Hoppa till huvudinnehåll

Om att möta filmstjärnor, och andra festivalhistorier

Röda mattan i Berlin.
Röda mattan i Berlin. Bild: Gregor Fischer / EPA beerlinale 2016

Skriv något om hur det känns att möta de riktigt stora filmstjärnorna, får jag höra. Visst, på festivalen Berlinale ser man ju så många av dem, och man ser också många fans som vill se stjärnorna. Är det kanske det som också får en att tänka på terrorhotet, och att jag plötsligt kan känna skräck för den efterlämnade ryggsäcken i biobänken bredvid mig.

Egentligen är det som vilken filmfestival som helst. Den där kollektiva känslan av biljettjakt och rusande från salong till salong och sittandet i stora salar där man tillsammans möter nya världar. Ögon som efter en festivalvecka blir rödare och rödare av sömnbrist och junkfood och för många filmer.

Men skillnaden till exempelvis Helsingforsfestivalen Kärlek&Anarki är förstås att allt är mycket större, och att så många regissörer och skådespelare från hela världen reser med sina filmer till Berlin för att möta sin publik efter en föreställning.

Det händer hela tiden. En kväll står Tilda Swinton framför oss. Sent i går kväll såg jag en film om beduinvardag i södra Israel, och plötsligt finns den israeliska regissörskan där tillsammans med ett par skådespelare för att svara på publikens frågor.

Så är det ju, när det är stort.

livefestivalradio i en biobar.
Det här händer inte heller i Finland - liveradio med festivalgäster i en biografbar mellan 22 och 24 varje kväll. Ifjol gästades sändningen bla av Charlotte Rampling. livefestivalradio i en biobar. Bild: Tomas Jansson/YLE Filmfestivalen i Berlin

Eftersom branschfolk från hela världen är här finns här också en mängd intressanta filmer, därför finns här också tiotals megastjärnor, därför finns här också tusentals journalister från hela världen, därför vill också många stora produktioner att världspremiären ges just här och därför kommer det många stjärnor och därför kommer det många journalister, och så snurrar cirkeln vidare.

Kanske leder just mängden stjärnor och journalister till att man en och annan gång slås av terrorhotet, som när en herrelös ryggsäck sitter bredvid mig i biosalongen när filmen redan har kört igång.

Men före det - stjärnglans.

Nyfiken på konstnären som kan beröra mig

För mig har det här med stjärnkult aldrig varit okomplicerat. Som ett barn av den ursprungliga punkrörelsen växte jag in i en attityd som ville ta avstånd till stjärnglans. Punken lärde en att alla kunde vara rockstjärnor, alla var lika värda.

fans väntar på sina idoler
Fansen trängs i regnet i väntan på sina idoler. fans väntar på sina idoler Bild: Tomas Jansson/YLE berlinale 2016

Ändå har jag alltid fascinerats av konstnärer som kan beröra mig känslomässigt, konstnärer/artister som på något sätt lyckas beskriva just mitt liv (och samtidigt förstås många andras) och mina känslor bättre än jag själv, som får nånting att hända i min skalle och i mitt bröst.

När det händer blir jag också nyfiken på konstnären bakom konstverket. Inte stjärnan i sig, men personen som har fått mig att skratta eller gråta.

Nicole Kidman, George Clooney, Angelina Jolie, det är stora stjärnor som får till och med en storstad som Berlin att go nuts. Men när det gäller dem har det för mig mest varit intressant att följa med hur de hanterar situationen, det där att veta att människorna framför dem i första hand vill träffa ”den offentliga bilden av stjärnan”.

De hanterar det alla på olika sätt.

George Clooney och Tilda Swinton på röda mattan.
George Clooney och Tilda Swinton på röda mattan i Berlin. George Clooney och Tilda Swinton på röda mattan. Bild: Kay Nietfeld/EPA George Clooney,Tilda Swinton,berlinale 2016

En George Clooney kan vara allvarlig när han pratar om Sudan, men sedan är det som om han utgick från att man vill se hans skämtsamma sida. Plötsligt snubblar han in i charmörrollen och kan kasta in ett ”are you flirting with me” (flirtar du med mej) när en kvinnlig journalist ställer en onödigt lång fråga.

Nicole Kidman är litet blyg men ändå högst närvarande, även om det rimligtvis måste irritera att salen fylls av ett kameraklicksmattrande varje gång hon viftar med händerna eller ler. Ett sus av påträngande klick som med jämna mellanrum kommer och går som en vindpust. Hur är det ens möjligt att uppträda normalt om det alltid är så?

Och hur löd frågan?
Nicole Kidman mellan Damian Lewis och Werner Herzog under Berlinale i fjol. Och hur löd frågan? Bild: Yle/Tomas Jansson damian lewis

Och så finns det sådana som Angelina Jolie som tar total kontroll över situationen, och som överraskade mig totalt - och positivt - för några år sedan.

Här har vi en stjärna som alla mediaproffs (och jag menar alla) vill ha en bild av, som får jättelika Sony Center att stänga för att hennes barn ska få leka i fred i ett par timmar, som får presscentret att bli mer kaotiskt än någonsin. Hennes kommentarer är så eftertraktade att presskonferensen FÖRE hennes är överfylld av journalister som egentligen bara väntar på Jolie. Och när den är slut (jag minns inte ens vilken film det handlade om) så går ingen ut, alla fortsätter att vänta på Jolie, inga nya journalister ryms in – och det var hundratals som försökte.

När presskonferensen sedan börjar struntar hon i alla förväntningar, bryr sig inte om den rådande offentliga bilden av henne. Hon klarar av att uppträda som vem som helst, ja faktiskt, där hon talar om kriget i Bosnien och kvinnan som offer för kriget och varför hon ville göra en film om det.

Angelina Jolie på presskonferens under Berlinale 2012.
Angelina Jolie i Berlin 2012. Angelina Jolie på presskonferens under Berlinale 2012. Bild: Sebastian Kahnert /EPA Angelina Jolie

Där är Jolie som en annan imponerande karaktär, Meryl Streep, som är så lössläppt, humoristisk, cool och bestämd, vågar vara sig själv. Det är som om hon helt enkelt struntar i vimlet omkring henne, som om hon inte längre behöver bevisa något och därför kan vara sitt vitsiga och samtidigt väldigt bestämda jag.

Men för mig blir det riktigt speciellt när någon som på olika sätt har lyckats beröra mig riktigt djupt sitter där framför mig. Som Wim Wenders. Som Juliette Binoche. Då har jag gärna struntat i filmer som jag borde kolla in, bara för att få se dem live, ens en gång i mitt liv.

Och hur var det?

Varm Wenders, skrattfylld Binoche

Wenders var väl litet som jag hade räknat med. En eftertänksam äldre man som är så noggrann med sina ord, så varm poetiskt livsbejakande i sin utstrålning, som ansträngde sig för att vara på riktigt närvarande i alla sina svar.

Binoche var något annat.

Juliette Binoche på presskonferens.
Juliette Binoche i Berlin 2015. Juliette Binoche på presskonferens. Bild: Tomas Jansson/YLE Juliette Binoche,berlinale 2015

Jag har sett henne göra så många allvarliga roller, djupa sköra gestalter med såriga känslor, så totalt nakna känslor. Som i De älskande på Pont Neuf som hör till mina alltimefavourits, just för hennes fantastiska närvaro i filmen. Och så sitter hon där och brister ut i ruffiga stora skratt! Något helt annat än den bild av henne man fått via biodukarna. Och det gjorde mig inte alls besviken, tvärtom, är det någon skådespelare som jag gärna hade fått en privat pratstund med under mina Berlinaleår är det just med henne. Men fast jag försökte var det omöjligt, och jag antar att vi var ett hundratal som aldrig kom tillräckligt högt på väntelistan.

Annars är det oftast yrkesroller jag ser framför mig. Som årets Colin Firth, Jude Law, Emma Thompson, stjärnor som gör sitt jobb. Inte okänsligt eller överlägset, tvärtom, de bjuder på sig i 45 minuter, svarar uppriktigt och ibland till och med engagerat, är fullt närvarande i stunden. Varken mer eller mindre.

stjärnor på Berlinalefestivalen
Colin Firth och Jude Law på väg till presskonferens under årets Berlinale. stjärnor på Berlinalefestivalen Bild: Britta Pedersen/EPA Colin Firth,Jude Law

Men så var det den där andra ytterligheten, den där misstänksamheten och oron som den nya terrorn tvingar fram.

Jag blev påmind om den igen i år.

Skräcken för herrelösa ryggsäckar

I en stad som Berlin med varumärket ”öppen stad” vägrar både media och festivalarrangörer att göra någon stor sak av att Berlinale kunde tänkas vara ett mycket lämpligt mål för en terrorattack, speciellt nu när en planerad attack sägs ha stoppats bara några veckor före festivalen. Ändå ser man fler rutinkontroller än tidigare, och förbud mot att ta med sig större väskor eller ryggsäckar till filmförevisningar och röda mattor.

Själv märker jag hur det undermedvetna arbetar på högvarv redan under första föreställningen jag går på. När en konferencier meddelar att salen är full och ingen längre släpps in, och jag sitter bredvid en ledig stol med en herrelös rock vårdslöst slängd över sätet.

Varje gång jag ser någon flanera i salen hoppas jag att personen ska komma mot stolen. Nej, han blev där, hon gick åt ett annat håll, nej inte han heller.

Så minns jag incidenten från i fjol.

Salen är full. Bredvid mig sitter en orolig 30+are som inte ser nordeuropeisk ut. Inget fel med det, men så stiger han upp, lämnar ryggsäcken efter sig, och försvinner. Fem minuter innan filmen ska köra igång!

Okej, han kommer tillbaka. Tänker jag. En minut, tre minuter, lamporna släcks, filmen är igång, och jag hatar mig själv för att jag inte kan låta bli att tänka på ryggsäcken, jag hatar mig själv för att jag ens tänker tanken att bara stiga upp och lämna salen, bara för att slippa sitta bredvid en herrelös ryggsäck.

Det är som på rockkonserten när man sökt upp en perfekt plats i en fullproppad sal, och så kommer den där långa stökiga killen och ställer sig precis framför en. Det är för sent att hitta en ny plats, det är för trångt, och man tänker... Varför kom han just hit, varför skulle just jag råka ut för det här, varför tog jag inte en annan plats?

Varför råkar just jag sitta bredvid den där ryggsäcken? Och varför börjar jag svettas för att jag råkar göra det?

Fem minuter in i filmen kommer den där oroliga killen tillbaka. Kanske hade han bara oroat sig över pissbrått eller nånting, måste få en cigarett, vad vet jag. Men fast allt är lugnt, hatar jag mig fortfarande för att jag hade fått mig själv att svettas och oroas. Inte för att han verkade orolig eller för att han inte verkade nordeuropeisk. Utan för den där ryggsäcken!

Och incidenten i år?

Ja, när filmen kör igång dyker en medelålders man upp, tar sin rock och sätter sig, som om ingenting hade hänt.

Shit vad jag hatar hur världen idag tvingar fram en irrationell rädsla, också till orter som tidigare varit befriade från just det.

PS

En film som borde intressera Finland är amerikanska Michael Moores nya dokumentär Where To Invade Next, som för åskådaren också just till Finland. Men han är tyvärr inte här och kan inte dra roliga historier om sin Finlandsresa, han ligger hemma i lunginflammation.

Berlinale avslutas på söndagen. Festivalens stora priser delas ut sent på lördagen, och ett hett segertips i år är faktiskt en dokumentär: Fuocoammare, om livet på Lampedusa. Ska något pris gå till Norden, är det till skådespelerskan Trine Dyrholm för hennes roll i Thomas Vinterbergs Kollektivet.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje