Hoppa till huvudinnehåll

Mikael Persbrandt som SS-officer

Mikael Persbrandt på röda mattan i Berlin, tillsammans med Emma Thompson och Brian Gleeson.
Mikael Persbrandt tillsammans med Emma Thompson och Brendan Gleeson på Berlinalefestivalens röda matta. Mikael Persbrandt på röda mattan i Berlin, tillsammans med Emma Thompson och Brian Gleeson. Bild: Kay Nietfeld/EPA Mikael Persbrandt,Emma Thompson,Brian Gleeson

Fyra stora nordiska ögonblick under filmfestivalen Berlinale: Mikael Persbrandt, Thomas Vinterberg, Pernilla August - och Pekka Strang.

Han gör det precis som en okänslig SS-officer ska göras, med den där Persbrandtska ”don’t mess with me”-blicken som han på riktigt har streetcred för och som han hunnit leverera åtskilliga gånger som Gunvald Larsson i Beck-serien.

I år är Persbrandt ändå en liten fisk i Berlinalehavet, också om ”hans” film deltar i den prestigefyllda tävlingsserien. På den internationella presskonferensen stod den tuggummituggande skådespelaren totalt i skuggan av filmens stjärnor Emma Thompson och Brendan Gleeson.

Nej, Norden i är handlar mera om Thomas Vinterberg, Pernilla August – och om Tom of Finland / Pekka Strang.

Men innan jag tar er till dem: Några ord om Persbrandt-filmen.

Ensam i Berlin

Det handlar om ännu en nazimotståndfilm med verklig bakgrund: paret Otto och Elise Hampel, som efter att deras enda son stupat på fronten börjar tillverka Hitlerkritiska postkort som läggs ut på stan, sammanlagt omkring 200 stycken.

Filmen baserar sig på Hans Falladas roman Jeder stirbt für sich allein (filmtitel: Ensam i Berlin), men trots att Thompson och Gleeson laddar alla sina gemensamma scener med fint skådespel är filmen... tom. För mycket understreckande Hollywoodisk musik, för mycket yta utan djup, för mycket smak av romandramatisering.

Persbrandt dyker upp halvvägs in i filmen, som SS-officern som slår och sparkar igång polisundersökningen som ska få fast statsfienderna. Vilket myndigheterna till slut också lyckas med.

Då är presskonferensen roligare.

Emma Thompson på Berlinale.
Emma Thompson på Berlinale. Bild: Ralf Hirschberger/EPA Emma Thompson

Emma Thompson får frågan ”hur ser du på Pegida”, som syftar på den nya tyska främlingsfientliga rörelsen.

”Tuff första fråga”, konstaterar hon, ”speciellt som den inte har med filmen att göra”. Och så gestikulerar hon vilt när hon kastar frågan som en osynlig boll vidare till den tyska skådespelaren Daniel Brühl (Goodbye Lenin) eftersom ”du sa visst något klokt om det i morse”.

- Jamen den här historien är ju som en uppmaning att vi måste vara alerta, säger han. Flyktingkrisen har förändrat Tyskland, långsamt men ändå, det är som ett gift som sprids, rasistiska åsikter som tar mer plats, och man bara måste ha mod att säga någonting mot det.

Pekka Strang på lyxhotellet

För några minuter har också Finland uppmärksammats, för all del med ett projekt som (ännu) inte hade med Berlinale att göra.

Lyxhotell i Berlin.
Lyxhotellet. Lyxhotell i Berlin. Bild: Tomas Jansson/YLE ritz,Berlin

I februari 2017 kommer filmen om homoikonen Tom of Finland, med Dome Karukoski som regissör. Men det var i Berlin som man arrangerade en stor presskonferens i ett lyxhotell för att offentliggöra skådespelarnamnen.

Och visst håller jag på att tappa hakan när jag ser namnskyltarna.

Pekka Strang! Han som var så bra i Drakarna över Helsingfors ska nu spela Tom of Finland, ”de homosexuellas James Bond” som manusförfattaren Aleksi Bardy formulerar det.

- Det största jag någonsin gjort, nickar Pekka på vägen till förbokade intervjuer.

Pekka Strang i Berlin.
Pekka Strang på presskonferens i Berlin. Pekka Strang i Berlin. Bild: Tomas Jansson/YLE Pekka Strang

Kanske följer han Elmer Bäck i spåren, som i fjol gick på röda mattan som huvudrollsinnehavare i en tävlingsfilm. Om Tom of Finland-filmen ska få sin premiär i februari 2017, kommer man garanterat att försöka få Berlinale att bli scen för filmens världsurpremiär – speciellt som delar av filmen ska spelas in i Berlin. Och då blir det röda mattan också för Pekka Strang.

Thomas Vinterberg som Nordens hopp

Men på riktigt spelar Norden en huvudroll först idag, när danska Thomas Vinterbergs nya film Kollektivet får sin internationella premiär i den (ja nu upprepar jag mej) oerhört prestigefyllda tävlingsserien.

Den filmen återkommer jag till, men jag vill ändå återvända till måndagen. Då fick jag följa med ett 90 (!) minuter långt samtal med Vinterberg, inom ramen för Berlinale Talents-programmet som samlar ett hundratal ”framtidens filmnamn” från hela världen till Berlin.

biljett till samtal med Thomas Vinterberg
Biljett till samtal med Thomas Vinterberg. biljett till samtal med Thomas Vinterberg Bild: Tomas Jansson/YLE Thomas Vinterberg,berlinale 2016

Det är en osannolik lyx, att få följa en känd regissörs resonemang under en så lång tid. Och Vinterberg bjuder på sig själv, berättar om hur Dogmafilm-rörelsen skulle vara en protest men hur revolten liksom dog när den första filmen Festen fick stående ovationer i Cannes.

- Idag finns det Dogmamöbler och Dogmalunchboxar! Det var väl inte meningen?

- Det som Dogma gav på 90-talet var begränsningar som hjälpte mej, men med framgången kom hur många möjligheter som helst, och med möjligheterna dog kreativiteten.

Pernilla Augusts tjuvstart

En sista nordisk hållplats: Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken, med den härligt gnistrande skådespelarduon Sverrir Gudnason och Karin Franz Körlof som kärleksparet Arvid och Lydia.

Secn ur Den allvarsamma leken.
Scen ur filmen. Secn ur Den allvarsamma leken. Bild: Erik Molberg Hansen Sverrir Gudnason,karin franz körlof

Den filmen fick sin världsurpremiär i Berlin, långt innan den ska komma upp på biorepertoaren i Sverige.

Här har vi landepojken Arvid Stjärnblom som i Stockholm är korrekturläsare (senare kritiker) på en tidning, och som ett bihang i ett sällskap möter konstnärsdottern Lydia Stille. Första mötet är laddat, det här är DET, den stora kärleken. Men deras relation går i otakt, de gifter sig på varsitt håll, får barn, skiljer sig, ständigt i otakt fast kärleken aldrig slocknar.

Det är en vacker film, en bild av tidigt svenskt 1900-tal, gripande sorgsen hetsigt lycklig kärlek. Men det är i första hand just i scenerna mellan Gudnason och Körlof som filmen på riktigt får liv.

Tunt på presskonferensen

Filmens presskonferens visar tydligt hur media springer efter festivalens tävlingsfilmer och stora skådespelarnamn.

Tidigare på dagen har Colin Firth och Jude Law överfyllt salen med plats för kanske 200 journalister, många ryms inte ens in. Men när den svenska filmen möter internationell press, är vi kanske ett tjugotal på plats.

Vi är så få, och frågorna så få, att jag tar mod till mig och stiger upp, för att fråga om den där laddningen mellan Sverrir och Karin. Visst, det handlar om skådisarbete, men ändå, hur gick de till väga just här?

Presskonferens.
Presskonferens. Presskonferens. Bild: Tomas Jansson/YLE Sverrir Gudnason,Pernilla August,karin franz körlof

Med sitt blyga leende konstaterar Sverrir att ”vi träffades långt före inspelning och hade en dag med Pernilla, tränade tre scener, och bara kände en fantastisk connection, det var nog nånting där direkt. Och med sin regi skapar Pernilla en atmosfär under inspelningen som är lätt att stiga in i, och det känns att hon är skådespelare och kan ge oss det vi behöver för att det ska bli rätt."

- Det var enkelt, tillägger Karin, det bara fungerade genast när vi gjorde våra första scener.

- Det pussades så mycket under tagningarna att jag i nåt skede måste säga att nu måste vi sluta med det, skrattar Pernilla.

Mer plats för kvinnorna

Intressant med filmen är att den lyfter fram de kvinnliga karaktärerna på ett helt annat sätt än romanen gör.

Pernilla August:

- Jag gillade verkligen romanen när jag läste den, det var som om jag hade träffat personerna i den, som om jag varit dem själv. Men jag kände genast att jag måste lyfta fram kvinnorna. Romanen är helt skriven ur Arvids perspektiv. jag ville ha mera av Lydia och Arvids fru.

Karin tillägger:

- Jag är verkligen glad över att denna manshistoria fick en kvinnlig manusförfattare (Lone Scherfig) och en kvinnlig regissör, och jag älskade Lydias självständiga sida, det här att hon var en slags rebell för sin tid.

Den allvarsamma leken kommer förr eller senare till Finland, om inte annat så i TVn. YLE är nämligen en av produktionens samarbetspartners.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje