Hoppa till huvudinnehåll

Ingen fyr i Fyrvaktaren

Tove Janssons liv skildras i Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa av Avoimet Ovet.
Tove Janssons liv skildras i pjäsen "Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa" av Avoimet Ovet. Tove Janssons liv skildras i Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa av Avoimet Ovet. Bild: Avoimet Ovet/ Mikko Mäntyniemi teater,teater avoimet ovet

Text: Maria Lindh-Garreau

Tove Jansson är navet i Avoimet Ovets nya produktion Fyrvaktaren. Men hon är också en spegel för skådespelarna att spegla andra berättelser i. På så sätt rullar en berättelse som ständigt växlar perspektiv fram på scenen vid Skillnadsgatan i Helsingfors.

Fyrvaktaren slingar sig med kontinuerligt skiftande stämmor kring tre huvudteman som utkristalliserar sig under kvällen: Konst, familj och Tove Jansson. Fast i omvänd ordning.

På mitten av scenen, under en takkrona, står nämligen en fyrtio-femtiotals orangeröd fåtölj och i den tronar Tove Jansson när omvärlden sysselsätter sig med henne på alla tänkbara sätt. Det är hon som är scenens fokus och centrum.

Hemulens kärleksförklaring

Framför allt sitter hon i fåtöljen när en hypernervös hemul försöker doktorera på Tove Jansson. Men hur ska Hemulen hitta Tove Janssons essens? Försöken att ringa in Tove Jansson med teorier allt från post-strukturalism och kvantfysik till postfeminism lyckas inte särdeles väl, och hela disputationen utmynnar i att Hemulen tappar fattningen och låter alla teorier rasa. De skymmer kanske ändå bara det som ligger bakom hela avhandlingen – att Hemulen älskar sin Tove Jansson.

Allvar och lek

Scenen med Hemulen hör till kvällens bästa och den innefattar både allvar och lek. Mer lek blir det när en grupp muminberoende möts för att lufta sina inre känslor speglade i muminkaraktärer. Men allvar däremellan.

Vi möter Tove Jansson som aktiv konstnär, som barn och som gammal. Men vi möter också hennes far, mor, livskamrat och översättare. Därtill berättelser om andra, kanske mindre lyckliga familjekonstellationer och om konstnärsdrömmar som blir verklighet.

Tre skådespelare, många roller. Eeva Putro, Anu Koskinen och Ella Pyhältö axlar rollerna i Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa.
Tre skådespelare, många roller. Eeva Putro, Anu Koskinen och Ella Pyhältö axlar rollerna i Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa. Tre skådespelare, många roller. Eeva Putro, Anu Koskinen och Ella Pyhältö axlar rollerna i Majakanvartija – tuokioita Tove Janssonin jalkojen juuressa. Bild: Avoimet Ovet/ Mikko Mäntyniemi tove jansson,teater

Janssons look-alike

Tre kvinnor axlar alla roller och det säger sig självt att de får glida in och ut ur roller i ett ganska raskt tempo. Eeva Putro, som faktiskt påminner lite grann om Tove Jansson till utseendet, spelar den aktiva konstnären. Naturligtvis är hon klädd i byxor, här med 50-tals stuk och rökande en cigarett.

Putro gör en ganska neutral Tove Jansson och jag kommer på mig att sakna den tillbakadragna, blyga men så vänliga Tove Jansson som jag själv fått träffa. På Avoimet Ovets scen blir Jansson kanske lite för världsvan. Å andra sida har vi här att göra med en uppenbar idolisering av Tove Jansson.

Fördömd eller ej av sin mor

Tove Jansson blir alltså också ett slags spegel för andra berättelser. Här rullas framför allt förhållanden till mödrar och fäder upp. Homosexualitet ges självklart en särskild plats. En moder finner sin dotters homosexualitet motbjudande och dottern har själv svårt med sin identitet. I en gripande replik sägs att hon vill tro att Toves mor aldrig fördömde sitt barn.

Jag ritar dig och du ritar mig. Ella Pyhältö som livskamraten Tuulikki Pietilä och Eeva Putro som Tove Jansson i en öm scen.
Jag ritar dig och du ritar mig. Ella Pyhältö som livskamraten Tuulikki Pietilä och Eeva Putro som Tove Jansson i en öm scen. Jag ritar dig och du ritar mig. Ella Pyhältö som livskamraten Tuulikki Pietilä och Eeva Putro som Tove Jansson i en öm scen. Bild: Avoimet Ovet/ Mikko Mäntyniemi avoimet ovet,teater

Texten bättre än föreställningen

Anna Krogerus är den som i huvudsak skrivit texten, men utifrån en process där hela arbetsgruppen varit med och påverkat, eller rentav skrivit vissa partier av texten. Även text av Tove Jansson ingår. Och det är faktiskt en snäppet större konstnärlig njutning att läsa pjästexten än att se den uppförd på scenen.

Det tror jag främst beror på att både scenbild och kostymering är ganska tråkiga. Bakgrunden är helvit, en stor låda till höger om fåtöljen och ett slags stenbänk till vänster. Till vänster också ett staffli. Det är bara lamporna i skärgårdsstil som, tillsammans med takkronan, på ett spännande sätt ger en känsla av både inomhus och utomhus samtidigt. Men det finns inget fyrljus och inte ens en fyr på scenen. Det är arbetsgruppen själv som står för scenografin.

Små medel, stora rollbyten

Sakari Kirjavainen har regisserat uppsättningen och han får övergångarna mellan de olika rollerna att växla smidigt. Det sker genom små rekvisitaändringar. Ett förkläde kläs på och vips är skådespelaren en mor. En grå ytterrock och skådespelaren blir Tove Janssons far, Viktor Jansson. En käpphäst kommer fram och Anu Koskinen är Tove Jansson som ett troskyldigt barn. En sjal över Ella Pyhältös axlar och vi har Tove Jansson som gammal.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje