Hoppa till huvudinnehåll

Älva Larsson under sympatisk lupp

Äldre dam plockar och äter blåbär.
Den riktiga Älva Larsson. Äldre dam plockar och äter blåbär. Bild: Yle/Anders Larsson hörspel,hörspel

Med ett underbart språk skildrar Susanne Ringell sin varmhjärtade småländska svärmor, Älva Larsson, i Radioteaterns Svärmorstungor, skrev Maria Lindh-Garreau i sin recension i februari 2016.

Text: Maria Lindh-Garreau

Glöm alla elaka vitsar om oönskade svärmödrar som kommer på besök. I Radioteaterns Svärmorstungor är det istället svärmodern som får besök av son och svärdotter. Och de besöken är fyllda av ömsesidig sympati och respekt.

Susanne Ringell har skrivit ett slags hörspelsbiografi över sin småländska svärmor Älva Larsson, som gick bort år 2014. Egentligen har jag antagligen redan fått förnimma lite av Älva Larsson, eftersom jag såg hennes son Anders Larssons En sista biltur på Sirius Teatern i höstas. Då var det ett subtilt begravningskaffe som serverades tillsammans med Anders Larssons text om en man och hans ålderstigna mor. Nu är allt ljus på Älva Larsson, på hennes liv och på hennes väsen.

Ryggen hindrade karriären

Det finns inga snaskiga skandaler i Älva Larssons liv, såsom det berättas av svärdottern. Inte heller stora tragedier, förutom en sorg som handlar om att Älva Larsson i slutet av 1930-talet hade velat blir sjuksköterska, men man ansåg att hennes rygg inte var tillräckligt stark för det. Älva Larsson fick förbli obehörig sköterska, men ändå sköterska. Fast hon arbetade också som mikroskopist på ett slakteri några år och sedan som hemsamarit.

Till råga på allt fick Älva Larssons syskon en studiepeng av sin far, men det fick inte Älva. Hon fick en cykel istället. Det får vi lyssnare kanske vara glada över, för så målande och poetiskt som Ringell beskriver har jag aldrig hört någon beskriva en cykel tidigare. Allt från sadelns klädsel till Crescent-märket är urtjusigt berättat.

Över huvud taget är Susanne Ringells språk lysande, liksom alltid, och hon har med kärleksfull blick iakttagit sin svärmor så att hon kan beskriva henne med uttrycksfulla detaljer.

Dramatikerparets gemensamma projekt

Svärmorstungor är ett familjeprojekt eftersom Susanne Ringell själv agerar berättare och spelar sig själv, medan det är hennes man Anders Larsson som regisserat hörspelet och också spelar sig själv. Den rikssvenska skådespelaren Lena Söderblom gästspelar som Älva Larsson.

Hörspelet börjar med Susanne Ringells första besök hos sin svärmor. Det ringer på dörren och en varm och vänlig svärmor tar emot. Susanne Ringell låter sin roll ha något lite mer kantigt över sig, så att skillnaden mellan det mjuka svenska och det lite trubbigare finlandssvenska blir tydlig. Det är nog avsiktligt, eftersom Ringell i senare scener låter underbart varm och inkännande när hon hummar då svärmodern talar. Därtill talar berättaren Ringell också uttryckligen om kulturkrocken med det mjuka, söta som också illustreras av Älva Larsson förkärlek för sylt i olika versioner.

Socker, det är livet det

Just köket och maten är Älva Larssons främsta domän. Ända tills det kommer en dag då hon inte orkar längre och Anders och Susanne får ta över. Det är då nedtrappningen börjar. Det är då Älva Larsson får hålla det sköra glaset med bägge händer och då hon börjar röra ihop saker. Det är då hemtjänsten börjar komma med mat som är tråkig, för Älva Larsson vill ju ha mycket socker.

Texten är uppdelad i många mellanrubriker, så vi får liksom en etikett på olika scener. Och Anders Larsson regisserar allt till ett lätt och ledigt flöde. Hans underfundiga humor glittrar också till när en nyhetsuppläsare i teven hemma hos Älva Larsson hörs säga:

– En älg dödade hustrun, men mannen häktades misstänkt för mord.

Eller när glassbilen plingar i bakgrunden en sommardag i trädgården.

En generation som försakar

Beundransvärt är att Älva Larsson tog hand om sin 13 år äldre make efter att han haft blodpropp. Hon sägs ha vårdat honom lika ömt som strängt. Hon hjälpte honom att återfå rörligheten och någon avlastning ville hon inte ha.

För Älva Larsson var det normalt att försaka något. Hon åt därför alltid kanterna på mjukbrödet själv, även när hon inte längre riktigt klarade av att tugga dem. De var nämligen inte fina nog att bjuda på.

I pressmeddelandet till Svärmorstungor sägs att hörspelet är ”en lovsång till vardagen och till en generation och en livshållning som nu är på utdöende”. Det är bara att skriva under och hålla med.