Hoppa till huvudinnehåll

Lena Söderblom - född till ett liv med teatern

Lena Söderblom
Lena Söderbloms gästspel på Radioteatern var samtidigt hennes första Finlandsbesök. Trots finlandssvenska rötter. Lena Söderblom Bild: YLE/Janina Jansson Lena Söderblom

Är man född i en teatersläkt är man predestinerad att bli skådespelare, antingen man vill det eller inte. Den kända svenska skådespelerskan Lena Söderblom, som gästspelar i Radioteaterns Svärmorstungor, har levat hela sitt liv med teatern.

Att Lena Söderbloms teatersläkt delvis har finlandssvenska rötter får jag veta först ett par månader efter hennes besök i Helsingfors. Det är när jag träffar henne och maken Leif Zetterling, konstnär och satirtecknare, i deras hem på Söder, ett charmfullt gammalt hus med trädgård och magnifik utsikt över hela Stockholm.

Jag ska också få veta mer om Lenas långa karriär inom scenteater, film och tv – en karriär som spänner över flera decennier med början i mitten av 50-talet.

Lena Söderblom (f. 1935) föddes alltså i en släkt där alla – både föräldrarna och morföräldrarna – var anställda inom teatern. Till saken hör också att både hennes föräldrar och hennes morföräldrar lärde känna varandra på Södra teatern i Stockholm.

Pappan var den kända skådespelaren, revystjärnan och kuplettsångaren Åke Söderblom, på sin tid också ett av de stora namnen inom svensk film. Mamma Ann Mari å sin sida var skicklig dräktskapare, medan mormodern var den på 1910 och -20 talet kända skådespelerskan och stumfilmsstjärnan Ann-Lisa Lindahl och morfar Albin Lindahl ekonomichef vid Göteborgs stadsteater.

Att både morfar och mormor hade finlandssvenska föräldrar får jag alltså höra först nu, under besöket i Stockholm. Lena Söderblom konstaterar att de här rötterna är något hon helt enkelt missat att utforska. Men nu, efter sitt livs första Finlandsbesök, känner hon att det är något hon måste gräva vidare i.

Tryfferad med teater

– Eftersom jag tillbringade mina första elva år med mina morföräldrar i Göteborg – föräldrarna var mitt uppe i sina karriärer i Stockholm – växte jag upp på Göteborgs stadsteater. Jag såg alla teaterns föreställningar och älskade att sitta uppe på ekonomikontoret hos morfar. Jag var helt enkelt tryfferad med teatern och allt som hände där.

Med en sådan teaterbelastning är man väl mer eller mindre predestinerad att bli skådespelare?

– Ja, men det var just det jag inte ville! Jag var helt enkelt inte alls inställd på det, utan tänkte mig en framtid som modetecknerska eller konstnär. Jag sökte också in till Göteborgs Konstfack, men fick höra att jag var alldeles för ung.

– Men, så en dag såg jag hur aspiranterna till scenskolan flockades i stora klungor på Götaplatsen, utanför Stadsteatern. Och då greps jag plötsligt av något slags tävlingslust och kände att det där är ju min teater, det är ju jag som ska in där!

”Nu kan Lena gå!”

– Lyckligtvis fick mamma, som vid det laget hade flyttat tillbaka till Göteborg, mig på bättre tankar. Jag var alldeles för ung för att söka in. I stället rådde hon mig att börja på Atelierteatern, som var ett slags plantskola för teatersugna. Och där blev jag antagen och jobbade tills jag ett år senare kom in på Stadsteaterns elevskola.

Men redan i elevskolan fick den unga Lena så många rollerbjudanden att elevskolans temperamentsfulla chef Karin Kawli efter ett par år fick nog av hennes ständiga ansökningar om ledighet: ”Nu kan Lena gå! Och det är bättre att Lena gör sina lärospån utanför det här huset!”

Och där började Lena Söderbloms långa teaterkarriär, som fick sin början på Vasateatern i Stockholm 1956 och sedan, via Folkteatern i Göteborg, tog henne till Stockholms stadsteater. Där var hon sedan anställd i över trettio år – bl.a. under Vivica Bandlers tid som teaterchef.

Det kom nog ett skede då jag inte längre ville bli betraktad som den där förtjusande "ekorrpigga" flickan.

Fröken April

Men det riktigt stora genombrottet kom redan strax efter uppbrottet från scenskolan i och med titelrollen i filmen Fröken April (1958) där hon hade Jarl Kulle och Gunnar Björnstrand som motspelare.

– Jag har ju gjort väldigt mycket under årens gång, men länge var det Fröken April som kom att prägla bilden av mig. Det kom nog ett skede då jag inte längre ville bli betraktad som den där förtjusande ”ekorrpigga” flickan. Då hade jag ju spelat Tjechov och annat som kändes mycket viktigare.

Jarl Kulle och Gunnar Björnstrand, ja. Redan från första början fick Lena en flygande start och Sveriges mest kända teaternamn som motspelare. Det blev snart flera filmroller och sedan alla de många framgångsrika åren på Stockholms Stadsteater. Där kom den forna Fröken April bl.a. att göra en hel rad av banbrytande föreställningar inom ramen för 70-talets kvinnokamp.

Det ljuva 70-talet

– Suzanne Ostens och Margareta Garpes uppsökande föreställning Tjejsnack, där vi åkte runt i förorterna och spelade på ungdomsgårdarna, var startskottet för en viktig period av mitt liv.

I den roliga självbiografiska boken Utan en tråd, som Lena Söderblom skrivit, skildrar hon bl.a. just de här åren av turnerande teaterverksamhet. Ungdomsgårdarna där haschdimman ofta låg tät i de s.k. mysrummen och ungdomarnas oändliga behov av att bli seriöst bemötta när de, efter en stunds tuffa attityder, var redo för konstruktiva samtal med skådespelarna.

–70- och 80-talen var väldigt aktiva år, och nog den period som betytt mest för mig som skådespelare.

Lena Söderblom minns banbrytande föreställningar som t.ex. Jan Bergquists Buss på stan, ett ställningstagande mot rivningen av Stockholms centrum, där publiken kördes omkring i bussar och fick träffa kommunalpolitiker. Det var en tid då teatern gjorde skillnad.

"Då gör du det!" sa Vivica Bandler. Det var hon som fick mig att börja med regi.

Med Vivica Bandler som chef

Så småningom blev det i alla fall klart att Lena Söderblom ville något mer och att regi började kännas som ett lockande alternativ.

– Det var faktiskt Vivica Bandler som fick mig att börja med regi. Hon såg mig på något sätt. Och när jag på något möte uttryckte intresse för revy, som jag tyckte vore roligt att göra just för att det är så svårt, sa Vivica bara ”Då gör du det!” Hon var ju fantastisk just på det sättet.

Resultatet, 70-kortsrevyn till text av nyligen bortgångna Bodil Malmsten, blev sedan startskottet för Lena Söderbloms karriär som regissör. Ett tjugotal regier och utländska gästspel med bl.a. Var tog du elden?, om Strindbergs tre fruar, följde. Och mer hade Lena gärna gjort. Regi var något som definitivt gav mersmak.

Kanonkul med Gösta

Men när jag frågar vad hon tyckt allra mest om under sin långa karriär är det ändå tv. Från och med början av 60-talet och in på 2000-talet har Lena Söderblom varit med i en lång rad tv-serier och -pjäser och ett stort antal underhållningsprogram. Bl.a. med vännen och kollegan Gösta Ekman, denna ”intressanta och gräsligt mångbegåvade” regissör och skådespelare.

– Vi gjorde så mycket roligt tillsammans! Framförallt då en mängd för tv, både barnprogram och serier, men också en satirisk radiokabaré, Öppen kanal, som direktsändes varje vecka. Sånt görs tyvärr inte längre.

– TV var faktiskt roligast att göra, för Gösta och jag fick så fria händer. Vi fick skapa och tänka själva. En höjdpunkt var komediserien Herr och fru Papphammar till text av Calle Zetterström. som byggde på idén ”hur skulle det se ut om man behandlade vuxna som barn?”.

Också radioteater har Lena gärna gjort mycket av under åren, också om det är ett tag sen senast. Därför var det ett så lockande erbjudande när Radioteatern i Helsingfors tog kontakt och erbjöd huvudrollen i Susanne Ringells Svärmorstungor.

Svärmor – vilket kvinnoporträtt!

Samarbetet med Anders Larsson och Susanne Ringell får mycket ros. Och rollen som Svärmor kändes väldigt fin att få göra. Vi som var med glömmer nog inte hur Lena känslomässigt berörd Lena blev i slutet av pjäsen. Där fanns något som grep henne väldigt starkt.

– Det var hela den här berättelsen om en kvinna som fogat sig och funnits till för sina kära utan att fordra något själv – och allt detta utan att det sägs ut, det bara finns där mellan raderna. Ja – åh, vilket kvinnoporträtt!

– Men dessutom var det ju det att hon påminde så starkt om ”Syster”, den barnsköterska som kom när jag var ett år och tog hand mig tills jag var elva, och som blev så oerhört viktig för mig genom hela livet. Det fick mig känslomässigt mycket berörd.

– Och, byter Lena Söderblom på sitt karaktäristiska sätt om till ett skratt, så härligt att få göra en roll där jag varken behövde lära mig texten utantill eller synas!

Svärmorstungor sänds i Radio Vega onsdag 24.2 kl. 21.05 och söndag 28.2 kl. 15.05. Även på Arenan i 30 dagar.