Hoppa till huvudinnehåll

Det stora maskineriet sätts in i Nationalteaterns nya pjäs

Dramatisk scen på Kansallisteatteri i Mahdolliset maailmat.
En magnetröntgen illustreras med att teaterns enorma batteri av lampor sänks ner från taket. Dramatisk scen på Kansallisteatteri i Mahdolliset maailmat. Bild: Kansallisteatteri/ Stefan Bremer suomen kansallisteatteri,teater

Vilken teaterfest det blir när Paavo Westerberg regisserar sin egen text Möjliga världar på Nationalteatern! Det här är regilösningarnas och scenbildernas högtid där stora scenens maskineri och själva teaterhuset används fullt ut.

Vad sägs till exempel om en lösning där hela det enorma batteriet lampor sänks ner över den liggande huvudpersonen för att illustrera en magnetröntgenscen? Effektfullt är det. Men låt oss ta det från början.

En teatermans bekännelser

Westerberg har skrivit en pjäs om en 45-årig dramatiker och regissör med så allvarlig skrivkramp att han stuckit sitt finger i en kaffekvarn för att slippa skriva. Dramatikerns äktenskap är tragiskt med otrohet från bägge sidor och hans relation till dottern är inte heller den allra bästa.

Både Paavo Westerberg och Antti i Mahdolliset maailmat började sin teaterbana i en uppsättning av Brechts Galileis liv.
Allting börjar. Både Paavo Westerberg och Antti i Mahdolliset maailmat började sin teaterbana i en uppsättning av Brechts Galileis liv. Både Paavo Westerberg och Antti i Mahdolliset maailmat började sin teaterbana i en uppsättning av Brechts Galileis liv. Bild: Kansallisteatteri/ Stefan Bremer teater,suomen kansallisteatteri

Men det stora som sker i pjäsen är att han konfronteras med sitt yngre jag och det val han gjorde som barn när han gick till en provspelning för en roll i Brechts Galileis liv. Det valet förde nämligen dramatikern till teatern. Det var där och då han började älska konstformen som varje kväll i detalj upprepar samma sak, och där allting är möjligt.

Upp- och nervända teatervärlden

Kärleken till teatern lyser också klar i Mahdolliset maailmat. Westerberg leker med teaterns konventioner och blinkar ofta på ögat åt dem. Han börjar med att en ridå går ner istället för upp och han utforskar den så kallade fjärde väggen genom att huvudpersonen från scenkanten sträcker fram handen mot publiken. Då tonas ljuset i salongen upp. Som om rollfigurens hand – och senare huvud – gått igenom den osynliga vägg som skiljer scen från publik.

Regissör som hoppar jämfota

Filmkameror följer ofta skeendena och projicerar dem på en duk i fonden, eller på en duk som hissats halvvägs ner över scenen.

Det blir också teater i teatern när huvudpersonen, på ett underbart energiskt sätt, ska regissera Strindbergs Dödsdansen för den teater han egentligen borde skriva för. Problem blir det när han väljer sin älskarinna till den kvinnliga huvudrollen och hon definitivt är för ung för rollen.

Fantastiska rollprestationer

Eero Aho, som spelar dramatikern/regissören Antti, omfamnar sin rollfigur med hull och hår. Han är ett med rollen och här finns ingen känsla av att det skulle handla om spel och aldrig skorrar det av manér.

Den unga Antti (Marja Salo) blir retad för sin roll i teaterpjäsen Galileis liv. Medelålders Antti (Eero Aho) minns och följer med på duken bakom.
Vådan av att vara barnstjärna. Den unga Antti (Marja Salo) blir retad för sin roll i teaterpjäsen Galileis liv. Medelålders Antti (Eero Aho) minns och följer med på duken bakom. Den unga Antti (Marja Salo) blir retad för sin roll i teaterpjäsen Galileis liv. Medelålders Antti (Eero Aho) minns och följer med på duken bakom. Bild: Kansallisteatteri/ Stefan Bremer suomen kansallisteatteri,teater

Marja Salo är också fin i rollen som den unga Antti. I sin röda munkjacka agerar hon både med kroppsspråk och uttryck som om hon var ett barn, en pojke. Trovärdigt. Och hon sjunger som en liten kerub med klockren stämma.

Om inte om i vägen vore...

Den centrala frågan som ställs i pjäsen är: Vad hade hänt om den unga Antti inte gått till provspelningen för Galileis liv?

Det är en fråga som Paavo Westerberg kan ställa sig själv. Han debuterade nämligen som barn i just Galileis liv i regi av Ralf Lassen och med Lasse Pöysti som Galileo Galilei. Westerberg spelade också i tv-serien Susikoira Roi, något som även dramatikern i pjäsen gjort. Vidare älskar teatermannen Antti kaffe och just det råkar vara en av Westerbergs stora passioner. Vi har alltså här att göra med fakta och fiktion som blandas.

Så mycket energi på scenen

Mahdolliset maailmat är framför allt en sprallig pjäs, men med allvarliga passager. Det är muntert när Antti och hans fru, nyanserat spelad av Kristiina Halttu, går i parterapi. Det är visserligen lätt att plocka poäng på överdrivet blida, välmenande och lite tossiga terapeuter.

Men det går hem. Allvarligt blir det när Antti och hans fru står i varsin ljuskägla på scenen. Då känns det ända in på kroppen att de inte kan nå varandra. De är som instängda i varsitt ljus.

Hos parterapeuterna. Markku Maalismaa och Pirjo Luoma-Aho spelar de grubblande terapeuterna i fonden medan Kristiina Halttu och Eero Aho utgjuter sina rollfigurers problem.
Hos parterapeuterna. Markku Maalismaa och Pirjo Luoma-Aho spelar de grubblande terapeuterna i fonden medan Kristiina Halttu och Eero Aho utgjuter sina rollfigurers problem. Hos parterapeuterna. Markku Maalismaa och Pirjo Luoma-Aho spelar de grubblande terapeuterna i fonden medan Kristiina Halttu och Eero Aho utgjuter sina rollfigurers problem. Bild: Kansallisteatteri/ Stefan Bremer suomen kansallisteatteri,teater

Växlingarna mellan allvar och lek gör produktionen dynamisk och skapar en rytm som gör att man orkar engagera sig i scenberättelsen under de dryga tre timmar som uppsättningen kräver.

Det finns nämligen så många olika trådar som ska spelas fram under kvällen. Några av trådarna vore intressanta att fördjupa. Såsom vad det riktigt innebär att vara en barnstjärna.

Nu får vi bara veta indirekt via dottern (spelad av Pia Andersson) att Antti i hennes barndom beklagat sig över hur tungt det var att vara barnstjärna. Därtill får vi se en scen där större pojkar mobbar den unga Antti just för att han håller på med teater.

Alla resurser åt Westerberg

Men den här uppsättningen styrka ligger egentligen inte i själva texten, utan i framförandet. I regins flödande fantasi som fått alla resurser den behöver – allt från antalet skådespelare till videoplanerare och dräktskapare.

Mahdolliset maailmat är superunderhållande och uppsättningen blir som en hyllning till teaterkonsten, men någon djupare själsmat än familjeproblem, skaparvånda och valens betydelse för framtiden bjuds det sist och slutligen inte på.

Text: Maria Lindh-Garreau

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje