Hoppa till huvudinnehåll

Till svärmor med kärlek

Susanne Ringell och Älva Larsson.
Susanne Ringell med svärmor Älva Larsson. Susanne Ringell och Älva Larsson. Bild: Yle/Anders Larsson Susanne Ringell

En svärmor för vilken duglighet är koden. En svärdotter som känner sig mer som en blomma än som en köksväxt. Det kunde vara bäddat för konflikter. Men när Susanne Ringell skriver ett hörspel om sin småländska svärmor Älva Larsson (1920-2014) blir det en kärleksförklaring.

Och mer än så. Det blir en kärleksförklaring inte bara till svärmodern utan till hela hennes generation. Alltsammans lekfullt krönt med en titel, Svärmorstungor, som för tankarna till den betydligt vassare och ovänligare svärmorsklichén.

En morgon i januari sitter jag hemma hos paret Susanne Ringell och Anders Larsson och är nyfiken på mycket: Hur blev förhållandet mellan svärmor och svärdotter så gott, trots stora olikheter i personlighet och livshållning? Hur känns det att regissera en pjäs om sin mamma, som ens hustru har skrivit? Och hur är det egentligen att vara ett par och jobba ihop?

En familjeaffär

Till saken hör att den här föreställningen, Svärmorstungor, är något av en familjeaffär. Här har vi alltså svärdottern/hustrun Susanne som har skrivit om sin svärmor, och sonen/maken Anders som har regisserat pjäsen om sin mor.

–Vår familj är utpräglat två enheter som överlappar varandra på vissa områden. Vi är som två cirklar som går in i varandra och på det här gemensamma utrymmet gör vi ibland saker tillsammans.

Här senast skedde det på Sirius-teatern, som i höstas gav den gemensamma föreställningen Monologer i dialog, som bestod av en text av Anders Larsson och en av Susanne Ringell. Den larssonska texten, En sista biltur, handlade förövrigt också den om Anders mor och Susannes svärmor. Men den gången alltså ur sonens perspektiv.

Svärmorstungor har däremot varit Susannes högst privata, och mångåriga, skrivprojekt. Först när texten var klar kom maken/sonen in som regissör.

Livet med svärmor

–Mitt hörspel springer ur att Anders har introducerat mig i Sverige och gett Småland i gåva åt mig. Texten, som först skulle bli en prosalyrisk diktsamling, har vuxit fram under en lång tid och skildrar mina många år med svärmor, hennes gradvisa åldrande och hennes död.

–Älva är ju en av de människor som jag har umgåtts med mest i mitt liv. Nästan allt som hon säger i den här pjäsen har hon verkligen sagt. Jag har suttit vid brasan och lyssnat och sen har jag gått till mitt rum och skrivit ner det, med hennes ton fortfarande i mig.

När Svärmor och Svärdotter möts i Svärmorstungor är det två vitt skilda världar som går i dialog. Men samtidigt är det genomgående den ömsesidiga respekten som gäller.

Såg verkligheten alltid ut så här?

Blomman och köksväxten

– För Älva, som duktig småländsk kvinna, var duglighet koden. Jag däremot är ju avgjort mera en blomma än en köksväxt och inte alls av hennes stam. Det tog väl lite tid för henne att inse hurudan jag var, liksom det också tog lite tid för mig att få syn på hur rolig den här duktiga människan faktiskt var.

Den ömsesidiga uppskattningen fanns i alla fall där redan i ett tidigt skede, olikheterna till trots.

Eller, med ett citat ur Svärmorstungor och dikten "Gott betyg efter trettio år":

Jag tycker så mycket om dig
men Anders har då aldrig

tagit med sig någon
flicka som jag inte tyckt om.

I Svärmorstungor möter vi alltså en Svärmor som sköter livets praktikaliteter, och som gör det med schwung och bravur. Sparsamhet, strävsamhet och förnöjsamhet är honnörsorden framom andra och matlagningen går som en röd tråd genom berättelsen.

–Maten, vad olika generationer äter, är en ganska konkret hörnsten för att få en bild av en generation och dess värderingar. För Älva var maten hela tiden extremt viktig: hur man handlade den, var man handlade den, hur man tillredde den, när man åt den, på vilken servis, på vilken bordduk, i vilket rum...

Fläskpannkakan - en vändpunkt

–Jag kunde ju inte laga något av det som Älva lagade. Det var husmanskost från en tid som jag inte visste något om: allt det där med raggmunkar, fläskpannkaka och kassler. Kassler brukade svärmor förresten alltid se till att ha med sig på den tiden hon och svärfar kom till Finland om somrarna för att hälsa på. De hade vid det laget insett att man inte alltid kunde vara säker på att få nån ordentlig mat hos oss...

Här flikar Sonen och Maken in en observation:

–En orsak till att ni alltid kom så bra överens var säkert också att du aldrig konkurrerade med henne. Hon fick vara suverän på sitt område.

Så finns det i Svärmorstungor också något som man kunde kalla för ”matens dramaturgi” – svärmors gradvisa utveckling från den suveräna till den småningom allt hjälplösare.

Inte minst därför blir den dag då Svärdottern plötsligt ska stå för fläskpannkakan ett slags vändpunkt.

En generation på utdöende

Men olikheterna gäller inte bara personligheterna. Minst lika mycket handlar det om att ha vuxit upp och formats under två väldigt olika tidsperioder.

–Vi representerade två olika utgångslägen och förhållningssätt. För Älva var arbetet allt och upplevelsen guldkanten. För vår generation går allt ut på att uppleva och arbetet är mer av ett måste.

Eller, som det heter i Svärmorstungor: ”Vi är inte gammelskog/ vi kan blåsa omkull när som helst.”

–Älvas generation var starkare, tåligare, härdigare, anspråkslösare. Sådant värdesätts inte så högt i dag.

Så är Svärmorstungor också, och minst lika mycket som ett personporträtt, en lovsång både till vardagen och till en generation och en livshållning som nu är på utdöende.

–Älva växte ju upp i ett Småland som var ”Astrid Lindgren-land”. Även om det inte kallades så när hon växte upp, för då var ju Astrid bara en av dem.

Hos sin svärmor såg Susanne Ringell något av samma drastiska berättarådra som hos Astrid Lindgren. Lusten att skrämmas lite, glädjen i det talade språket. Det blev många historier och barndomsminnen om kvällarna framför brasan.

Anders Larsson minns sin mor som en med åren allt bättre berättare. I och med att hon fick mera tid blev hon också hela tiden bättre på att formulera sig.

– Man kunde säga att hon karvade ut sin egen staty och förfinade den under slutåren.

Att spela svärmor

Att hitta en skådespelerska som kunde gestalta Svärmor var sedan ett kapitel för sig. En person som står både författaren och regissören så nära kan inte spelas av vem som helst. Det skulle vara en svensk skådespelerska, så mycket var klart. Men vem?

När Anders Larsson kom på Lena Söderblom, känd från både ett otal svenska filmer, teaterscener och tv, föll allting på plats. Några telefonsamtal senare var saken klar. Lena Söderblom skulle komma till Helsingfors och vara Svärmor.

Resultatet är vi stolta att kunna presentera i Radio Vega på Älva Larssons födelsedag, den 24 februari. Dagen då hon skulle ha fyllt 96 år.

Läs också