Hoppa till huvudinnehåll

De sista glimtarna från en sjunkande by

Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern.
Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin sånger vid randen av ett grått hav,Svenska Teatern

I ett litet gudsförgätet kustsamhälle plaskar invånarna omkring i gummistövlar för att skydda sig mot vattnet som sipprar upp genom golvspringorna. Katastrofen går inte längre att hejda, snart kommer hela samhället att ligga under vattenmassorna.

Tuvalu? Nej, inte alls. I Pipsa Lonkas flerfaldigt prisbelönta Sånger vid randen av ett grått hav har ekokatastrofen nått fram till en by vid vår egen Östersjökust, ett litet samhälle likt tusentals andra i det här landet.

De vindpinade husen ligger glest utspridda och ännu längre är avstånden mellan människorna. Också inom familjerna där en ojämn kamp mellan frigörelse och beroende ständigt tär på relationerna.

Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern.
Nina Hukkinen och Joonas Heikkinen som mor och son. Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin joonas heikkinen,Svenska Teatern

Mamma Aila försöker t.ex. förgäves skaka av sig en fullvuxen dotter som stannat på egocentriskt trotsåldersstadium samtidigt som hon med trött omsorg ser till att den alkoholiserade sonen och hans katter hålls vid liv. Och i ett annat hus tar den kärlekskranka Hilkka till upprepade finter för att få sin självtillräckliga kluddare till man att se förbi sin vita duk.

En lätt haltande gemenskap uppstår bara glimtvis utanför köpcentret där byns sysslolösa ungkarlar samlas för att fördriva dagen med dödfödda drömmar, skuldkänslor och öl.

Och helt ensam är väl inte heller byns enstöring Tytti. Hon har nämligen upprättat en helt egen - och mycket ensidig - gemenskap med Katri Helena.

På Tyttis ikonmålningar är schlagerikonen alltid den självskrivna madonnan.

Hur mycket återstår av den elfte timmen?

I sin gestaltning av det lilla bykollektivets personligheter fångar Lonka hela mänsklighetens benägenhet att blunda för de stora perspektiven och gå vilse i de små. Och hon gör det med både humor och skärpa.

Symptomatiskt nog hittar byborna i den här pjäsen fram till varandra bara när de slutligen tvingas dela samma rum, som tvångsevakuerade i ett seniorhem. Men det är ju så dags då.

Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern.
Nyfunnen vänskap. Sophia Heikkilä och Celia Hakala som Kerttu och Tytti. Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin celia hakala,Svenska Teatern

Utanför panoramafönstret tornar flodvågorna upp sig också där.

Men vem vågar tänka på hur mycket vi här i världen utanför teatern har kvar av vår elfte timme?

Frågan finns naturligtvis där men ändå är det kanske inte den som framträder starkast i Svenska Teaterns uppsättning.

I Janne Reinikainens regi ligger tonvikten på människorna, inte på den natur som samlar sig till motattack.

Film på teatern

Stora delar av föreställningen filmas i realtid. Medan hantverket görs synligt på scenen förmedlar kameralinsen ett filmiskt berättande med varierande bakgrundsmiljöer, bildvinklar och närbilder.

På storskärmar ovanför scenen låter kamerans närgångna blick oss inregistrera minsta skiftning i rollarbetena och det öppnar också för subtila nyanser som hade gått förlorade i avståndet mellan scen och salong. Närbilderna är ofta uppsättningens största behållning.

Men tekniken har också ett pris. Trots att videosekvenserna föds i realtid går något av teaterns utpräglade här och nu-känsla också förlorad ibland. Liksom påminnelsen om den annalkande undergången som nog mest av allt förvandlas till ett esteticerat under i den här bildberättelsen.

Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern.
Mot okänt mål. Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin sånger vid randen av ett grått hav,Svenska Teatern

Att hela pjäsens berättare också sitter lite i skymundan bidrar ytterligare till det lite fjära intrycket.

Oskar Silén är i och för sig en underfundig kommentator, en allvetande berättare som på sitt eget försynta sätt styr vår blick. Men halvdold i en bur intill scenen förblir han ändå en rätt anonym voice over-stämma .

I Åbo stadsteaters uruppförande på finska för några år sedan förde regissören Maarit Ruikka upp den impertinenta berättaren på scenen. Med kameran i högsta hugg dokumenterade rollinnehavaren livet i byn samtidigt som hon agerade vår ciceron, synlig för oss men oftast osynlig för dem hon iakttog. Det var ett grepp som gav uppsättningen både nerv och energi.

Och även om användningen av video var betydligt anspråkslösare än på Svenska Teatern blev också den karga och tredskande miljön en mycket påtagligare makt som sög in karaktärerna från scenen i sitt eget kraftfält.

En poetisk scenballad

Janne Reinikainens regi är mer poetisk till sin karaktär, en apokalyps inlindad i en ömsint ballad. Tyvärr också med en liten slagsida åt det alltför komiska ibland.

Styrkan i Pipsa Lonkas text är att hon genomgående betraktar människan med en blick som skyr förenklingar. I Svenska Teaterns uppsättning däremot förvandlas en del av gestalterna till rätt entydiga krumelurer.

Men när den absurda humorn bara nuddar vid den underliggande tragiken, utan överdrifter eller stora utspel, blir den här uppsättningen också sant berörande.

Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern.
Inför en närbild av Jarkka ( Mitja Sirén) i regn. Foto från Sånger vid randen av ett grått hav på Svenska Teatern. Bild: Cata Portin sånger vid randen av ett grått hav,Svenska Teatern

Jag tänker t.ex. på Mitja Siréns, Joonas Heikkinens och Mikael Anderssons dagliga ölsits där vid köpcentret. I den här trions umgänge skymtar inte en tillstymmelse till lättköpt fyllekomik fram. Undertonerna är av helt annat slag.

Liksom också i Nina Hukkinens tolkning av den kärva Aila som talar kråkornas språk bättre än människornas eller Celia Hakalas Tytti som undanber sig guds opålitliga uppenbarelser.

Katri Helena är pålitligare.

Kanske. Kanske inte. Men poängen är att vi faktiskt måste ta oss en funderare.

I sin samlade världsbild är den här byns invånare varken blindare eller galnare än vi själva.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje