Hoppa till huvudinnehåll

Peter Lüttge: Sluta skapa konst på flyktingars bekostnad

Selfie i Timo Wrights installation Kharon
En selfie med Timo Wrights installation Kharon i bakgrunden Selfie i Timo Wrights installation Kharon Bild: Yle/Peter Lüttge peter lüttge

Snälla konstnärer av alla de slag, skulle ni kunna sluta med att göra konst om flyktingar? Åtminstone för ett tag? Jag har nämligen just nu nog av den!

Jag har nog av att bli översköljd av dålig och undermålig konst, dag efter dag, vecka efter vecka. Av konst som är intetsägande, smaklös, banal och dum.

Den satiriska tyska tidningen Titanic skämtar om flyktingkonst
Den satiriska tyska tidningen Titanic skämtar om flyktingkonst Bild: Yle/Peter Lüttge refugee art

Refugee art is the new shit

Flyktingkonsten är den nya skiten, rubricerar tidningen Titanic, den tyska motsvarigheten till Charlie Hebdo, en artikel i sitt marsnummer. Den har så rätt.

Det har gått inflation i konst om flyktingar. På gott och ont, skulle jag gärna skriva. Men tyvärr har det mesta jag sett varit på ont.

Det är ingen skillnad om konstnären i fråga är ett internationellt toppnamn som kinesen Ai Weiwei eller ett finskt upcoming ungt namn som Timo Wright. Deras konstverk om flyktingkrisen är lika onyanserade och intetsägande.

Ta till exempel bilden av Ai Weiwei som ligger på samma strand och i samma situation som den i dag ökända (!) döda flyktingpojken Alan Kurdi. Jag hatar frågan: "är det konst"? Men kan inte låta bli att fråga: är det här konst? På vilket sätt? Vad vill konstnären berätta för mig? Vad vill konstverket väcka i mig? Vad skall jag lära mig? Vad skall jag förstå som jag inte förstått förut?

Jag trodde att bottnen var nådd efter den där bilden. Men sidu nej. Den finska konstnärsprofessorn Pekka Jylhä klarar galant av att sätta nya bottennoteringar med sin aktuella skulptur Until the Sea Shall Him Free. Döm själv!

Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016)
Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016) Pekka Jylhä: Until the Sea Shall Him Free (2016) Bild: Helsinki Contemporary/Ilpo Vainionpää Pekka Jylhä

Flyktingar som råmaterial

Det värsta med den här typen av konstverk är att den avbildar verkligheten en mot en. Att konstnären inte har tänkt vidare. Därför min fråga Är det här konst?

Om det här skall föreställa konst är det på sin höjd hötorgskonst. Nutida hötorgskonst. Så här definierar Wikipedia den här typen av konst:

- Hötorgskonst är en typ av kommersiella målningar som producerats i stor upplaga. Inte sällan kan man se tavlor med samma bakgrund men olika huvudmotiv. Däremot kan både material och teknik vara mycket bra. Kända exempel på hötorgskonst är tavlor med motiv som romska kvinnor, gråtande barn, fiskargubbar samt den så kallade "Älg i solnedgång".

Installation av Ai Weiwei vid Konserthuset i Berlin
Gästerna anländer till Cinema for Peace Gala 2016 på Konzerthaus i Berlin. I bakgrunden Ai Weiweis installation där han använder sig av flyktingarnas flytvästar. Installation av Ai Weiwei vid Konserthuset i Berlin Bild: EPA/JENS KALAENE Ai Weiwei

Ai Weiweis stora installation som han gjorde på Konzerthaus i Berlin i februari är just ingenting annat än en ”Älg i solnedgång”. Konst som inramning. Plakatkonst. Selfiekompatibel konst.

Hötorgskonst är i finare konstkretsar en nedsättande benämning på konst där konstnären prioriterat vinstaspekten, enkelt folks intresse, skapat flera kopior av varje verk, och inte följt konstelitens principer för god och nyskapande modern konst.― Wikipedia

Weiweis installation fortsatte inne i salen. Där hade varje besökare en metallisk räddningsfilt under stolen. På en given signal ombads alla att klä sig i filtarna. Det förödande resultatet kan du se på en mängd olika Instagramfotografier.

Skip Instagram post

#cinemaforpeace Berlin

A post shared by Ai Weiwei (@aiww) on

Det värsta med den här typen av konst är att konstnärer utnyttjar flyktingar och deras tragiska situation. De använder dem som råmaterial för sin konst. Utan ett uns av reflektion. Utan att tänka ett steg vidare. Utan att använda sitt huvud.

Skip Instagram post

#CinemaforPeace #Berlin 2016. #CharlizeTheron

A post shared by Fuck Yeah! Charlize Theron (@fycharlizetheron) on

Visst är bilderna äckliga? Men de kan lätt toppas av ännu värre. Eller vad sägs om följande av den svenska modellen Annika Stenvall?

Flytvästar, flytvästar, flytvästar

När konstnärer skapar en sådan banal konst förvånar det inte att den dyker upp lite här och var. Den är ju ingalunda unik. Samtidigt när Ai Weiwei jobbade med sin flytvästinstallation i Berlin kom den finska konstnären Timo Wright på samma strålande tanke.

Flytvästar! Flytvästar burna av flyktingar som har kommit över Medelhavet till Europa. Levande eller döda spelar ingen roll. Det är ju jättebra! Vilken symbolik! Och vilka snygga färger! Håhåjaja!

Till Ai Weiweis försvar kan man (kanske) anföra att han åkte själv till Grekland för att skapa sig en bild av situationen, medan Timo Wright fick sina flytvästar hitskickade av en kaveri. Men resultaten är lika förödande i bägge fall.

Timo Wrights installation Kharon
Timo Wrights installation Kharon Timo Wrights installation Kharon Bild: Yle/Peter Lüttge timo wright
Timo Wrights installation Kharon
Timo Wrights installation Kharon Timo Wrights installation Kharon Bild: Yle/Peter Lüttge timo wright

Min kollega Eva Lamppu intervjuade Wright och han sa att han funderade på temat en längre tid, men egentligen skulle visa upp ett helt annat verk.

- För ungefär en månad sedan fick jag plötsligt en chans att få flytvästarna fraktade hit från Lesbos och då ändrade jag min plan, sade Wright.

- Flytkingkrisen på Medelhavet är bara siffror för oss. Vi talar om tusentals drunknade och hundratusentals som tar sig till Europa. Med de här objekten ville jag skapa något som berör.

Håhåjaja, en gång till! Han ändrade sig i sista stund. Flyvästar! tänkte han. Från Lesbos! Men det är ju bra. Och så kastar han dem i ett bakrum i ett galleri i Helsingfors, rubricerar dem med Χάρων (Kharon) och vips är det ett konstverk. Hur lätt får det vara?

Jag tycker inte att det är ett konstverk. Det är ett hugskott, ingenting annat. Vad tror Timo Wright riktigt om oss som tittar på hans verk? Att vi är totalt fantasilösa? Att vi saknar all form av empati? Att vi inte kan föreställa oss det ofattbara lidandet som följer i flyktingbåtarnas kölvatten?

Ai Weiwei på Lesbos
Finns här några flyktingar? Ai Weiwei blickar ut över Medelhavet från Lesbos strand. Ai Weiwei på Lesbos Bild: EPA/ORESTIS PANAGIOTOU Ai Weiwei

En fråga om moral

Sist och slutligen är det hela också en moralisk fråga. Vad får konsten göra? Hur långt får den gå?

Jag är själv rätt så liberal när det gäller konst och moral. Till exempel när den finska konstnären Teemu Mäki dräpte en katt å konstens vägnar var det för mig ganska egalt. Men en katt är en katt och en människa är en människa. Den döda flyktingpojken har anhöriga som håller av honom. Och saknar honom. Har Pekka Jylhä frågat familjen, undrar jag.

Konstnärer skapar ingalunda i ett moraliskt tomrum, tycker jag. Förstås är moral ett töjbart begrepp och det finns stora individuella skillnader. Det finns också mycket konst som vill töja ytterligare på den (se Teemu Mäki). Men den här flyktingkonsten har inte haft det på agendan. Åtminstone inte så att jag kunnat skönja det.

På flyktingsfronten intet nytt

Det är inte heller så att konstverken jag skriver om har tillfogat ny kunskap till min bild av flyktingsituationen. Allt det konstnärerna gjorde har jag redan sett och vet jag redan. På riktigt. Sådan är vår värld i dag. Om en konstnär använder sig av situationen måste hen komma med något nytt; en ny synvinkel, en bearbetning, någonting som öppnar mina ögon och som får mig att tänka vidare, tänka efter, tänka om.

Exhibition view: We Have Inherited Hope – the Gift of Forgetting
Utställningsvy: We Have Inherited Hope – the Gift of Forgetting Exhibition view: We Have Inherited Hope – the Gift of Forgetting Bild: Helsinki Contemporary/Ilpo Vainionpää Pekka Jylhä

Mina exempel är alla tagna ur bildkonstens sfär. Men samma kunde jag också ha skrivit om film- eller teaterkonsten. Samma fenomen här som där.

Den tyska journalisten Katja Nicodemus sammanfattar det hela på ett träffande sätt när hon skriver om årets Berlinalevinnare dokumentären Fuocoammare (Eld på havet):

- För att se bra ut utnyttjar det här opportunistiska verket flyktingarnas lidande. (Die Zeit, 25 februar 2016)

Mera om flyktingtematiken i konsten kan du höra om i Slaget efter 12 klockan 12:03 på onsdag och i Kulturmagasinet klockan 20:30. Där medverkar Peter Lüttge, fotografen Stefan Bremer och konstvetaren Maria Hirvi-Ijäs, samt Mikaela Lostedt, medarbetare vid Helsinki Contemporary.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje