Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Ärligt talat, jag är trött på sanningssägare

Mari Lindman filosoferar om arbete
Mari Lindman. Mari Lindman filosoferar om arbete Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

”Ärligt talat...” Hur tänker du dig att fortsättningen låter? När jag själv hör den här inledningen på en mening börjar jag genast stålsätta mig. Nu kommer det sanningsprat, nu kommer det obehagliga avslöjanden.

Ibland fungerar ”ärlighet” som ett till synes vattentätt sätt att kläcka ur sig vad som helst. Vem kan liksom ifrågasätta lite hederlig rakt-på-sak-ärlighet? ”Ärligt talat tycker jag unga människor borde skärpa sig – de har det alldeles för lätt i livet. De unga curlas och skyddas från livets realiteter. Men sådant får man väl inte säga längre.”

Ärlighetsretoriken (där hänsynslöshet nästan framstår som en dygd) gifter sig lätt med idén om att man inte längre får säga vissa saker, och att det finns vissa som trots detta agerar modiga sanningssägare och -vittnen i en annars mörk och slätstruken tid där pk-eliten vägrar se sanningen i vitögat. Samma pk-elit anses styra diskussionen så att ”man inte längre får säga” hur bedrövliga saker egentligen är. Diskussionen som ofta ger sken av att ”lyfta upp katten på bordet” halkar iväg åt ett konspiratoriskt håll där betoningen ligger på vad man får och inte får säga.

Jag börjar tänka på olika varianter av sådant självutnämnt sanningssägande.

Jag läser en spännande intervju som Barack Obama (!) gjort med författaren Marilynne Robinson. Jag långsamläste hennes bok Gilead för ett tag sedan och uppskattade, bland många saker, bokens eftertänksamma ton. Robinson har publicerat flera böcker där hon genom berättelser som utspelar sig i amerikansk småstadsmiljö vecklar ut stora teman som religiös tro och tillit.

En av de kloka saker Robinson säger i intervjun med presidenten är att vi tenderar att tänka att när vi sagt det värsta vi kan om något har vi också sagt det sannaste. Det här är destruktivt, menar hon. Hon talar om detta i en intervju som bland annat handlar om att reda ut varför en föreställning om att andra har ont i sinnet (”a sinister other”) urholkar demokratin. Hon säger så här:

Most of the things we do have no defenders because people tend to feel the worst thing you can say is the truest thing you can say.

Jag tycker det verkar ligga något i det hon säger. Men hur & varför?

Att det värsta som sägs tas som det mest sanna är cynismens logik. För cynikern handlar sanning om att avslöja. Under en gemytlig yta av trevlighet och artighet ruvar den gruvliga, obarmhärtiga sanningen. Jag tror det här är en slentrianmässig cynism som ofta visar sig i spontana kommentarer och reaktioner: ”det är ju så här det är”.

Det finns en sorts cynism som kan se ut som sund kritiskhet. Den kritiske framstår som den som inte är lättlurad, den som inte går på första bästa hoppfulla nyhet. Den kritiske avvaktar. Den kritiske är beredd på det värsta. Den kritiske stålsätter sig. Den kritiske är beredd på att det som framstår som gott visar sig vara ruttet. Att tro på det goda är att utsätta sig för vilket bondfångeri som helst.

Det kritiska ställs här mot det naiva, det barnsliga, det troskyldiga. Gräver man lite i cynismen tycks den handla om att undanröja besvikelser genom att verka ha kontroll. Att vara hoppfull framstår som en farlig väg där många besvikelser lurar runt hörnet; det gäller att vara utrustad för alla lägen, så att ingen besvikelse väntar.

Den här inställningen är en livsyttring som kan sägas inte bara fjärma oss från den värld vi lever i utan den förändrar den också aktivt. Jag tänker mig att det allt oftare är den här attityden som präglar politiken. Det gäller att se realistiskt på de ”utmaningar” som möter vårt land (tänk på hur ekonomi och invandring beskrivs). Det är bäst att skildra läget i så allvarsamma tongångar som möjligt. Frammanandet av mörka moln uppfattas som sund och jordnära realism. Jag tänker på en del av det mottagande Juha Sipiläs tal till nationen och presidentens tal under riksdagens öppnande fick: här har vi rakryggade män som inte är rädda för att uttala svåra sanningar.

Låt oss återvända till intervjun. Robinson sade att det blir svårare stå upp till en saks försvar om det är så att den värsta beskrivningen tas som den sannaste. Presidenten svarar så här: "But that’s part of what makes America wonderful, is we always had this nagging dissatisfaction that spurs us on."

Först tänker jag att det här är typiskt amerikanskt snicksnack där allt kan vändas till positivt tänkande och kulturell självgodhet. Sedan läser jag vidare och det som presidenten verkar vilja få fram är att benägenheten att beskriva läget i kritiska termer kan vara ett uttryck för en vilja att förändra saker till det bättre.

För att försöka beskriva den här tanken så generöst jag kan: att gestalta något på ett mörkt sätt måste inte vara pessimism, utan kan få oss att inse att den rådande situationen bör förändras, att vi inte får fastna i det som är. Ett sådant perspektiv kan utmana den glömska som ibland omger grundläggande samhällsfunktioner.

För att återbruka de exempel Cecilia Björk använder i en fin HBL-kolumn (10.2) om hur många fenomen avfärdas på ett lättvindigt sätt när attityden är ett arrogant ”går det inte lika bra ändå” som inte uttrycker något större intresse för att fördjupa sig i det man talar om. Björk nämner forskning bibliotek, historiekurser, konstnärlig verksamhet, statistikinsamling, rättsskyddsmekanismer, byggnadsplanering, vårdrutiner, städrutiner, ergonomi, screeningar, testkörningar. Med andra ord behöver vi ibland påminnelser om vad som händer med ett samhälle där de här sakerna börjar fallera.

Så, vad kan Robinson då mena med att det blir svårare att försvara något om vi tänker att den värsta beskrivningen är sannast? Jag tror att ett svar kunde vara att en sådan tendens gör oss oförmögna att se goda möjligheter.

Obama och Robinson samtalar om ett konstigt glapp mellan hur människor lever sina liv – bryr sig om varandra, gör bra saker – men att det växer fram ett sätt att tala om gemensamma angelägenheter som präglas av misstro. De nämner vård och utbildning som exempel. Trots att människor i sina konkreta liv ofta värnar om att ta hand om varandra och värnar om en bra utbildning är det något som händer i den politiska retoriken. Plötsligt börjar den värsta beskrivningen gälla som den sannaste. Sjukvård och utbildning blir gruvliga samhällsproblem att hantera, och skälen till varför vi bryr oss om de här sakerna faller bort.

Tänk dig ett par människor som diskuterar en politisk protest – säg, en demonstration mot nedskärningspolitik. Den ena är ivrig inför möjligheten att agera. Den andra utbrister: det där kommer ändå aldrig att tjäna något till! Det är lönlöst! Som vi sett i tusen andra fall ändrar sig inget ändå. Den enes vilja att förändra möter den andras förmaningar att inte förivra sig och inte lägga sin energi på något onödigt och fåfängligt. Vi måste försöka vänja oss vid situationen som den är och acceptera att resurserna är knappa.

I sådana diskussioner får de mörka molnen ofta en spekulativ prägel, man tror sig nog veta: så här ser läget ut, det finns inte rum för förändringar och initiativ. Situationen är sådan att vi måste skydda våra egna, närmaste intressen på ett försiktigt och rationellt sätt.

Just här tror jag faktiskt det kan vara viktigt att påminna sig om Robinsons poäng om att det är farligt att tänka att den värsta beskrivningen nästan per automatik är den sannaste. Då har man så att säga redan sagt att misstro är en reaktion som alltid är berättigad, att misstro i sig är en bättre och sundare reaktion än hopp.

Jag skulle till och med säga att tendensen att tänka att den värsta beskrivningen är den sannaste är en av de omständigheter som gör det så svårt att prata om vad som är sant. Katastrof- och krisnarrativet börjar leva sitt eget liv; oro och misstro ges en sådan status att det genast finns färdigt mothugg mot andra beskrivningar: ”ja, så där inbillar ni er att det är... Vänta bara...” Kan man till och med säga att den självutnämnda ”realismen” som vräker sig i framställningar av vårt trängda krisläge förvränger vad som är verkligt?

Text: Mari Lindman, filosof och kolumnist

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje