Hoppa till huvudinnehåll

Carpe that fucking diem?

tidens flykt
tidens flykt Bild: Ja! media production tid

Det här är något man inser vid 40: att ingen annan heller fattar hur det gick till. En dag är man 28 och sedan, vad som känns som en kort tid därefter, är man plötsligt 41.

Fyrtio är ungdomens ålderdom, lär Victor Hugo ha sagt någon gång. Och något slags brytningsålder är 40-strecket utan tvekan. Jag är 41, och det är under de 5 senaste åren som jag för första gången känt att jag inte längre riktigt hör till samma gäng som 20-åringarna, eller ens 30-plusfolket. Folk har börjat nia mig i affärerna, och medan jag fortfarande en bra dag och med hjälp av smink kan känna mig ungefär som jag alltid gjort, finns det dagar då jag verkligen märker av att jag är 40.

Jag märker det på ansiktet i spegeln, jag märker det på tröttheten efter en vakad natt med barnen (för jag har, likt många av mina vänner, småbarn trots att jag är drygt 40), jag märker det på att mina tankar ändras.

Det är klart att åldrandet känns. Allt annat vore väl konstigt, för det är åldrandet som för oss närmare döden, och dit vill vi inte. Samtidigt, och märkligt nog, är det faktiskt också för det mesta helt okej. Jag är mycket medveten om att jag har varit lyckligt lottad – jag är frisk och har besparats stora sorger – men för mig har även fördelarna med att åldras börjat bli tydliga.

Jag förstår mig själv mycket bättre än jag gjorde för tio år sedan, och jag förstår därmed också bättre hur andra människor fungerar. Jag är mer tillfreds och känner mina styrkor och svagheter. Jag har äntligen fått bekräftat att vi alla spelar vuxna, alla improviserar våra liv, och att jag förmodligen aldrig kommer att känna mig riktigt vuxen, sådär vuxen som jag som ung inbillade mig att jag skulle vara i denna ålder.

Kristina Alstam, som medverkar i Vierge Moderne programmet om Tid, säger såhär apropå insikten om ens egen ålder:

"Jag ser ungefär likadan ut som jag gjorde för 20 år sedan, jag har inte förändrat mig radikalt eller bytt persona eller livsstil eller scenografi omkring mig. Så på ett sätt kan jag ibland ha svårt att uppfatta att tiden gick. Och sen ibland kan jag verkligen få syn på den. Om jag pratar med någon som är 21, och vi pratar länge, kanske om något som berör oss. Då kan jag ibland – verkligen inte alltid – men ibland kan jag känna att "ja just det, det där misstaget som du pratar om – du har har gjort det fem gånger, jag har gjort det femhundra gånger". Så det är klart att vi pratar om det på olika sätt då. Och då kan jag få syn på att x antal levda år innebär x antal av låt oss säga den blå erfarenheten eller den gula erfarenheten, staplad i en lite högre hög. Och då kan jag få syn på min ålder, att jag faktiskt har levt dom här åren."

Och det är just dessa insikter som gör att det är så oerhört intressant att prata med mina vänner numera. Jag försöker verkligen använda denna samlade visdom till att försöka hinna med i dagarna som går. För det man vet vid 40 är det finns saker man drömt och planerat om som förmodligen aldrig kommer att blir av. Men att livet kan kännas okej även med den insikten.

Jag vet också att den där spegelbilden som jag i 20-årsåldern var så upptagen av att leta brister i, att den var okej, att den faktiskt var mer än okej. Och att jag förmodligen om 10-15 år kommer att tycka att den här trötta 40-åringen jag idag möter i spegel faktiskt också var rätt okej. Att hon förmodligen kommer att verka jävligt okej ifall jag har turen att bli 85 och få blicka tillbaka.

text: Karin Tötterman

Se Vierge Moderne om tid:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje