Hoppa till huvudinnehåll

Rädda är vi allihopa

Bild: Yle/Marie Söderman apmask

Kommer du ihåg när du var rädd senast? Jag minns, det var i förmiddags. Jag fick en bild av framrusande bilar, en förestående katastrof. Bilden försvann nästan lika fort. Upplöstes i dimma.

Det konstiga med rädsla är att den ena sekunden kan krama till i magtrakten för att sedan vara puts väck. Som om den aldrig funnits. Jag tror du vet vad jag menar. Rädsla är en sådan där sak alla känner. Och kan känna igen sig i.

Att vara rädd är en del av det mänskliga tillståndet helt enkelt. Ändå är vi alla ensamma med och i vår egen rädsla. Paradoxalt, eller hur?

Jag har varit rädd nästan så länge jag kan minnas. Under åren har rädslan sett lite olika ut. Den har varit en följeslagare som varnat, oroat, hotat och skyddat.

Jag har vant mig vid den. Och faktiskt, jag tror den accepterar mig också. Åtminstone är den betydligt mer diskret i mitt liv jämfört med dess glansdagar, barndomen. Då var det mesta farligt, min inre värld befolkade min yttre. Det var tiden då monstren trivdes under min säng, bakom min rygg, uppe i trädkronorna. Det var en rädsla jag trodde jag var ensam om. Men sen har jag lärt mig att vi alla bär på den. För en del är det en tung börda. För andra en irritation att hantera. Lite som ett kliande eksem.

Att tala ut om sina rädslor kan hjälpa. Att dela med sig, att leva sig in i och förstå en annan människas situation, är inte det också en del av det mänskliga tillståndet? Jag tycker det, så låt mig fråga: Är du mindre rädd idag än förr?

Det är jag. Mardrömmarna har långt givit upp, och söker väl sig nya och mer mottagliga objekt.

Rädslor finns kvar, men de är lite annorlunda. Handlar om annat. Ofta är de mer abstrakta. Kanske är jag rädd för fel saker. Kanske borde jag vara rädd för att bli ensam. Men det är jag inte. Rädslan är en känsla och fungerar inte rationellt. Det går inte att tala förstånd med den. Framförallt inte med den rädslan som ligger längst inne i hjärnan, i den där delen som vi knappt vet finns. Den som hjälpte oss överleva på savannen.

I en vardag som inte hela tiden fylls av omedelbara hot måste vi söka oss till faran. Som bebisar kan det handla om BU-leken. Senare kommer skräckfilmerna och testar våra gränser. Det finns en gräns i oss alla. Det finns saker som skrämmer oss alla. Tricket ligger i att balansera. Och att veta var den egna gränsen går. Kanske är det där vår självbevarelsedrift sätter in. Kanske vet vi någonstans hur mycket rädsla vi klarar av att hantera.

Den som säger det enda vi behöver vara rädda för är rädslan själv hade både fruktansvärt fel och ganska rätt. Är du rädd än?

Livlinan gänget på kafe'
I episod 6 av podcasten Livlinan diskuterar Johanni Larjanko, Urban Fellman, Anne Hietanen och Pia Abrahamsson om sina rädslor Livlinan gänget på kafe' Bild: pia abrahamsson anne hietanen

Ta också del av vår Storify om rädsla

Läs också

Nyligen publicerat - Vega