Hoppa till huvudinnehåll

Torterade asylsökande väntar länge på hjälp

Fånge i Abu Ghraib
Fånge i Abu Ghraib Bild: EPA abu ghraib

Rehabiliteringscentren för tortyroffer i Finland är överbelastade och kan inte ta emot fler patienter. Det faller allt mer på privatläkare och den kommunala hälsovården att vårda tortyroffren.

Ingen myndighet vill ta ansvar för rehabiliteringen, och det har varit väldigt tyst om saken, säger Amnesty.

Ingen vet hur många av de asylsökande som kommer till Finland har blivit torterade. Någon statistik om det här förs inte – precis som man inte för statistik över folks andra sjukdomar, säger man på Migrationsverket.

Tidigare har de kastat fram uppskattningar på ”några tiotals procent” av de nyanlända asylsökandena. De är över 30 000.

Finland har genom FN:s konvention mot tortyr förbundit sig vid att se till att människor som har torterats rehabiliteras "så perfekt som möjligt".

Men Finlands rehabiliteringscenter för tortyroffer finansieras inte av staten.

”Orkar inte med hatmejl nu”

Ett av de ställen där de som utsatts för tortyr tidigare kunnat få hjälp är Rehabiliteringscentret för tortyroffer vid Helsingfors Diakonianstalt.

Men när jag börjar med att försöka få en intervju därifrån blir det ett beklagande och ett nej.

– Det är en organisationsreform på gång. Det finns många nya här som inte ännu vill uttala sig. Men jag kan säga att listorna är helt fulla. Vi har inte kunnat ta emot någon av de nyanlända asylsökandena, utan de har hänvisats vidare till den kommunala eller privata sjukvården, säger kommunikationschef Laura Niemi.

Hon beklagar än en gång att hon inte kunde hjälpa mig den här gången, och hänvisar sedan till Uleåborgs Diakonianstalt där landets andra Rehabiliteringscenter för tortyroffer finns.

Hur alla som behöver rehabilitering ska kunna få det är en mycket bra fråga.― person på Rehabiliteringscentret för tortyroffer i Uleåborg.

Där är situationen liknande.

– Vi är helt överbelastade. Vi får in otroliga mängder remisser för personer som behöver psykologisk hjälp och vård. Vi har precis tvingats fatta beslut om att vi inte kan ta emot nya asylsökande, utan bara dem som redan har fått asyl, säger en person från Diakonianstalten.

Först pratar hen fritt, men blir sedan nervös. När jag ber att få ringa upp på nytt för att banda samtalet får jag ett nej.

– Man får hatmejl så lätt, jag skulle inte orka med det nu.

Jag undrar hur det går att garantera att alla tortyroffer som söker eller behöver hjälp får det.

– Det är en väldigt bra fråga.

Över hälften kan ha utsatts för tortyr

Tortyr kan vara både psykisk och fysisk smärta eller lidande, som används som straff eller för att få fram information eller en bekännelse.

Så sent som i början av det här året trädde en lag i kraft i Finland enligt vilken det är förbjudet att i rättsprocesser använda erkännanden som har gjorts under tortyr som bevis.

Enligt uppgifter i en doktorsavhandling om hälsotillståndet hos asylsökande som publicerades vid Tammerfors universitet för sex år sedan hade 57 procent av de asylsökande som kom åren 2003-2004 utsatts för tortyr.

Då kan man i motsvarande grad anta att det i dagsläget har kommit minst 10 000 som har torterats, kanske över 15 000.

Den stora sakkunskapen har funnits på just Rehabiliteringscentren för tortyroffer. I Helsingfors har cirka 150 personer om året kunnat få hjälp.

I Uleåborg har man för tillfället 60 patienter. De rehabiliteras av två heltidsanställda och två deltidsanställda, samt en som sköter tidsbokningen för tolkarna.

Från Helsingfors Diakonianstalt uppmanar man mig att i stället ringa Inrikesministeriet, som ändå genast bollar mig vidare till Migrationsverket.

Så jag ställer frågan dit: Hur garanterar man att alla som behöver det får hjälp?

Skickas till privat eller kommunal hälsovård

Migrationsverkets informationsavdelning lovar utreda hur vården sköts, men säger att Finlands Röda Kors säkert vet bättre, eftersom de ansvarar för 60 procent av flyktingförläggningarna.

FRK säger att de bara producerar tjänster enligt Migrationsverkets önskemål, och jag bollas tillbaka dit.

Snart får jag ett samtal.

– På varje flyktingförläggning görs en hälsogranskning av en sköterska på plats. En av uppgifterna är att hitta de sårbara personerna, det vill säga gravida, minderåriga, äldre, handikappade eller personer som har svåra trauman, säger Päivi Hieta på Migrationsverket.

Hon är överinspektör och ansvarig för hälsovården på flyktingförläggningarna.

Finns det tillräckligt med sakkunskap om vård av tortyroffer? Svaret låter som ett "nja".

När man väl har hittat personen som behöver hjälp skriver sköterskan en remiss först till en läkare, sedan bedömer sköterskan och läkaren tillsammans om det behövs någon specifik vård.

Sedan en remiss till, den här gången ofta till den kommunala psykiatripolikliniken, förklarar Hieta.

Men finns det tillräcklig sakkunskap för att behandla och rehabilitera tortyroffer på de kommunala psykiatripoliklinikerna?

– Nå jag skulle säga att vi har flera olika hälsovårdsproffs som har olika sorters terapiutbildning. Men till dem kommer flera olika sorters människor, inte bara tortyroffer, utan människor med olika trauman, säger Hieta.

Det låter som ett nja.

Migrationsverket ordnar ändå fortbildning hela tiden, speciellt för dem som jobbar på flyktingmottagningar.

Just nu förbereder de också en fortbildning i psykologisk första hjälp.

”Finländare måste också vänta på psykvård”

Sedan de stora mängderna asylsökande kom har Migrationsverket anställt mycket ny personal.

Men det har inte varit lätt. Köerna är långa, och psykologisk vård för tortyroffer är långt ifrån en prioritet.

Man måste komma ihåg att också finländare tvingas köa länge för att få psykiatrisk vård, säger Hieta.

Tortyr handlar sällan bara om fysisk smärta, utan det är först senare den verkliga smärtan kommer in.

Posttraumatiskt stressyndrom är vanligt. Till det hör återupplevande av tortyrsituationen, ångest, sömnlöshet, mardrömmar, depression och minnesförluster.

Dessutom känner offren ofta skam och har skuldkänslor.

Tar Finland sitt ansvar?

Men det är inte bara offren som drabbas, utan också deras familjer. Barn till människor som har torterats har oftare psykiska problem än sina jämnåriga.

Familjeterapi har varit en viktig del av Rehabiliteringscentren för tortyroffers verksamhet.

– Migrationsverket kan inte påverka finansieringen av Rehabiliteringscentren, vi kan bara samarbeta. Specialiserad psykoterapi kan vi inte erbjuda genast utan först sätter vi in andra stödåtgärder som oftast finns till hands på orterna där flyktingförläggningarna finns, säger Hieta.

Rehabiliteringscentren för tortyroffer finansieras inte av staten utan av Penningautomatföreningen.

FN kräver ändå att just staten ska se till att tortyroffer får rehabilitering.

Gör den finska staten det? Päivi Hietas svar låter närmast som ett nej.

– Om jag skulle få önska något så skulle det vara mera resurser på alla nivåer så att vi på lång sikt kunde göra det här arbetet.

Amnesty: Ingen överraskning att ingen tar ansvar

En hel del frågor återstår ändå.

Hur ska sjukskötarna på flyktingmottagningarna kunna identifiera dem som behöver vård i en första hälsocheck? Tortyroffer försöker ofta förtränga sina minnen och att tala om dem kan vara svårt, speciellt genom en tolk.

Dessutom finns språkproblemet: Hur ska en hälsocentral på en glesort kunna se till att en person som får remiss till den psykiatriska polikliniken blir förstådd – både språkligt och kulturellt?

Vad får det för konsekvenser om man sitter i ett främmande land på en asylmottagning, inte får utlopp för sitt psykiska illamående och inte har något att göra för att glömma?

Problematiskt om vården sköts av kommunal och privat hälsovård.― Mikko Aarnio, juridisk expert på Amnesty.

Amnestys juridiska expert Mikko Aarnio får svara.

– Allt det du berättar visar hur ansvaret bollas hit och dit. Det är rätt oklart i Finland vilken myndighet som bär ansvar för tortyroffers rehabilitering och då väljer ingen att ta det. Tyvärr överraskar det inte alls, säger Aarnio.

Att rehabiliteringscentren och flyktingmottagningarna skickar tortyroffren vidare till kommunal och privat hälsovård ser Aarnio som problematiskt.

– Om det är så måste staten se till att alla de här människorna som vårdar tortyroffer verkligen har sakkunskap och kan känna igen tortyroffren, säger Aarnio.

Staten borde finansiera rehabiliteringscentren.― Mikko Aarnio, juridisk expert på Amnesty.

Han befarar att kvaliteten på både tolktjänster och psykvård kan variera stort beroende på var i landet man befinner sig.

– Det handlar om komplicerade psykologiska och medicinska frågor. Det här kunnandet finns på Rehabiliteringscentren för tortyroffer, men de kämpar med helt otillräckliga resurser och en ohållbar finansiering, säger Aarnio.

Centren tvingas varje år söka ny finansiering från Penningautomatföreningen.

Risk att torterade skickas tillbaka - till mer tortyr

Aarnio har en lösning på problemet: Staten borde garantera en permanent finansiering av Rehabiliteringscentren för tortyroffer.

– Det talas mycket om vikten av en lyckad integration just nu. Det är helt klart att om tortyrtraumat inte rehabiliteras så kan inte integrationen i det finska samhället och till exempel på arbetsplatser vara speciellt lyckad.

Om man i asylprocessen misslyckas med att känna igen symptom på tortyrtrauma eller med att undersöka vittnesmål om tortyr ordentligt riskerar människor som har torterats att skickas tillbaka och torteras igen.

– Om Finland gör det här bryter man mot internationell rätt, säger Aarnio.

Läs också