Hoppa till huvudinnehåll

Eva Frantz: Har du inte gjort någonting vettigt, unge?

Eva Frantz.
Eva Frantz. Bild: YLE/Jyrki Valkama eva frantz

Klockan är kvart över sex när jag kliver in i tamburen där hemma. Det har hunnit bli mörkt ute.

Det ser ut som om någon skulle ha punkterat en enorm kläd-, skolboks- och småprylspinjata där inne. Grejer överallt. Och inte blir det bättre av att jag placerar ut dataväskan, mobilen och hemnyckeln överst i högen.

- Heeej mamma, hörs en dåsig stämma från övrevåningen.

Maken och yngre dottern har inte hunnit hem ännu, men nioåringen är på plats. Hon har varit ensam hemma sedan 14-snåret. Man behöver inte vara Poirot för att räkna ut vad hon har haft för sig, det är bara att följa spåren och använda de små grå cellerna.

Först har hon fördrivit lite tid med matteboken. Det verkar inte ha blivit någon speciellt lång läxläsningssession eftersom boken ligger kvar i trappan.

Spåren leder in i köket. Det har ätits knäckebröd och äpple. Inget fel på det. Och margarinet har hon ställt undan, det var ju bra. Nu är det bara att följa smulorna in i vardagsrummet.

Se där, där har vi tallriken som knäckebrödet låg på. Där har vi två hoprullade strumpor som tydligen blev för varma. Där har vi ett halvfärdigt pärlplatte-pyssel och mobiltelefonen.

Och där har vi barnet. Man måste titta noga för att hitta henne i soffan, eftersom hon har grävt ner sig riktigt bekvämt under alla kuddar.

På teven figurerar någon sorts onaturligt spinkiga och långa animerade älvor med blått hår. Winx eller vad de heter. Pipiga röster.

- Har du gjort dina läxor? frågar jag med bestämda mammastämman.
- Joo. Nää. Jag förstod inte läxan. Behöver hjälp.
- Försökte du då?
- Jo!

Jag blir irriterad och känner en martyrvåg svepa över mig. Här har man kämpat sig igenom en lång arbetsdag, nu inleds nästa pass med matlagning, hushållsarbete och nattning och till på köpet ska jag försöka komma ihåg hur man gjorde divisionsuppställningar med blyertspenna. Åt vilket håll skulle trapp-fanskapet ens ritas? Grr.

I nästa sekund skäms jag. Det är ju inte dotters fel att vi har långa arbetsdagar här i Finland. Och att jag missade bussen och kom hem ännu senare än planerat. Och självklart ska hon få hjälp med läxorna om det behövs.

Man samtidigt har hon ju varit hemma i fyra timmar redan. Kan man inte förvänta sig att en nioåring gör någonting vettigt även om ingen vuxen vakar över henne? Gör sina läxor, kanske går ut och leker en stund och får lite frisk luft?

I tankarna slungas jag tillbaka i tiden. Landar i Kårböle (gulbeige Helsingforsförort) 1989.

Vår videobandspelare är vit. Den är inte vacker, men den vita var billigare än den svarta. Jag har tagit med mig hela det röda skorppaketet in i vardagsrummet. Solen skiner in rakt på tv-rutan så jag vrider på hela tv-apparaten och lägger mig på golvet. Stoppar in kassetten med Narnia-teveserien som jag bandat. Och där blir jag liggande.

När mamma och pappa kommer hem flera timmar senare har Prins Caspian hunnit långt på sina irrfärder. Skorporna är slut. Och läxorna är ogjorda. Men jag är glad och nöjd, jag har haft en avkopplande eftermiddag för mig själv. Dessutom kom jag flera världar framåt i tetris!

Som vuxen hinner man bli väldigt bunden av ”borden”.

Borde träna oftare.
Borde läsa flera böcker och gå på teater någon gång.
Borde följa med samhällsdebatten och inte verka helt blåst.
Borde äta mindre rött kött.
Borde boka in kvalitetstid med partnern.

Tänk att vara nio år gammal och inte känna av detta alls. Kanske ha en vag tanke om att det finns läxor som borde göras i något skede, ett geografiprov som hägrar vid horisonten.

Men att samtidigt sorglöst kunna tillåta sig själv att göra det man har lust med under en ledig eftermiddag.

När det kommer till kritan unnar jag min nioåring den känslan. Jag kanske borde unna mig själv samma sak lite oftare.

Veckans Familjeliv i Radio Vega handlar om vad barn har för sig om eftermiddagarna.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP