Hoppa till huvudinnehåll

Pia Abrahamsson: Måste det pirra hela tiden?

Pia Abrahamsson.
Pia Abrahamsson. Bild: Yle pia abrahamsson

Måste man vara kär hela tiden, varje år, varje månad, varje vecka? Eller gudbevare, varje dag? Kan trygghet och samhörighet bära under tider av mindre pirr?

Jag har levt i två långa förhållanden: 25 år och för tillfället 14. Och ett kortare och några riktigt korta. Jag tar mig rätten att ifrågasätta att ett förhållande kan bygga på den här pirrigheten.

En förälskelse, med tillhörande pirrighet, räcker från ett och ett halvt till två år. En passion kan räcka ett helt liv. Men det fysiska tror jag kommer och går oberoende av kärleken. Ibland blommar man upp av någon orsak, säg sol och värme - och kroppen är färdig för vad som helst. Ibland är energinivån och självkänslan på minussidan och det sista man vill är spexa mellan lakanen. Båda helt oberoende av ens partner. Många gånger i ett långt förhållande råkar man vara i samma fas, men inte alls alltid. Protestera gärna om ni har andra erfarenheter!

Jo, Svenska Yles kärleksundersökning visar att vi vill ha mera sex än vad vi "får". Det tror jag att vi visst vill, var och en av oss, under perioder av vårt liv. Sen tror jag att var och en av oss under perioder av vårt liv är måttligt intresserad, läs ointresserad, av sex.

Det att vi jämför oss med vad vi läser, ser i filmer och tror att andra har, gör oss lätt ledsna och besvikna. Precis som lycklighetskravet, välmåendekravet och konsumtionskravet. Då tänker vi att det är något som är fel i våra liv. "Elämä on toisaalla, mutta sinne pääsee taksilla". (Jari Tervo) Livet finns någon annanstans. Men dit kommer man med taxi - och sen försöker vi hitta taxin.

Äktenskapet var från början ett sätt att sköta förvaltningen av släkters egendom och makt. Sen har det också varit - och är väl ännu - ett familje ab för att hantera uppfostran av barn och sköta vardagslivets verklighet och dess behov av mat, husrum och delegering av behövliga arbetsuppgifter. Inte i första hand ett känslotillstånd för individuell tillfredsställelse. Om det hade varit beroende av stundens känsla så hade flyktigheten också äventyrat individens trygghet. Vilket den ju gör.

Äktenskapslöftet. Att man LOVAR att älska. Hur kan det stämma överens med stundens känsla? Stunden är flyktig, känslorna likaså.

Fastän man är trygg i sitt liv, sin familj, så kan det komma en pirrighet då man möter någon annan. Något spännande, något som lovar mera. Bibeln talar om fåglar som flyger över ens huvud. Restauranger lovar, doftar och lockar. Men man kan ju välja att äta hemma, även om det är fiskpinnar och påsmos på grund av stress eller ebb i kassan i slutet av av månaden.

Undersökningarna talar också om trygghet och stabilitet. Om att ha en tillhörighet. Finskan har ett underbart ord, "sitoutuminen", att förbinda sig. Att acceptera band. Band som ibland känns obekväma. Band som inte har femtio grå nyanser.

Men kunde dessa band vara viktigare för vårt välbefinnande än pirrigheten?

Skjut mig om ni vill!

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP