Hoppa till huvudinnehåll

Sebastian Bergholm: Offra nyttan av att kunna finska för svenskan i Finlands skull?

Sebastian Bergholm
Sebastian Bergholm Bild: Yle sebastian bergholm

Att upprätthålla svenskan i Finland verkar kräva strategi, social ingenjörskonst och att finlandssvenskarna själva är färdiga att offra sig för språkprojektet.

Det här slår mig då jag läser intervjun med tvåspråkighetsforskaren Barbro Allardt Ljunggren som anser att det svenska i Finland är för skört för att t.ex. klara av tvåspråkiga skolor.

Huruvida det stämmer eller inte kan jag inte ta ställning till, men på många håll i Svenskfinland är realiteterna för barn och unga som växer upp sådana att de suger ganska hårt på finska eftersom den finlandssvenska överlevnadsstrategin mer eller mindre går ut på att hålla det finska på minst replängds avstånd.

Samtidigt som så många människor växer upp i miljöer där man lever i ett språkligt hullerombuller.

De finlandssvenska språkfrågorna avhandlas ofta som om finlandssvenskar skulle kunna leva i en värld isolerat från det finska (men nog öppen för resten av världen). Språkstrategierna har ofta drag av att försöka formulera en allmän hållning som gäller på alla håll i Svenskfinland, trots att språkverkligheterna avviker från varandra beroende på vilken region man har i tankarna.

Vari består då offret?

Med det menar jag också att en bristfällig finska stänger en hel del dörrar då individen växer upp

För barn erbjuder det finlandssvenska många miljöer som är trygga och bra att växa upp i och den tryggheten känns viktig i ett samhälle där ens språk oftare och oftare ifrågasätts både andligen och i konkreta åtgärder. Men finska lär man sig inte i dem.

Det betyder att ett svenskspråkigt barn kan ha svårt att kommunicera med andra barn på gården, att hen inte förstår vad som sägs på den finskspråkiga hobbyn (och kanske vill sluta eller inte hänger med) och på ett existentiellt plan utgår barnet från att hen primärt inte kan kommunicera med andra barn, att de ändå inte förstår en.

Den här existentiella upplevelsen av utanförskap är gränslöst sorglig har jag själv tyckt som förälder och jag har bevittnat det många gånger och undrat över hur en sådan utgångspunkt påverkar ens jaguppfattning. Bättre i så fall att barnet kan prata med andra barn, att inte vara ensam, har jag tänkt. Att tala är ju att nå fram till en annan människa. Dessvärre blir språk ofta murar mellan oss.

Ett upprätthållande av enspråkiga lösningar till förmån för den svenskspråkiga kulturen i Finland, kampanjer som går ut på att man skall tala svenska på stan med mera, de leder alla till att ens konkreta finska antingen inte utvecklas, vårdas eller blomstrar.

Det känns som att bryta ett tabu att skriva det här, men man behöver kunna finska på de flesta håll i Finland. Det öppnar möjligheter att friare välja sitt liv här. Jag insåg själv tidigt att jag inte kommer att kunna jobba med något jag verkligen vill på finska i Finland och önskar ibland att jag skulle ha gått i en tvåspråkig skola eller skulle ha tagit finskan på ett större allvar.

Jag kunde i och för sig finska hyfsat då jag var i tonåren men efter flytten till en helsvensk, men i och för sig kul studiemiljö i Åbo, frågade en gammal bekant till mig som jag sprang på efter några åboår om jag bott i Sverige.

Med det menar jag också att en bristfällig finska stänger en hel del dörrar då individen växer upp; det finns mycket man inte kan jobba med då man är vuxen, också om det nog går bra att snickesnacka, köpa mjölk och annat vardagligt.

Det är på ett individuellt plan som offren görs skulle jag påstå, där otaliga människor försöker klara sig i yrkeslivet med ett språkhandikapp. Så att den finlandssvenska kulturen skall hålla ut.

Nu talar jag ändå inte för någon total uppgivenhet, för att alla av praktiska orsaker skall börja tala enbart finska.

Det finns kanske dessutom också skäl att skilja mellan språk och språk, ordet betyder inte alltid samma sak. Ibland är det ett redskap för arbetslivet och ens sociala rörlighet, ibland når det djupare – det är ens barndoms språk, ens känslospråk och lika med den man är. De olika språkbegreppen tävlar inte i sig med varandra.

Jag tycker att det är bekymmersamt att det ideologiska språkpolitiserandet ofta är så svartvitt, att det misslyckas med att minnas att vi lever i en värld med många språk på en gång, att dessa har olika funktioner och roller i våra liv.

Det är bra att de starka finlandssvenska institutionerna bidrar till ett kulturellt sammanhang där svenskan får utrymme, det är också viktigt att våra liv levs genom ett språk som vi kan uttrycka oss genom, i vardag, i våra mänskliga relationer med mera.

Ur det här springer kulturen, lever den vidare. Ur att vi gör och kan göra saker på svenska, tillsammans och i att svenska tillåts få rollen av en människas djupspråk utan att tänka sig att det hotas av andra språk som ett verktyg för att klara sig i världen.

Jag tycker att det är bekymmersamt att det ideologiska språkpolitiserandet ofta är så svartvitt, att det misslyckas med att minnas att vi lever i en värld med många språk på en gång, att dessa har olika funktioner och roller i våra liv.

Jag förstår att en språkforskare, med rätta utgår jag ifrån, ser inlärningsfrågor att beakta i en t.ex. tvåspråkig skola. Men samtidigt kan skolan inte vara ideologisk, den måste förse elever med färdigheter som krävs i den verklighet som gäller i stora delar av Finland idag.

Så, det jag inte har svar på men genuint undrar över är om finlandssvenskar på personlig nivå, som individer, är färdiga att ge upp ambitioner att erhålla en stark finska som är nyttig i arbetslivet för en strategi som antas gynna det svenska språkets ställning i Finland.

Hur är det med dig som läst den här texten?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje