Hoppa till huvudinnehåll

Lettlands liver vill rädda sitt utdöende språk

Borgen i Turaida började byggas år 1214.
Borgen i Turaida började byggas år 1214. Borgen i Turaida började byggas år 1214. Bild: Yle/Gustaf Antell borg,Turaida Castle,Lettland

Liverna håller på att förlora både sitt språk och sin kultur. Det utrotningshotade finsk-ugriska språkets framtid hänger på några aktiva ungdomar i Riga. De unga liverna kämpar för att bevara ett språk som bara ett tiotal personer fortfarande talar flytande.

I den lilla baren Hāgenskalna Komūna i en förort till Riga består det tjugotal personer jag möter av en betydande del av stadens kulturellt aktiva liviska befolkning.

Det här är ett av den kanske viktigaste liviska organisationens möten, men det känns som en familjefest.

En av de småbarnsföräldrar som tar sin liviska identitet på stort allvar är Julgī Stalte. Sångerskan och folkmusikern är den mest kända representanten för sin kultur just nu.

- Av dem som är här idag kan alla säga någonting på liviska, säger Stalte, och alla kan sjunga med när vi uppträder.

Det här är något jag själv upplever lite senare, när fiolen, pianot och trumman dras fram och tre av de unga damerna börjar spela traditionella sånger.

Julgī Stalte
Julgī Stalte Julgī Stalte Bild: Yle/Gustaf Antell Julgī Stalte,liviska,Lettland

- Men väldigt få kan samtala med varandra, tillägger Stalte dystert.

Hon påpekar att hon hör till de få i sin generation som har fått språket med sig redan från barndomen.

- Min bror och jag hade den vackra möjligheten att vår morfar bara talade liviska med oss när vi var barn. Därför är liviskan ett levande språk i vår familj.

Bara ett drygt 30-tal personer talar liviska någorlunda flytande idag, men bland de yngre finns det de som ändå försöker se optimistiskt på framtiden.

Linda Zonne-Zumberga och Reinis Zombergs lär sin son de få liviska ord och fraser de kan. Den lilla pojken har just lärt sig att gå.

- Vi kan inte lära honom att tala flytande liviska, säger Zonne-Zumberga, men vi tar kurser och vi hoppas att han också kommer att vilja göra det.

Korstågen var början till slutet

Liverna har inte alltid varit betydelselösa. En gång i tiden styrde de över nästan halva dagens Lettland och stora delar av dagens Estland.

De började tappa inflytande under de kristna korstågen för 800 år sedan. Brytningspunkten kom i början av 1200-talet, då biskop Alberts trupper blev övermäktiga.

Karta med Turaida i Lettland
Karta med Turaida i Lettland Bild: yle Lettland,karta

Det hände i Turaida, en timmes bilresa öster om Riga. Här ligger biskop Alberts borg, symbolen för början på slutet och ett av Lettlands största turistmål.

I Turaida låg livernas viktigaste borg, byggd i trä. Det var ett stort handelscentrum på sin tid.

Där uppstod en inre konflikt under slutet av 1100-talet, då en del av liverna frivilligt ville låta sig döpas till kristendomen.

En av dem var livernas ledare Kaupo, som reste till Rom och lät sig döpas av påven Innocentius III.

Kaupo deltog sedan på de kristnas sida i striderna för att omvända hedningar. Ännu idag delar Kaupo känslorna bland liverna.

Kaupo hoppades rädda de liver som kristnades från biskop Alberts våld, men det visade sig vara förgäves. Hans borg brändes ner och år 1214 påbörjades arbetet med den borg i rött tegel som idag står på platsen.

Från Turaida med omnejd assimilerades de överlevande liverna under de närmaste decennierna och seklerna med den framväxande lettiska kulturen.

Men samtidigt fanns det en grupp liver som lyckades bevara både kulturen och språket ända till modern tid.

Liverna i Kurland befolkar fortfarande den så kallade Liviska kusten, "Līvōd rānda", längst ut på den udde som ligger på Rigabuktens västra sida.

Idag bor färre än 200 liver i tolv byar längs med kusten. Den mest kända byn är Kolka.

Kulturens centrum har ändå förflyttats till Riga, där kulturellt aktiva ungdomar har bosatt sig.

Alla liver i Lettland har lettiska som första språk. Den sista personen med liviska som modersmål dog i Kanada år 2013.

Äldre liver mer pessimistiska

Vilnis Blombergs är mycket pessimistisk angående livernas framtid. Han föddes vid kusten under mellankrigstiden, men bor idag i Riga.

- Det är klart att vi inte kan måla upp en bild av att vår liviska framtid består av ljusa färger, skrattar han uppgivet.

Hus för liviska träffar
Byggnad där baren HāgenskalnaKomūna finns. Hus för liviska träffar Bild: Yle/Gustaf Antell liviska

Blombergs hoppas ändå att ungdomarna ska göra sitt bästa och aldrig ge upp.

- Jag vill att de visar upp den speciella tuffa karaktären vi liver har, säger han, vi är ett starkt folk med starka känslor.

Blombergs lärde känna de liviska byarna väl när han som tioåring började spela i samma orkester som sin far. De spelade på allt från födelsedagar och baler till begravningar.

- Ända fram till kriget var livet i Lettland gyllene, menar han.

Han ser Sovjetunionen som anledningen till att hans kultur idag är så svag.

- Det kan vara omöjligt för någon från ett kapitalistiskt land att förstå hur jag menar, säger han och berättar en berättelse om hur Sovjetunionen uppmuntrade till sadism och känslokyla.

Efter kriget stoppade ryska soldater en gång Blombergs från att komma hem till den liviska kusten. Kusten var stängd för alla utom de bofasta och han hade tappat sina handlingar.

- De grep mig trots att det fanns många där som kunde vittna om att jag bodde i Dundaga. Jag fick vänta länge, sedan satte de mig på ett iskallt tåg och körde bort mig.

Ungdomen aktiv på flera fronter

Linda Zonne-Zumberga säger att nya tider ger nya möjligheter.

- Jag måste berätta om min Facebook-sida, säger hon. Den heter Līvõ Kēļ, alltså "det liviska språket".

Zonne-Zumberga skapade sidan förra vintern eftersom hon tyckte att språket behövde en egen sida.

Hon brukar sätta upp bilder där och sedan en beskrivning av bilden med några ord på liviska. Sidan har nästan 700 följare.

- Det enda felet, om man vill säga så, är att de flesta följare är ester och finländare, inte liver eller letter, menar hon.

Hennes man Reinis Zumbergs skyller delvis på den lettiska skolan.

- Vi lär oss ingenting om den liviska kulturen i skolan, bara om att liverna var stora fram till 1200-talet, säger han.

Enligt Julgī Stalte finns det många personer som identifierar sig som liver, men vardagskulturen är döende.

- Vi håller på att dö ut och de flesta av oss har redan förlorat språket. Lettiskan är vårt modersmål. Vi lever inte som äldre generationer gjorde och kan inte göra någonting utanför hemmet på liviska.

Liviskan är ett finskt-ugriskt språk och lettiskan hör till den baltiska språkgruppen. Liverna och letterna är formellt Lettlands två ursprungsbefolkningar.

Stalte låter pessimistisk, men säger ändå att hon ser möjligheterna till en ljus framtid.

- Vi är ganska många som nu bemödar sig med att lära sig samtala på liviska. Vi ordnar populära språkkurser eftersom många letter inser att de bär på liviskt blod.

Idag är 250 personer i Lettland registrerade som liver, vilket är 70 fler än för fem år sedan.

Letter som är registrerade som liver får det bland annat inskrivet i sina pass.

Överlag har letter dålig kunskap om sin egen släkthistoria, men eftersom liverna antagligen var lika många som letterna under sen medeltid, så utgår många ifrån att den liviska kulturen också är deras.

- Vi skriver ny musik och ger ut böcker skrivna på liviska av vår egen generation, vi vill ha ett levande språk, säger Stalte.

Frågan är hur bra de lyckas få med sina barn i den här processen.

Läs också

Nyligen publicerat - Utrikes