Hoppa till huvudinnehåll

Fred Negendanck - min första förälskelse

Porträtt från 70-talet på Fred Negendanck
En ung Fred Negendanck år 1972. Porträtt från 70-talet på Fred Negendanck Bild: Svenska Teatern thalias trotjänare,Svenska Teatern

Torsdag kväll mindes Fred Negendanck sitt liv i den direktsända diskussionen Thalias trotjänare på Svenska Teatern och här på Yles webb. Och jag mindes honom.

När jag var sju år fick jag vara med i en musikal på Svenska Teatern - Den Ljufva Galenskapen av Walentin Chorell, med Börje Lampenius som kompositör och regissör och många av teaterns stjärnor i ensemblen.

Att stå på scenen var förstås underbart. Men de stunder jag mest längtar tillbaka till är när jag efter mitt eget framträdande fick smyga in i den mörka artistlogen högt ovanför scenen, sätta mig längst framme vid balkongräcket, luta ansiktet i den röda sammeten och andas in doften av teaterdamm – och njuta av de vuxna skådespelarnas sånger och repliker, som jag förstås snart kunde utantill.

Mina nästbästa stunder var när Gerda Ryselin sjöng sin oändligt vackra och sorgsna zigenarsång.

Mina bästa stunder var när Fred Negendanck som Alexander I dansade Kejsarvalsen tillsammans med Ulla Möllersvärd under Borgå lantdag.

Kejsarvalsen, komponerad av Börje Lampenius var, också den, oändligt vacker. Länge efteråt brukade jag lyssna på den på en sliten gammal C-kassett och en lika gammal bandspelare som min mamma en gång smugglade upp i artistlogen.

När min man och jag skulle gifta oss försökte jag tvinga det inhyrda bandet att spela Kejsarvalsen som vår bröllopsvals. Det tog tid innan popgruppsmedlemmarna lyckades övertyga mig om att deras instrument inte klarade av en wienervals och fortfarande undrar jag om de inte bara var lite lata.

Vita trikåer

Fred Negendanck hade börjat sin karriär som firad belettdansör vid Nationaloperan och ett par år före Den Ljufva Galenskapen anställts som skådespelare och koreograf vid Svenska Teatern.

Fred Negendanck hade vita trikåer, han dansade som en gud och hans Alexander I var det vackraste jag någonsin sett.

Efteråt har jag tänkt att det här var första gången jag upplevde att en man var attraktiv. Efter det här skulle det ännu ta ett par år innan jag första gången var förtjust i tio centimeter kortare klasskompisar som kastade grodor på mig, men med näsan i artistlogens dammiga sammet visste jag att jag tittade på en man med ovanlig utstrålning, att jag blev varm om hjärtat och svag i benen när jag följde hans virvlande över scenen och att det fanns nånting i hans scennärvaro och hans inställning till sitt arbete som var oerhört imponerande.

Under de 40 år som gått sedan dess har jag sett Fred åtskilliga gånger både på scenen och utanför. Han gör mig fortfarande varm om hjärtat och knäsvag och jag tycker inte att det finns någon skådespelare i Svenskfinland som har lika stor utstrålning som han.

Som vuxen har jag ibland undrat om jag skulle tillåta mig att bli lika hänförd av en heterosexuell skådespelare. Jag tror att om jag skulle sitta i salongen och på samma sätt älska en heterosexuell man (eller en kvinna) skulle jag tycka att jag var lite creepy. En lite störd stalker. Eller en tonårsförälskad fjant.

Fred Negendanck kan jag tryggt älska och hängivet beundra utan att känna mig konstig.

Zaza, Salieri, Tevje

Och beundrat har jag gjort, under Viirus Kalvholmen-uppsättning av En Midsommarnattsdröm, där Fred Negendancks Oberon var just så magisk som en älvkung kan bli, under Svenska Teaterns Spelman på taket, där han gjorde en gripande Tevje, och framför allt under La Cage Aux Folles på Åbo Svenska Teater, där hans underbara Zaza fick mig upplöst i tårar.

Och förlåt, Riko Eklundh, du var också en helt strålande Zaza några år senare, men du känns alltför stark för att jag ska gråta över dig.

Gråter gör jag däremot över att jag missade dem båda som Amadeus och Salieri på ÅST.

För några år sedan hade jag glädjen att få skriva en hörspelsroll enkom för Fred. I Radioteaterns komediserie O-hyra gjorde han rollen som den lite dementa pensionerade operettartisten Gideon Granvik.

Gustav Wiklund och Fred Negendanck i hörspelet O-hyra.
Gustav Wiklund och Fred Negendanck i Radioteaterns hörspel O-hyra. Gustav Wiklund och Fred Negendanck i hörspelet O-hyra. Bild: Yle Gustav Wiklund,hörspel,Radioteatern Avsnitt 275,fred negendanck

Förutom att jag fick höra honom läsa mina repliker just så roligt och gripande som de var tänkta kunde jag låta Gideon sjunga bitar ur både Spelman på taket och La Cage Aux Folles och i inspelningsstudion därmed fixa till en egen liten konsert bara för mig själv.

Thalias trotjänare

Under våren ordnar Svenska Teatern tre diskussionskvällar, där Riko Eklundh samtalar med sina äldre kolleger om deras liv på och utanför scenen. Jag är väldigt glad att Svenska Yle får vara med och föreviga Thalias trotjänare.

För en månad sedan var det premiär, med Börje Lampenius, och jag tror att alla vi som var på plats på Svenska Teaterns Nicken-scen är överens om att det var en fantastisk kväll.

På torsdag är det dags för Christina Indrenius-Zalewski och Fred Negendanck att äntra scenen. Sittplatserna till teatern är sedan länge slutsålda, men jag hoppas att alla teatervänner har möjlighet att följa med den direktsända strömmen på svenska.yle.fi, med start klockan 19. Eller titta på diskussionen efteråt på Arenan.

När jag ännu arbetade som programledare hade jag länge på min lista att bjuda in Fred Negendanck som studiogäst, för att tala om för honom hur många fina teaterupplevelser han har gett mig under alla år och för att intervjua honom om hans tid inom baletten.

Nu har jag framfört min beundran i den här texten. Och jag är säker på att Riko Eklundh på torsdag kommer att fixa balettfrågorna minst lika bra som jag skulle ha gjort.

Läs också