Hoppa till huvudinnehåll

Den finska fascismens nattsvarta historia

IKL med ledaren Vihtori Kosola tar emot en byst av den italienska diktatorn Benito Mussolini.
Vihtori Kosola i mitten, ledare för både Lapporörelsen och Fosterländsdka folkrörelsen IKL, tog inspiration från Mussolinis Italien. IKL med ledaren Vihtori Kosola tar emot en byst av den italienska diktatorn Benito Mussolini. Bild: Wikimedia Commons / Ukas Fosterländska folkförbundet (Ikl),Vihtori Kosola,Benito Mussolini

Mussolini och Hitler hade många anhängare i Finland. Många tog till vapen för en fascistisk seger. Men den finska tystnaden har omfattat också det här ämnet. Nu presenteras de finska fascisternas historia.

Boken är inte enbart historisk.

- Fascismen håller på att göra sin starkaste comeback sedan andra världskriget, skriver Aapo Roselius, Oula Silvennoinen och Marko Tikka i boken ”Suomalaiset fasistit”. För att förstå dagens fascism behövs kunskap om den som fanns i Finland under och mellan krigen på 1900-talet.

Fascimen är inte enbart en historisk företeelse. Det finns dom som hör stöveltrampet också idag, av fascister, nazister, sannfinländare och medborgargarden som patrullerar på gatorna.

Våld och terror

Fascismen bygger på våld och ibland utomparlamentarism. Men det har också suttit fascister i Finlands riksdag.

- Många av de nationalsocialistiska partierna i Finland var mer eller mindre komiska grupperingar, som förlorade alla val de ställde upp i. Men man måste komma ihåg att IKL, den fosterländska folkrörelsen som kom efter den upplösta Lapporörelsen, fick plats i riksdagen, påminner Aapo Roselius.

Fjorton mandat både i valet 1933 och 1936, och en ministerplats i början av 40-talet. Både de och nazisterna gjordes till åtlöje, men de fick tillräckligt folkligt stöd för inval.

Man blir van med vissa företeelser. Helt plötsligt ser man IKL och Lapporörelsen som en naturlig del av finländsk politisk historia. Men samtidigt är det mycket extrema organisationer, påminner Roselius.

De lyckades mobilisera till ett bondetåg till Helsingfors med italiensk förebild. De fick kommunismen förbjuden i Finland. De ägnade sig åt våld mot finländare.

Oula Silvennoinen, Aapo Roselius och Marko Tikka har skrivit boken om de finländska fascisterna.
Historikerna Marko Tikka, Aapo Roselius och Oula Silvennoinen har skrivit boken om finska fascister. Oula Silvennoinen, Aapo Roselius och Marko Tikka har skrivit boken om de finländska fascisterna. Bild: © Pertti Nisonen, WSOY suomalaiset fasistit,författare,fascism

Fascismens vem och vad

Avsikten var inte att göra en matrikel över vem som har gjort vad i de fascistiska rörelserna. Men här vimlar av namn.

- Vi ville ta med många personer, säger Aapo Roselius. Det är ändå via personerna som historien lever. Även läsupplevelsen blir bättre om man bygger upp det kring levande personer.

Boken följer dessa personer, analyserar deras utveckling och radikalisering.

Namnen är inte helt nya, betonar Roselius. Men han anar att det ändå väcker intresse. Fascisterna var ofta påverkare, också på finlandssvenskt håll. Här fanns både adliga storgodsägare, lärare och företagare.

Förbjudna finlandssvenskar ville med ändå

- Språkstriden har förstås varit betydelsefull, men ibland för vi alltför mycket fram språkstridigheterna. Det fanns nog andra sätt att skapa identiteter än språket i 1920-talets Finland. Förstås vann fascismen anhängare också bland finlandssvenskar, det är en självklarhet, säger Aapo Roselius.

- Det som gör det intressant är den finländska fascismens starka idé om ett Stor-Finland – som byggde på tanken om ett enhetligt finskspråkigt Finland.
Det kunde vara svårt för svenskspråkiga fascister att hitta sin plats i det finska fältet, enligt Roselius.

Det fanns rörelser som inte godkände svenska efternamn bland sina medlemmar. Man ville föra fram finlandssvenskarna som något av Finlands judar, en lämplig fiendegrupp som bara har förstört för majoriteten, jämför Aapo Roselius.

Men i synnerhet när nationalsocialismen spreds över Europa fanns det också finlandssvenska anhängare.

Vitt brödraskap i missnöjd aktivistgeneration

- Inbördeskriget skapar en vit historia, segrarnas historia. Där fanns utrymme även för en radikal falang, det är där man hittar anhängare av fascismen, konstaterar Aapo Roselius.

- Inbördeskrigets uppdelning i röda och vita påverkar 20- och 30-talets Finland oerhört mycket. De vita var inte automatiskt fascister, men inom det vita Finland fanns tankegångar som understöddes av de radikala. Segersidans vita terror skapar en historia som sammanbinder ett brödraskap.

Aktivistgenerationen skapar grunden för de radikala personerna, det är dit de dras. Det finns en tanke om att ”även om vi segrade så togs segern ifrån oss”. Segern och dess frukter ansågs förstörda av politiker och systemet, demokratin och parlamentarismen, liberalerna.

Man hittar fiendebilder, ett gemensamt drag i europeisk fascism, en känsla av att ha blivit fel behandlad. I både Tyskland och Finland fanns en myt om politikerna har förstört segern, förklarar Aapo Roselius.

Bondemarschen till Helsingfors i IKL:s regi 1930.
Bondemarschen till Helsingfors i IKL:s regi 1930. Bild: Wikimedia Commons / MPorciusCato Fosterländska folkförbundet (Ikl),bondemarschen,Vihtori Kosola

”Äktfinsk humor”

Lapporörelsen grundades i slutet av 1920-talet av Vihtori Kosola, inspirerad av Mussolinis Italien. Ett stort bondetåg på 12 000 man arrangerades till Helsingfors för att demonstrera Lapporörelsens styrka.

Rörelsen lyckades få kommunisterna förbjudna som politiskt parti och terroriserade finländska vänsterpolitiker. De misshandlades, tvångsskjutsades från sina hem och ibland mördades.

Det hela slutade med Mäntsäläupproret, men före det hade också borgerliga politiker råkat ut för Lapporörelsens terror. Till och med republikens tidigare president KJ Ståhlberg utsattes för våld från Lapprörelsen.

Efteråt har rörelsens aktiviteter förklarats som oslipade utslag för äktfinsk humor. Lapporörelsen efterföljdes av Fosterländska folkrörelsen som blev riksdagsparti i flera val.

Går det att försvara Lapporörelsen?

Försvarsminister Jussi Niinistö, som också är historiker, har skrivit en hel del om 30-talets rörelser. I boken om Finlands fascister får han mothugg.

-Vi har kommenterat honom som forskare, vad han har skrivit, om de radikala rörelserna och personerna under 1930-talet. Vi ser tydligt ett mönster där han har en mycket annan uppfattning av händelserna än vad vi har, t.ex. gällande Lapporörelsen.

De tre författarna ser tydliga försök hos Niinistö att beskriva Lapporörelsen som mer ofarlig, från nationell synvinkel, i en mindre skala, mindre farlig.

- Det finns skäl att i stället poängtera faran i den typens organisationer och skiljelinjen att acceptera våld och terror.

Roselius ser det som viktigt att poängtera vägen till det auktoritära och ta upp nyckelhändelserna. Det är vad man bör veta om sin egen historia, till exempel hur Lapporörelsen accepterade våld och terror.

Niinistö: "Ingen vittvätt"

Jussi Niinistö har redan hunnit kommentera boken i en blogg, innan utgivningen. Han förnekar ”historisk vittvätt”, och säger sig inte beundra terror, varken röd eller vit.

När Niinistö skrev om Lapporörelsen ville han förstå den som ett uttryck för sin tid, inte demonisera medlemmarna eller ogiltigförklara rörelsens historiska betydelse på grund av våldsamheterna, enligt bloggen.

Efter kriget måste de försvinna

Efter avtal mellan Finland och Sovjetunionen måste de fascistiska organisationerna försvinna i Finland.

Akademiska Karelen-sällskapet, de nationalsocialistiska organisationerna och IKL förbjöds år 1944. Också skyddskårerna, som ibland framställs mer som en opolitisk försvarsorganisation, upphörde.

Finland har varit tyst om fascismen, är forskarnas slutsats. Intresset har varierat. Segrarna har hellre låtit bli att skriva fascismens historia och fascisterna själv har ägnat sig åt vitmålning, enligt Silvennoinen, Tikka och Roselius.

I den finländska debatten har fascismen framställts som utländsk importvara och därför betydelselös. Om det alltså fanns några fascister var det några få vilseledda nationalsocialister, som inte behöver tas på allvar.

Felbedömningar och misslyckanden

Finländarna var mer intresserade av att besegra ryssen än av en fascistisk revolution. Finländarna var laglydiga och ville inte ta till våld, är en av slutsatserna.

Några terrordåd planerades, men misslyckades, ofta i brist på tillräckligt våldsbenägna utförare, enligt författarna. Det fanns bara utländska förebilder, framförallt Mussolini och Hitler.

Den finländska fascismens historia är en rad felbedömningar från fascisternas sida, skriver Silvennoinen, Tikka och Roselius. Man felbedömde hotet från kommunismen i Finland. Man felbedömde också finländarnas vilja till nationellt motstånd mot kommunisterna.

Kanske felbedömde man också Sovjetunionen, enligt författarna. Senast vänskaps-, samarbets- och biståndspakten visade att det gick att göra kompromisser och leva i fred med den stora grannen.

Läs också

Nyligen publicerat - Inrikes