Hoppa till huvudinnehåll

Basinkomst anno 1795

Linnefabrik i Leeds 1843.
Linnefabrik i Leeds 1843 Linnefabrik i Leeds 1843. Bild: Wikimedai Commons / Tagishsimon industriella revolutionen,Linne (textil),Leeds

Basinkomst är inget nytt påfund. Systemet har testats i olika former under olika perioder. Ett experiment gick av stapeln i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet i England. Många av de argument som användes mot basinkomst då förekommer än i dag.

England och Frankrike blev år 1793 involverade i ett krig som kom att räcka i över tjugo år. Kriget försvårade matimporten från Europa samtidigt som England upplevde flera år av missväxt. Det ledde till matbrist och högre priser på säd.

Eftersom bröd var den vanligaste näringen för de allra flesta ledde de höga brödpriserna till samhällelig oro och upplopp. Under våren 1795 förekom en mängd upplopp i södra England. Det fanns enligt den styrande klassen en risk för att folket skulle ta modell av franska revolutionen.

För att hindra upploppen gick beslutsfattarna i byn Speenhamland i Berkshire, väster om London in för ett radikalt system för fattighjälp.

Fattighjälp blir basinkomst

Vid ett möte i maj 1795 beslöt församlingen i Speenhamland att stöda arbetande fattiga så att de klarade livhanken. Stödet var bundet till priset på bröd och det betalades till alla familjemedlemmar. Ju fler barn en familj hade, desto större stöd fick familjen. Det var en form av socialbidrag som finns än i dag i Storbritannien (in-work benefit).

Då fanns redan ett stödsystem från år 1601 The Poor Law Act, som gällde icke arbetande fattiga. Fattiglagarna från 1601 hade förutsatt att de arbetsdugliga skulle jobba för att få bidrag (outdoor relief). Barn, svaga och gamla placerades i fattighus och man förutsatte inte att de skulle jobba, (indoor relief).

Det nya i Speenhamland System var att arbete inte var ett villkor för att man skulle få stöd. Arbetslösa arbetare (roundsmen) ”såldes” till bönderna i trakten under gängse marknadslöner och församlingen betalade mellanskillnaden upp till en nivå som höll dem vid liv.

Speenhamlandsystemet var en form av basinkomst, med socialbidrag till dem som inte jobbade och stöd till dem som jobbade. Arbetarna hade incitament att jobba och försöka höja sin lön, eftersom bidraget inte minskade trots bättre löneinkomster.

Upploppen blev färre

Den brittiska ekonomen Frances Coppola skriver i en analys att systemet faktiskt fungerade. Det minskade fattigdomen och undernäringen och hindrade upplopp (som var den egentliga orsaken till att systemet infördes).

Systemet blev populärt i södra England och William Pitt den yngre (1759-1806) försökte, men misslyckades med att få igenom en lag som skulle göra systemet allmänt i hela landet. Speenhamlandsystemet upphörde 1834.

Kritik mot Speenhamlandsystemet

Trots att många anser att systemet med basinkomst fungerade var det ingalunda oproblematiskt. Två av den tidens främsta nationalekonomer, David Ricardo (1772-1823) och Thomas Malthus (1766-1834) analyserade och kritiserade systemet.

Enligt Ricardo minskade systemet utbudet av arbetskraft inom jordbruket. Det berodde enligt Ricardo på att nivån på socialbidraget var lika stort oberoende av om man jobbade eller inte. Det fanns enligt Ricardo incitament att inte arbeta.

Det var församlingen som ordnade jobb åt de arbetslösa, antingen i kommunal regi eller genom att förmedla arbetskraften till bönderna. Enligt Ricardo fanns därför inget incitament att själv söka annat arbete.

Men å andra sidan var systemet inte generöst och det fanns tvärtom incitament att söka jobb, eftersom det ökade familjens inkomster, påpekar Coppola. Dessutom fanns inte den typ av flitfällor som vi har nuförtiden på grund av höga marginalskatter som kan göra det olönsamt att ta emot jobb.

Ingen fri rörlighet

Parallellt fanns ett system som hindrade arbetskraften från att röra sig fritt. Bosättninglagarna (Settlement Laws) var till för att hindra ”bidragsturism”. Man fick inte flytta från en församling (eller socken) till en annan i jakt på högre bidrag.

Samtidigt hindrade bosättningslagarna de arbetslösa att söka jobb i närliggande församlingar. Det var ju församlingen som auktionerade ut arbetskraft under marknadslön, eller ordnade någon form av beredskapsjobb för de arbetslösa. Det kunde leda till att lediga jobb i närliggande församlingar inte kunde fyllas.

Arbetskraftsbristen inom jordbruket berodde också på att den industriella revolutionen hade kommit igång och det fanns en strid ström av arbetskraft som flöt från landsbygden till fabrikerna i städerna.

Dessutom var det lönande för jordbrukarna att använda sig av de arbetslösa (roundsmen). Systemet satte press nedåt på lönerna då jordbrukarna kunde anställa för under marknadslöner, eftersom de visste att församlingen betalar för att de arbetslösa ska uppnå existensminimum.

Jordägarna finansierade bidragen

Församlingens basinkomst finansierades av en skatt på jordägande. Bosättningslagarna var asymmetriska. De arbetslösa fick inte söka jobb i en grannförsamling, men arbetsgivarna fick nog värva arbetskraft därifrån.

Det här ledde till att arbetsgivarna gärna värvade arbetare från någon annan församling. Arbetsgivarna betalade låga löner eftersom de visste att skattebetalarna i grannförsamlingen stod för bidraget som kom ovanpå lönen.

Samma gällde de industriella arbetsgivarna. Skatten slog hårt mot lantbruket som använde mycket mark, medan industrierna som använde lite mark kom lättare undan. Också i det här fallet kunde fabriksägarna pressa lönerna, eftersom församlingen skulle betala bidrag till de anställda.

Systemet innebar en inkomstöverföring från jordägarna till industrialisterna, menar Frances Coppola.

Befolkningstillväxten experimentets fel?

Thomas Malthus, samtida med David Ricardo, kritiserade Speenhamlands basinkomstexperiment för att det ökade befolkningsmängden. Eftersom bidraget var beroende av familjestorleken fanns incitament att skaffa fler barn.

Men befolkningen växte snabbt också på områden som inte omfattades av basinkomsten. Orsaken var att den industriella revolutionen behövde arbetskraft och i synnerhet barnarbetskraft.

Familjerna kunde förtjäna på att skicka sina barn till fabriker och gruvor. Barnen var billig arbetskraft och dessutom kunde de utföra jobb som vuxna var för stora till.

Arbete, en moralfråga?

Filosofen Jeremy Bentham (1748-1832) kritiserade Speenhamlandsystemet för dess inverkan på moralen. Benthams ordval påminner om dagens retorik, ”att det alltid måste vara lönsamt att jobba”. Enligt honom borde gratisförmånerna vara svåra att komma över. De borde därtill i alla lägen vara lägre än lönerna.

Den allmänna uppfattningen vid den här tiden var att arbete var en moralisk plikt och de arbetslösa sågs som moraliskt otillräckliga.

Enligt Frances Coppola var Speenhamlandexperimentet ett genuint försök att lösa problemen med fattigdom och arbetslöshet i en ekonomiskt svår situation. Men systemet stötte på hårt motstånd från jordägarna som fick bära bördan för att systemet finansierades.

Enligt Coppola är det tragiskt att systemet föll på finansieringen och på en moralisk inställning till arbete som dygd.

Inhuman fattiglag

Basinkomstexperimentet upphörde 1834 då en ny fattiglag godkändes. Försöket med basinkomst upphörde i många församlingar redan innan den nya fattiglagen ändrade systemet.

Med dagens ögon var den nya lagens fattighjälp både grym och förödmjukande. De arbetslösa tvingades in i arbetshus, work houses. Att hamna där sågs som en dödsdom.

Gifta par separerades från varandra och från sina barn. Arbetet var tungt och enformigt, som att rensa drevgarn eller att krossa sten. Hotet om att hamna i arbetshus påverkade också arbetsförhållandena utanför i samhället. Arbetsgivarna kunde pressa löner och andra villkor till det yttersta.

Mot bakgrund av dagens debatt om basinkomsten är det intressant att argumenten mot den inte har förändrats nämnvärt. Fortfarande handlar de om att basinkomsten minskar arbetskraftsutbudet och incitamenten att hitta jobb eller att förbättra sin situation på arbetsmarknaden.

Läs också

Nyligen publicerat - Ekonomi