Hoppa till huvudinnehåll

Kärnfamiljer och stjärnfamiljer

Matilda Gyllenberg
Matilda Gyllenberg Bild: Yle/Parad Media efter nio

I debatten om hur föräldraledigheten borde delas mellan föräldrar och hur det här borde regleras, talar man ofta om vikten av valfrihet. Det brukar sägas att familjen själv måste få bestämma vem som är ledig och hur länge.

Att det sedan ofta i praktiken är mamman som tar ut så gott som hela föräldraledigheten ses som en följd av den fria viljan, det fria valet, som vi moderna människor är så innerligt fästa vid.

Jag vill ifrågasätta den här fria viljan. Det är mycket i livet som vi idag kan välja, beroende på förutsättningar. Men det finns å andra sidan massor av saker som vi bara gör, utan att fundera så mycket, för att vi är vana vid att det ska vara så och för att vi sett modellen sedan barnsben och blivit matade med den från början.

Ta det att så många människor bildar familj och flyttar utanför stan när andra barnet föds. Gör man det för att det är det bästa och roligaste, eller följer man bara den modell som man fått hemifrån och från samhället?

Också när det gäller barnuppfostran är det lite tveksamt med valfriheten. Jag läser den danska familjepsykoterapeuten Fie Hørbys bok Drop Opdragelsen (ungefär Skippa uppfostran) som menar att det är enormt svårt att bryta de uppfostringsmönster vi själva fick uppleva som barn. Speciellt i svåra och pressade situationer tenderar man att följa sina egna föräldrars exempel, utan att tänka igenom saken och välja att gå in för just det sättet. Resultatet blir att barnuppfostran, trots att den är föremål för gedigen forskning som tagit stora steg framåt, hör till de områden som förändras långsammast. Eftersom varje generation gör ganska lika som den föregående. Det här är orsaken till att en auktoritär uppfostringsstil lever och mår bra, fast vi vet att den inte är det bästa för barn.

Nu menar jag inte att det är omöjligt att ändra på våra familjemönster. Bara att det är svårt.

Att det är svårt vet var och en som gått före och bildat familj på ett sätt som avviker. Hela systemet är till exempel uppbyggt på att det ska finnas en mamma och en pappa. Finns det två mammor blir det genast svårare. Finns det två pappor och en mamma blir det också komplicerat, eller om det inte finns en mamma alls. Både föräldrastöden och arvsjuridiken vilar på en kärnfamiljsmodell.

Att tänka själv och välja fritt är svårare än vi tror. Och så finns det en uppsjö av saker som man inte kan välja överhuvudtaget. För att samhället ska kunna förändras (fast det går långsamt) behövs både modiga människor och nya ord.

Redan år 2009 upptogs ordet stjärnfamilj i Språkrådets nyordslista över nybildade ord. Stjärnfamilj betyder vad som helst för familj som inte består av det klassiska mamma-pappa-barnupplägget.

Kärnfamiljen är inte sämre än stjärnfamiljen. Men den är färskare. Den blev vanlig först under 1800-talets slut då allt fler flyttade in till städerna och lägenheterna där var så små att de inte rymde alla far- och morföräldrar, vänner och kära, anställda och husdjur som familjer brukade bestå av innan dess. I vår tid av nyfamiljer och bonusbarn, plastmammor och regnbågspappor samt självvalda familjemedlemmar som utgörs av nära vänner, blir stjärnfamiljen vanligare igen.

Förhoppningsvis blir beslut fattade utifrån den fria viljan – på riktigt, inte av konvention – också det.

Efter Nio om familj, måndagen den 7 mars i Yle Fem samt på Arenan.

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP