Hoppa till huvudinnehåll

Varför skulle du inte vara feminist?

chimamanda ngozi adichie
chimamanda ngozi adichie Bild: Ivara Esege Chimamanda Ngozi Adichie

Det krävs mycket mod av en kvinna att öppet och konsekvent deklarera att hon är feminist. Det påståendet kan låta lite konstigt i dessa dagar.

För vem skulle nu egentligen vara emot tanken på alla mänskors lika värde? Överraskande många har det visat sig.

Vad betyder det att vara feminist? Är det ständig kamp eller bara ett sätt att betrakta världen? Bokmagasinet vände sig till tre skrivande kvinnor för att få svar på den frågan. Kvinnor med olika bakgrund och erfarenheter.

Chimamanda Ngozi Adichie som nått berömmelse med sin skildring av Biafra-kriget, En halv gul sol, och sina romaner om afrikanska upplevelser i USA tacklar frågan ur ett upplysningsperspektiv.

För Roxane Gay är det mer ett sätt att förhålla sig till världen och populärkulturen. Medan Ebba Witt-Brattström vill få ett slut på den manliga hegemonin inom litteraturen. Tillsammans ger de en bild av situationen idag.

pärmen till Chimamanda Ngozi Adichie: Alla borde vara feminister
pärmen till Chimamanda Ngozi Adichie: Alla borde vara feminister Bild: Albert Bonniers Chimamanda Ngozi Adichie

Alla borde vara feminister

Chimamanda Ngozi Adiche född i Nigeria och numera bosatt i USA har sammanfattat sin syn i Alla borde vara feminister. Det är en kort, kärnfull essä som ryms i en pocket på runt femtio sidor. Den framfördes ursprungligen på en konferens som, i Chimamanda Ngozi Adichies ord, riktade sig ”till afrikaner och Afrikavänner” (och har i skrivande stund över 2,6 miljoner visningar på Youtube).

Ngozi Adichie bestämde sig då för att tala om feminism, varför det för henne är en nödvändighet, och varför det bör vara en nödvändighet för – ja – alla. Den lilla boken delas ut till eleverna i årskurs 2 i den svenska gymnasieskolan.

Vardagschauvinism

Hon beskriver vardagen för kvinnor i Nigeria och hur det är just i de vardagliga situationerna som attityderna märks. Hur hon som ensam kvinna t.ex. stoppas och blir tvungen att svara på pinsamma frågor om hon försöker komma in på ett bättre hotell i Lagos. Eftersom vakten automatiskt utgår ifrån att hon är prostituerad.

Eller hur även hennes progressiva manliga bekanta inte har förstått vad hon egentligen talar om, men blir förvånade när det är de som får tacket om hon ger dricks. Eftersom mottagaren automatiskt utgår ifrån att en kvinna inte kan ha egna pengar.

”Det värsta vi gör mot pojkar och män - genom att få dem att tro att de måste vara hårda – är att vi ger dem väldigt ömtåliga egon. Och sedan gör vi flickorna en ännu större otjänst när vi uppfostrar dem till att vårda männens ömtåliga egon.”

Roxane Gay
Roxane Gay Bild: Jay Grabiec Roxane Gay

Dålig feminist

Roxane Gay, en första generationens amerikan av haitisk härkomst, har valt att kalla sin essäsamling Bad feminist. Det var till en början menat som ett skämt. Men det ligger allvar bakom. Gay menar att det finns en tendens att kräva att feminister ska vara på ett visst sätt och om de inte håller måttet eller beter sig som förväntat så blir fördömandet hårt. Alla feminister klär sig inte likadant och framför allt tänker inte likadant. Även feminister kan gilla hip-hop med kvinnofientliga texter och att klä sig i rosa, menar hon.

Men någon stor uppgörelse med feministiska teorier och ideologier är Bad feminist inte, snarare ett vänligt betraktande av olika populärkulturella fenomen. Tonen är resonerande, sympatisk och systerlig.

För en vit, medelklass i Finland kan det vara intressant att ta del av hennes tankar om hur fiktionen behandlar de svartas historia och slaveriet. Där handlar det ofta egentligen inte om slaveriet, utan mera om mäns nycker. Svarta kvinnors lidande utnyttjas för att berätta en mans historia som t.ex. i Steve McQueens film 12 Years A Slave.

pärmen till Roxane Gay:Bad feminist
pärmen till Roxane Gay:Bad feminist Bild: Bonniers förlag Roxane Gay


”Jag är dödstrött på berättelser om slaveri och elände. Jag är dödstrött på sargade svarta kroppar och den knäckta svarta själen som på något sätt härdar ut i en övermäktig och olidlig situation. Det verkar vara så trångt kring Hollywoods bord att svarta filmer inte kan få sittplats – svarta filmer måste passa in i ett väldigt bestämt berättarmönster.”

Kulturmannen – högst i hierarkin

Kulturmannen-debatten startades av Åsa Beckman kulturchef på Dagens Nyheter i april 2014 när hon hävdade att Kulturmannen var på utdöende. Hon menade att kulturen idag är full av så mycket kvinnor att den sorts män som behöver unga flickor för att känna sig bekräftade i sin konst snart kan förpassas till historien.

Men gensvaret på hennes artikel var att Kulturmannen ingalunda är på utdöende. Han mår bra och lever på unga kvinnors beundran mer än någonsin. Nej, nej, skrev unga kvinnor: jag träffade honom igår på förlagsmottagningen där han stod och pratade om sig själv med ett hov omkring sig och han raggar allt yngre tjejer.

Ebba Witt-Brattström
Ebba Witt-Brattström Bild: Yle/Parad Media efter nio,Ebba Witt-Brattström

De här kvinnorna startade en kör av röster som Ebba Witt-Brattström tyckte vara intressant. Hon påpekar att i litteraturen har många berömda kvinnor skrivit om Kulturmannen, som Selma Lagerlöf, Victoria Benedictsson och Tove Jansson för vad är muminpappan i Muminpappans memoarer annat än en självupptagen Kulturman. Han säger ju: "Genier anses ju i allmänhet vara otrevliga, men själv har jag åtminstone aldrig känt mig störd av det…”

Ju större pris, desto mera män

Ebba Witt-Brattström fick många mothugg av unga manliga skribenter som menade att det inte spelar någon roll om det är kvinnor eller män vi läser. Nej, men händelsevis är det alltid männen som får de största litteraturprisen. Fina institutioner representeras alltid av män så Ebba Witt-Brattström tittade på hur de stora litterära prisen delats ut och ju större pris, desto färre kvinnor som tilldelas.

Sen gick författaren Karl Ove Knausgård ut och anklagade Ebba och resten av Sverige för att vara enögda cykloper som försöker begränsa vad litteraturens ska få handla om. För Ebba hade skrivit om Knausgårds bok Ut ur världen där en vuxen lärare förför en 13-årig elev och ifrågasatt vad dessa alltför unga, tysta flickor har för uppgift i romanerna.

Inte bara vinnarens historia

I essän Kassandras sanning svarar hon på angreppet och menar att litteraturen ska gestalta alla typer av mänskliga predikament, ur olika synvinklar. Att den ska vara ambivalent, inte entydig. Att den uttrycker den andres, inte bara ditt begär. Att litteraturen också borde skildra den utsattas upplevelser inte bara förövarens, hur sympatiskt han än beskrivs.

Kassandra Ebba hänvisade till är ju kvinnan som avvisade guden Apollon och som straff för det fick förbannelsen att hon skulle kunna förutspå framtiden, men ingen skulle tro henne. Att ingen lyssnar är också bildningsfeministernas erfarenhet.

För, och här kommer själva poängen i boken Kulturmannen och andra texter, det är inte en händelse att det är männen som dominerar i det som anses vara god litteratur. Nej att kvinnorna i litteraturhistorien skrivits in i en damkupé kan ses som historierevisionism. Här finns en dold agenda för att hålla kvar idén om det manliga geniet ensamt i sitt torn som måttstocken på hur Stor Litteratur frambringas.

Den ideologin lever och mår bra och det är den Ebba Witt-Brattström protesterar mot genom att presentera den andra sidan. ”Boten är en kraftig dos Kulturkvinna. Det vill säga den andra halvan av vårt bildningsarv.” Låt oss alltså blir helbildade!

Läs också