Hoppa till huvudinnehåll

Bilder av ett folk som älskar beige

Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri
En normal familj? Sittande Ylermi Rajamaa, stående fr.v. Elina Knihtilä, Pyry Nikkilä och Antti Heikkinen. Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri Bild: Pate Pesonius Q-teatteri,ylermi rajamaa,Elina Knihtilä

Titta på den vattenkammade familjen i sitt bleka vardagsrum. Titta noga. Visst ser man bums att det är en alltigenom satirisk bild men samtidigt rymmer kompositionen en koncentration av maktstrukturer, normer och ideal som genomsyrar samhället på olika sätt.

I Tavallisuuden aave på Q-teatteri har författaren och regissören Saara Turunen gett sig på jakt efter tablåer från hemlandet och resultatet är en surrealistisk episodkavalkad, inspirerad bl.a. av Luis Buñuels film Frihetens fantom. Men i Turunens pjäs är den undflyende fantomen vanligheten och hennes övergripande tes att människorna i det här landet är så besatta av sin längtan efter normalitet att de i själva verket beter sig högst bisarrt.

I demonstrationen av det ryms både roande och skrämmande iakttagelser.

Ordkarga scener

Det är inte mycket som sägs i den här föreställningen men det gör det ju inte i det sociala umgänget heller.

Så är t.ex. ett uttryckslöst ”No, nyt nautitaan” ungefär den enda replik som fälls i en discoscen i sjuttiotalsanda. Musiken dunkar på men i det samlade killgänget rör sig bara armmusklerna när ölflaskan höjs till munnen.

När de övriga vänder ryggen till sker emellertid ett litet under. Sällskapets spinkigaste yngling – en makalöst kutryggig Laura Birn - hittar plötsligt sin inneboende Travolta.

Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri
Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri Bild: Pate Pesonius tavallisuuden aave,Q-teatteri,Laura Birn

Men bara så länge ingen annan ser honom, naturligtvis.

I Tavallisuuden aave blandar Saara Turunen sorglöst högt och lågt. Ibland överrumplar hon med en skarp samtidsbild för att i nästa stund kanske låta oss hämta andan med en hejdlös parodi på det sociala umgängets våndor.

Somt har vi i och för sig sett många gånger förr men samtidigt tillför den skickliga ensemblen ofta något litet element som ger det välkända ny och oroande riktning.

I Milja Ahos spartanska vardagsrumsscenografi har tiden stannat vid tidigt sextiotal ungefär, innan de grälla inredningsfärgerna kom. Det är ett blekt rum för människor i skyddsfärg, med förkärlek för det oföränderliga.

Och i rummets tv snurrar en film om fåglar i flock. Någon burrar upp sig och tar kanske en flygtur men snart är de alla samlade på samma kvist igen.

Precis som människorna framför apparaten. Visst överrumplas de i likhet med den kutryggiga ynglingen på discot av lite obändig längtan eller rebellanda ibland men sådant kväser självcensuren eller grupptrycket snabbt i sin linda.

Under kvällen sitter jag t.ex. länge och funderar på en stum figur som titt och tätt dyker upp med en plyschmatta slängd över axeln.

Varför släpar han på den?

Dum fråga. Det är ju han som ser till att allt obekvämt sopas under mattan.

Träskallehumor, visst. Men mycket av det som göms där under mattan får skratten att fastna i halsen.

Vem definierar det normala?

Allra mest engagerar Q-teatteris uppsättning nämligen när den ger sig i kast med frågor om makt och tolkningsföreträde.

Den som bara vill smälta in aktar sig noga för att bryta mot vedertagna normer. Men hur har normerna vuxit fram?

Vad grundar de sig på, vems intressen tjänar de och vem har rätt att ifrågasätta dem?

Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri
Foto från Tavallisuuden aave på Q-teatteri Bild: Pate Pesonius tavallisuuden aave,Q-teatteri

Inom det fula rummets väggar avtecknar sig snart bilden av ett lika fult land. Ogint, xenofobiskt , kvinnoföraktande.

Ibland ryms rentav allt i en enda genial scen. Som t.ex. när Pyry Nikkilä, Antti Heikkinen och Ylermi Rajamaa träder in, riggar upp en flaggstång och hissar ett par kalsonger i topp varefter de majestätiskt höjer sina armar i en enad hälsning.

Elina Knihtiläs husmorsfigur har förstummat iakttagit scenen och vänder sig nu till en av männen. ’Vad skulle det där föreställa – en nazihälsning?’

Och vad har hon för det? Jo, en snabbförvisning till de anklagades bänk.

Med fulländad härskarteknik och patriarkal maktfullkomlighet ger mannen henne det förnumstiga rådet att ge akt på sitt eget beteende i stället för att anklaga andra. Tjata om sådant som aldrig ägt rum ...

Under den absurda komiken i Q-teatteris tablåer avtecknar sig ofta obehagligt sanna och aktuella spegelbilder.