiet i Finlands riksdag)
Mer från programmet
- Sångaren och skådespelaren Markus Lytts bytte teaterscenen mot kundservice för att få omväxling: “När man känner så måste man göra konsten rättvisa och vara borta ett tag”
- “Jag satt i duschen under iskallt vatten och försökte ta mig ur berättelsen” - Maïmouna lider av Stendhals syndrom och får panikattacker av starka konstupplevelser
- Kompositören Andrea Eklund: “En tråkig låt med dålig text kan räddas med bra ackord och ett snyggt arrangemang”
