Hoppa till huvudinnehåll

Där björkarna inte längre susa

Finländare älskar björkar. Under alla årstider. Björkens jungfruliga grönska på våren, björkens susande brus på sommaren, björkens lysande löv på hösten och inte minst björkens skinande vita näver på vintern.

Vinterbjörkar är det första du ser när du närmar dig galleriet Oksasenkatu 11 i Helsingfors. En hel skog av svart-vita stammar. Det är vackert så det förslår. Tills du öppnar dörren till galleriet.

Inne i galleriet känner du dig snuvad på konfekten. De ser ut som björkar är dock inga björkar. Stammarna är ordinära plaströr omvirade med först ett lager svarta och sedan vita sopsäckar. I det översta lagret av de vita sopsäckarna har sedan den tyska konstnären Carolin Koss rivit och klippt hål som blottar det svarta.

Carolin Koss
Videokonstnär Carolin Koss Carolin Koss Bild: Yle/Peter Lüttge carolin koss

Illusionen är i det närmaste perfekt. På håll. Står man framför dem känns de som rekvisita. Att det är exakt det de är förstår man, när man, via en brant spiraltrappa och trånga gångar, äntrar ett vitkalkat källarrum. Där finns plastbjörkarna igen. På en videoskärm. I verket Plastic Child, en av de tre videor som visas i källaren i en sammanflätad loop.

Välkommen till Emerald Green, den smaragdgröna världen.

En konstnär med ett grönt samvete

Den smaragdgröna världen som visas upp i tre videor är inte en kiva värld. Den är artificiell, kall och svart-vit. Ibland kommer en färg med i bilden. Men färgen förskönar och förskonar ingenting. Varje färgklick är ett hot.

När Carolin Koss använder sig av den smaragdgröna färgen tänker man inte på skira björkar utan på algblomning, övergödning, eutrofiering. Smaragdgrön är dödens färg. Den är illgrön.

- Är du miljökonstnär, frågade jag Carolin:

- Om vi inte gör någonting kan vi inte överleva här. Då måste vi flytta till en annan planet. Eller bara dö, säger Carolin Koss. Inte några uppmuntrande ord, precis.

Finns det hopp i hennes verk? Ens en gnutta? Jag tycker inte det. Men det är bra så. Carolin Koss vill att vi skall stanna upp. Det uppnår hon genom att visa oss en fantasivärld där det inte är värt att leva. Där man skall vara lydig till det bittra slutet.

Drömvärldar

Galleriets källare förstärker det klaustrofobiska och dystopiska som finns i hennes verk. Jag undrar varifrån hon får idéerna till sina hemska världar?

- Jag är ganska fascinerad av drömmar. Den där första impulsen kan mest vara en dröm. Eller ibland också en tanke. Det är en blandning mellan tanke och vision, svarar Carolin.

Mardrömmar, tänker jag. Drömmar som håller en vaken på nätterna. Drömmar som slår sönder korthuset vi byggde och kallar för vår värld. Sköra, klena och bräckliga drömmar.

Carolin Koss utställning Emerald Green är berörande och samtidigt förstörande, ja, förkrossande. Den är mycket sevärd, sitt dystra budskap till trots. Det märks att hon har jobbat i hela fyra år med videorna. De är fina, stiliga och rena.

Också ljudvärlden, designad av Jarkko Kela och Aleksi Tegel, är anmärkningsvärd. De tre videorna visas i samma trånga utrymme. Varje video har ett eget ljudspår och tillsammans bildar de tre spåren soundtracket till de levande bilderna. De vävs ihop till en snygg ljudmatta.

Även klipparen Otto Andersson förtjänar ett särskilt omnämnande. De tre filmerna är klippta så att bilderna i varje video kommunicerar med varandra och skapar en sammanhållen bildväv, en levande gobeläng.

Tyvärr visar här det trånga källarrummet sina begränsningar eftersom det är svårt att se och uppfatta alla tre videor samtidigt. Härnäst skulle jag gärna se Emerald Green på ett större galleri eller, varför inte, på ett större museum för nutidskonst som Kiasma, EMMA eller Kuntsi.

Carolin Koss: Emerald Green (utställningsplansch)
Carolin Koss: Emerald Green (utställningsplansch) Carolin Koss: Emerald Green (utställningsplansch) Bild: Carolin Koss carolin koss

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje