Hoppa till huvudinnehåll

Ett helt liv i ett enda rum

Brie Larson och Jacob Trembley sitter på golvet med ett hälsabadn av äggskal virat omkring sig.
Brie Larson och Jacob Trembley sitter på golvet med ett hälsabadn av äggskal virat omkring sig. Bild: Finnkino Oy room, brie larson, jacob tremblay

Såhär dagarna innan Oscarsgalan portioneras de sista vinnarkandidaterna ut på våra biodukar. En av dessa är Room - ett gripande drama om mor & son som försöker överleva i fångenskap.

Det tar ett tag innan vi kan orientera oss i det vi ser. Först erbjuds vi bara sekundsnabba bilder av detaljer. Detaljer av till synes vardagliga ting.

Därefter vidgas perspektivet och vi får en överblick över hela den värld som 24-åriga Joy (Brie Larson) och hennes femårige son Jack (Jacob Tremblay) förfogar över.

Det är en liten värld. Mycket liten. Den består av en säng, ett nattduksbord, en garderob, två stolar, ett bord, en toaletthörna och ett badkar.

Och allt detta i ett enda rum. And above it only sky. En himmel som man kan skymta genom det smutsiga takfönstret.

Verklig fasa

Lenny Abrahamsons filmatisering av Emma Donoghues framgångsrika roman från 2010 är en stramt hållen variant av de berättelser som verkligheten ställt oss inför de senaste åren.

Berättelser om kvinnor som i åratal levt inspärrade i små utrymmen. I källare. Under garage. Utsatta. Ensamma. Eller med barn de fött i fångenskap.

Berättelser som obönhörligen fascinerar. För att de är så obegripliga. Först frågar man sig hur det varit möjligt för män som Josef Fritzl eller Wolfgang Priklopil att hålla dessa unga kvinnor som gisslan - utan att någon märkt något?

Sedan frågar man sig hur dessa kvinnor förmått gå vidare?

Room uppehåller sig överhuvudtaget inte vid förövarens motiv eller tillvägagångssätt - den fokuserar helt och hållet på fångarna. På vardagen i en tillvaro som i princip saknar förutsättningar till en vanlig vardaglighet.

Och som trots det utgör liv. Med rutiner. Gemenskap. Drömmar.

Styrkan i det lilla

Det som gör Room till en så stark filmupplevelse är den skickliga anpassningen till själva ramen, Här gör man det mesta av det avskalade, det isolerade.

Joy och Jack är ensamma i världen - och ändå är de aldrig ensamma. De har varandra. Och sättet på vilket Joy försöker portionera ut bilden av världen utanför är både fängslande och tankeväckande.

Vad är det som formar oss som människor? Vari består sann trygghet? Hur beskriver man världen för ett barn som aldrig andats frisk luft eller känt gräset under sina bara fötter?

Liten skådis - stor stjärna

Om gestaltningen i sig är lyckad så kan man inte annat än beundra även rollbesättningen. Brie Larson är helt berättigat nominerad till en Oscar för sin lyhörda tolkning av den unga kvinnan som blivit berövad en del av sin ungdom. Hennes Joy är en frän blandning av mod, uppgivenhet, hopp och förtvivlan.

En människa man tror på - och känner med.

Men om Larson är värd sin nominering så är det förvånande att inte unge Jacob Tremblay nominerats för sin insats. Ett barns känslor och uttryck kan visserligen fångas på ett annat sätt i och med att de inte är inövade på samma sätt som hos en rutinerad skådespelare - men trots det...

Tremblay har en blick som rymmer en hel värld och ett kroppsspråk som andas av det instängda barnets osäkerhet. Trygg inom fyra väggar - lamslagen när världen vidgas.

Dessutom är hela hans uppenbarelse en bild av i hur hög grad våra barn präglas av världen. Av vuxnas förutfattade meningar. Av samhällets förväntningar. Av jämnårigas grupptryck.

Jack har långt hår - för att likt Bibelns Simson fånga all sin kraft i det - och han är iklädd könsmässigt neutrala kläder. Han är varken den tuffa pojken eller den snälla flickan.

Han är bara ett barn. En nyfiken femåring.

Vackert - positivt

Även om filmens utgångsläge är skrämmande och trots att den rent dramaturgiskt bjuder på gastkramande ögonblick som får en att kallsvettig vrida sig i biostolen så är den som helhet en positiv upplevelse.

En fin skildring av kärlek och närhet mellan förälder och barn.

Och en påminnelse om att livet inte automatiskt blir bättre av större utrymmen, fler intryck och ett överflöd av prylar.

Det blir bara annorlunda.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje