Hoppa till huvudinnehåll

Oscar, Cruise och jag

Silja Sahlgren-Fodstad poserar för Filmmagasinet
Silja Sahlgren-Fodstad poserar för Filmmagasinet Bild: Yle / Barbro Ahlstedt silja sahlgren-fodstad

Silja Sahlgren-Fodstad har efter tjugo år som filmrecensent nått en punkt där det känns ok att säga att hon älskar mycket av det som Hollywood levererar. Filmdrömmar som under en kväll i året paketeras in i glansigt galapapper.

Jag kan uppriktigt säga att jag alltid älskat film. Ända sedan jag som barn såg Mary Poppins, Afrikas drottning och Den självlysande ryttaren.

Jag klippte ut bilder på stjärnor ur veckotidningar, samlade på recensioner, väntade i veckor på att en viss film skulle komma på tv, kunde se samma film på bio upp till fyra gånger.

I tonåren tillbringade jag timtal i en biofoajé där en tv-skärm snurrade trailers i en evig loop.

Det säger sig självt att det inte var några blivande art house-klassiker som flimrade förbi – det var Hollywood som gällde. Även om mina föräldrar beundransvärt tidigt introducerade Bergman, Visconti och andra storheter.

Imponerad kunde jag bli - men fortfarande gick inget upp emot film som inleddes med en maffig amerikansk studiosignatur. För mig var ”drömfabriken” ett magiskt begrepp.

En värld av drömmar och längtan. Fylld av ”större än livet”-upplevelser. Och ohämmad idoldyrkan.

Behöver det sägas att jag var lyrisk när finsk tv på 1980-talet började sända sammandrag av ifrågavarande års Oscarsgala?

För att inte tala om hur det var när det för första gången var möjligt att följa galan live... då var det kört.

Galen i galan

Sedan jag började jobba med film för tjugo år sedan har jag många gånger fått frågan om vad det är som är så lockande med Oscarsgalan? Varför vaka en natt för en show som alltid följer samma mönster?

Först ett utdraget rantande på en röd matta och därefter ett lapptäcke av musikframträdanden som känns lite småstela, presentationer som låter mer eller mindre upplästa och tal under vilka folk tackar alla från familjen och filmteamet till livet och Gud.

Tja, för en Hollywood-nörd är det omöjligt att inte känna sig lockad av möjligheten att se så många stjärnor samlade på samma plats. Se hur de beter sig och höra hur de låter när de agerar i rollen som ligger bortom alla filmroller – den som handlar om att ”vara sig själv”.

Offentligt.

Därtill kommer njutningen i att få ta del av klipp ur filmerna som anses vara "the best of the best". Just det året. Förvånansvärt få vinnare blir bestående klassiker.

Och så har vi förstås nostalgifaktorn. Den som uppstår när man jämför med tidigare år och känner att allt nog var lite bättre förr. Då när Billy Crystal var värd. Eller Steve Martin.

Vem kan motstå ett sådant tv-paket?

Blekansiktet Oscar

Så är jag då inte djupt upprörd över orättvisorna som Oscarsgalan aktualiserar? Det faktum att det till större delen är vita män som passerat 60-strecket som väljer vem som skall belönas?

Vilket gör att det till större delen är vita män och kvinnor som går hem med en statyett?

Visst. Det är väldigt störande. Men det förtär inte min kärlek till själva galan. Det är ju inte den som är det stora problemet – utan filmbranschen i stort. Vem skriver vad? Hur rollbesätter man?

Och vem ingår i filmteamet? Vita män och deras manliga vita kompisar?

Nej, jag misstänker att det vore betydligt mera effektivt att bojkotta filmerna snarare än galan. För skådespelare gäller det att tacka nej till stereotypa roller i klichémättade historier som skildras ur nötta perspektiv.

För publiken gäller det att inte gå och se nästa ”all white”- blockbuster.

Hur skulle det vara att stanna hemma när nästa James Bond kommer? Såvida Daniel Craigs efterträdare inte heter Idris Elba.

Den bojkotten skulle antagligen ha en viss effekt.

Men – hur var det med Cruise?

Så vad har då Tom Cruise att göra med mitt förhållande till Oscar? Allt. Eftersom Tom Cruise under fyra decennier varit Hollywood-drömmen personifierad.

Och min största tonårsidol. Och tja, några år efter det. Liksom.

Trots diverse pinsamma privata utspel har Cruise lyckats hålla sig kvar i den exklusiva lilla grupp som förmår sälja en film med enbart sitt namn. Och under årens lopp har han verkligen försökt slå sig in i det seriösa facket.

Utan att lyckas.

Så i år då det är mycket prat om att det nu minsann är Leos tur att belönas, då går mina tankar till stackars Tom. Han har minsann också fått gå hem tomhänt mången gång. Trots att han varit väl värd pris för både Born on the Fourth of July och Magnolia.

Och Rainman. Och Collateral. Och Eyes Wide Shut.

Undra på att de konstnärligt utmanande besvikelserna fått honom att helt övergå till omöjliga uppdrag, anfall från yttre rymden och annat dravel.

Det tar på att år efter år sitta och le i publiken. Eller överräcka pris åt andra

Så när jag inatt bänkar mig inför årets gala skall jag tänka på hur det känns för alla dem som inte belönas. Leonardo DiCaprios medtävlare som undrar över hur de klarat sig om de inte tävlat just det år då alla anser att det är Leos tur?

I dokumentären And the Oscar goes to..." berättar en av galans manusförfattare om kvällens emotionella dramaturgi - ju längre festen fortgår, desto fler blir förlorarna. För varje vinnare sitter fyra och biter sig i kinden för att inte avslöja hur det känns.

Ikväll skall jag tänka lite extra mycket på dem.

Oscarsgalan sänds på Yle Teema 29.2 - med början klockan 2.00. Svenskt referat med Nicke Aldén och Silja Sahlgren-Fodstad kan väljas via flerljud.
Följ även med på Twitter #oscarit

Läs också