Hoppa till huvudinnehåll

På operan med Buster Keaton och Tingeling

Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera.
Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Trollflöjten (opera),tuula paavola,Tuomas Katajala,Anna-Kristiina Kaappola

I Nationaloperans nya uppsättning av Trollflöjten flyger den magiska flöjten in som en Tingeling i Disney-version, en tecknad fé som lämnar ett luftspår av noter bakom sig. Hur är det möjligt? Jo, för att stommen i hela uppsättningen är en animationsfilm där ensemblen kliver in och agerar tillsammans med de tecknade figurerna.

Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera.
Tamino (Tuomas Katajala) och den magiska flöjten- Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Finlands nationalopera,Tuomas Katajala,Trollflöjten (opera)

’Inte riktigt mitt bord,’ muttrade en man till höger om mig under premiären. ’Den bästa version vi någonsin sett’ fnissade sällskapet till vänster.

Och där satt jag, mitt emellan, lika böjd att förstå bägge parterna, åtminstone en smula.

Det här är nämligen en uppsättning som avgjort förför, men mera med sin yta än sitt djup.

Animationer med stumfilmsestetik

Nationaloperans nya uppsättning av Mozarts Trollflöjten är producerad av Komische Oper Berlin i samarbete med 1927, en brittisk grupp som förenar performance, teater, animation och musik i sina produktioner.

Och inramningen är verkligen som en stumfilm från tjugotalet, med en Pamina i bobfrisyr à la Louise Brooks och Papageno som en förvirrad Buster Keaton-gestalt. T.o.m. lite skräckfilm ryms med på ett hörn i Monostatos monsterliknande gestalt.

Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera.
Stumfilm i Nosferatu-anda. Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli Trollflöjten (opera),Finlands nationalopera

Men uppsättningen rymmer också en rad andra referenser, från kabarékultur i 1920-talets Berlin till animatören Paul Barritts flirt med Terry Gilliam-estetik i renodlad Monty Python-anda och pastischer på sagofigurer à la Disney.

Ibland känns det rentav som om Per Åhlin (han med Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton bl.a.) har hållit i pennan när animationsfilmen förvandlar Papagenos klockspel till rytmiskt dansande damer med bulliga lår ...

Ändå är det roligaste av allt nog att se hur smidigt de enskilda rollinnehavarna tar plats i animationen. Och inte bara tar plats utan också agerar som om de själva var en del av den.

Operasolister i dialog med filmen

Filmduken har ersatts av en vit fondvägg strax intill rampen och i den finns svängdörrar som gör det möjligt för solisterna att dyka upp och försvinna ur den projicerade filmen på olika höjdnivåer.

Deras rörelsefrihet är alltså begränsad men de animerade effekterna sörjer för att vi som åskådare aldrig upplever dem som statiska gestalter.

De agerar inte bara i växelverkan med de tecknade gestalterna i filmen. Den fysiska handlingen i realtid får ofta också en fortsättning i filmen.

Om någon på scenen t.ex. drar ett bloss förvandlas det kanske i nästa sekund till en gigantiskt uppförstorad rökring som ringlar över scenen för att en stund senare övergå i någon helt annan bild.

Att tajma rätt kräver mycket av solisterna som inte själva ser den film som projiceras men under premiärkvällen fungerade samordningen perfekt.

Vi såg en film, inte stum men gestaltad med förförisk och precis stumfilmsestetik där också den talade dialogen i Mozarts sångspel bantats ned till koncisa textplanscher.

Fint fungerade också lösningen att låta fragment ur Mozarts pianofantasier rama in textplanscherna. Under premiären lotsade Satu Elijärvi på fortepiano publiken direkt in i en tidsresa till det tidiga nittonhundratalets biografföreställningar med liveackompanjemang.

Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera.
Nattens drottning (Tuuli Takala) snärjer Tamino (Tuomas Katajala) i sitt nät. Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli tuuli takala,Tuomas Katajala,Finlands nationalopera,Trollflöjten (opera)

Övertygande är också ensemblen, med bl.a. Tuomas Katajala och Kristel Pärtna som Tamino och Pamina i premiärbesättningen och en fantastisk Tuuli Takala som Nattens drottning i hämndlysten spindelskepnad.

Men den som kanske ändå berör djupast är den här uppsättningens Papageno, en Buster Keaton-liknande figur som i all sin mänskliga svaghet snarare framstår som igenkännbar än komisk. Jussi Merikanto stod också för en av premiärkvällens bästa insatser med ett kroppsspråk som skvallrade mer om gestalten än utsagorna.

Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera.
En drucken Papageno ( Jussi Merikanto) ser skära elefanter. Foto från Trollflöjten på Finlands nationalopera. Bild: Heikki Tuuli jussi merikanto,Trollflöjten (opera),Finlands nationalopera

Fyndig filmlek på dramats bekostnad

Rolig, fyndig, skickligt utförd – vad kan man mer begära?

Tja, kanske att den här uppsättningen också hade varit lite mer intresserad av själva dramat.

I den övervägande komiska iscensättningen uppstår ibland märkliga kontraster mellan det drama som utspelar sig inom gestalterna och det händelseförlopp vi ser på scenen men det jag saknar allra mest är nog ambitionen att förmedla något annat än ett tekniskt fulländat scenäventyr.

Visst kan man ana en viss ironisk iakttagelse i motsättningen mellan de världar som kolliderar i kampen mellan Nattens drottning och Sarastro.I Sarastros viktorianska sfär med män i cylinderhatt och kvinnor i turnyr härskar ohöljd manschauvinism och gränslös tilltro till teknologins och vetenskapens frammarsch. Och det är förstås den världsbild som segrar, också här.

Riktigt vasst formuleras den antydda ironin emellertid inte.

Men för alla dem som redan tröttnat på alla egofixerade regissörstolkningar av Trollflöjten eller svurit på att de aldrig kommer att sätta sin fot på operan kan den här uppsättningen rentav fungera både som ett renande och förenande bad.

Tråkigt är det nämligen inte en sekund. Och Mozart själv hade förmodligen fnittrat glatt åt resultatet.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje