Hoppa till huvudinnehåll

Åttiotalsnostalgi med kritisk udd på KOM-teatern

Foto från Pasi was here på KOM-teatern.
Hemma hos Hemmo på Båtsmansgatan, på bilden Juho Milonoff. Foto från Pasi was here på KOM-teatern. Bild: Tanja Ahola pasi was here,Juho Milonoff,Kom-teatteri

Hur långt är det mentala avståndet mellan en förort i Nyslott och Rödbergen i Helsingfors egentligen? I Veikko Nuutinens pjäs Pasi was here återvänder en vuxen man till sin barndomsmiljö i Savolax. Men vad har den utpräglat urbana mannen gemensamt med de barndomsvänner som stannat kvar, minns de ens sitt gemensamma åttiotal lika?

Ett skott avlossas i Nyslott och fortsätter sin symboliska färd ända till Båtsmansgatan i Helsingfors.

När Hemmo får veta att hans bästa vän från barndomsåren har begått självmord överrumplas han för första gången i sitt vuxna liv av en längtan tillbaka till Kellarpelto i utkanten av Nyslott. Det var där han och Pasi växte upp, oskiljaktiga från den dag då Pasi pruttade Hemmo i ansiktet på dagis.

Och det är där tidsmaskinen gör sin första anhalt. På daghemmet där Pasi är den första som upplyser den nyinflyttade Hemmo om vilka regler som gäller i Kellarpelto. Inget ’minä’ eller ’mä’, här säger vi ’mie’, förmanar han.

Snart blir Pasi Hemmos förebild i allt.

Foto från Pasi was here på KOM-teatern.
Juho Milonoff och Johannes Holopainen som bästisarna Hemmo och Pasi. Foto från Pasi was here på KOM-teatern. Bild: Tanja Ahola Juho Milonoff,Johannes Holopainen,Kom-teatteri,pasi was here

Pasi var alltid mest intresserad av allt det man inte fick göra, konstaterar den vuxna Hemmo med beundran.

Men i barnet Hemmos ögon har Pasi förstås också allt en unge kan önska. En pappa som är rörmokare, nästan som Super Mario, och en mamma som är kokerska och lagar världens bästa mat. Och på lördagskvällarna samlas hela familjen framför tv-apparaten efter bastun för att titta på Napakymppi.

Hemma hos Hemmo finns bara en syster och en mamma som sysslar med något konstigt på universitetet då när hon inte gör sitt bästa för att skämma ut familjen med sina okonventionella idéer och sin världsförbättrariver.

Tillbaka till åttiotalet

För den som var barn på åttiotalet fungerar KOM-teaterns uppsättning förmodligen som ett paradisiskt ymninghetshorn.

Medan signaturmelodin från Taotao, den lilla pandan fyller scenen väller allt det välbekanta ut, från tv-programmen som alla såg - eller åtminstone hade velat se om inte någon beskäftig förälder lagt sig emellan - till kampen om de senaste tv-spelen eller hippaste joggingskorna. Högkonjunktur råder och det syns också i barnens konsumtionsvanor.

Och säkert sitter det också en och annan i publiken som med en rysning minns den första fyllan på mäsk eller de första förvirrade upplevelserna av den uppvaknande sexualiteten. Måste man som kille t.ex. tända på Sarah Young? Hemmo har problem med det men tröstas av porrstjärnan själv som oväntat träder ut ur filmrullen och in på scenen.

Inför beskedet att det är lika okay att gilla killar sjunker han tacksamt mot hennes yppiga barm.

Nostalgi med kritisk udd

Pasi was here snabbspolar genom minnena från dagisåren till högstadiet med värme och underbar humor. I regissören Lauri Maijalas regi varvas den uppsluppet vanvördiga pojkenergin med diskreta signaler som fångar upp det outtalade och styr scenerna mot nya djup.

Foto från Pasi was here på KOM-teatern.
Upprorisk och skör. Johannes Holopainen som tonåringen Pasi. Foto från Pasi was here på KOM-teatern. Bild: Tanja Ahola Johannes Holopainen,Kom-teatteri,pasi was here

Navet i uppsättningen är Johannes Holopainen som den karismatiskt självsvåldiga men också sårbara Pasi, en absolut kontrast till Juho Milonoffs Hemmo som sin ängslighet till trots ändå alltid bottnar tryggt i det lillgamla barnets förnumstiga argument.

De övriga skådespelarna är bara två, Vilma Melasniemi och Robert Enckell, som tillsammans trollar fram en rad härliga snabbporträtt av kompisar, föräldrar och andra vuxna i barnens omgivning. Jag ska sent glömma t.ex. Melasniemis Young och Enckells barnhatande dagistant Sinikka ...

Smidigt fungerar också växlingarna mellan de olika tidsplanen. I Juho Milonoffs tolkning av Hemmo löper den vuxna mannens reflektioner parallellt med barnets upplevelser och gör det samtidigt tydligt för oss att minnet är ett bedrägligt sanningsvittne.

På sin odyssé tillbaka till barndomens landskap har han sällskap av en gammal skolkompis som ibland smyger in en försynt invändning när perspektivet blir för smalt eller tillrättalagt.

Och med samma självklarhet kan Johannes Holopainen plötsligt stiga ut ur sin tonårsroll och bli den döde Pasi som uppfordrande undrar vad Hemmo egentligen vill med sina minnen.

’Bryr du dig faktiskt på allvar om en VVS-montör med depression från Nyslott eller vill du bara vältra dig i lite nostalgi? ’

Frågan är befogad.

Sega fördomar och förutfattade meningar

Barnet Hemmo får kämpa en del för att matcha de värderingar som råder i Kellarpeltos barn- och ungdomsgäng och den vuxna Hemmo minns fortfarande hur de andras gliringar stack till ibland.

Foto från Pasi was here på KOM-teatern.
Vem passar inte in? Johannes Holopainen, Robert Enckell, Juho Milonoff och Vilma Melasniemi i skolmiljö. Foto från Pasi was here på KOM-teatern. Bild: Tanja Ahola vilma melasniemi,Kom-teatteri,Johannes Holopainen,Juho Milonoff

Vad han däremot inte inser är att han nu återvänder med en helt ny uppsättning värderingar som han inte ens vill rucka på. Konsekvensen av det är att han nu ser idel ’typiska förortsbor’ där han förr såg människor. Ett främmande folk, alltså.

Och det är kanske den allra viktigaste insikten i KOM-teaterns uppsättning. Att vi alla tror oss veta precis vad de andra går för när vi kurar ihop oss i våra egna bubblor. I Rödbergen likaväl som i Kellarpelto.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje