Hoppa till huvudinnehåll

Bouchts nya: En handfast poetisk saga berättad med genomskådande blick

Birgitta Boucht iförd en grann halsduk.
Birgitta Boucht. Birgitta Boucht iförd en grann halsduk. Bild: Charlotta Boucht birgitta boucht,författare

I sin nya roman Dånet i ett ensamt öra bjuder författaren Birgitta Boucht in alla i en döende, högst levande kvinnas medvetande. Det har blivit en berättelse för vuxna som skimrar av humoristisk klarsyn och klokskap.

Birgitta Boucht kallar Dånet i ett ensamt öra för en roman ur gränszonerna, en saga för vuxna. Den person vars öra det dånar i är 89-åriga Teresa, eller Tessa som hon själv vill kallas.

I öppningsscenen ser vi Tessa med den unga kvinnan Lillemors ögon. Hon ser en ensam och svag, ytterst mager patient i en unken sjukhusskjorta, med glest hår och en stråle saliv rinnande ur den insjunkna munnen.

Lillemor har nattvak och hennes kollega har upplyst henne om att den gamla damen är onåbar. Men nu ryter Tessa till, hon vill få bort ”stängslet” kring sängen, hon ska ha besök och hon är inte ”ett djur”.

pärmbilden till Birgitta Bouchts roman Dånet i ett ensamt öra. Schildts & Söderströms. 2016.
En del av pärmbilden till Dånet i ett ensamt öra. pärmbilden till Birgitta Bouchts roman Dånet i ett ensamt öra. Schildts & Söderströms. 2016. Bild: Roco Julie/Creative Commons romaner,finlandssvenska,döden,Fantasin till makten,Birgitta Boucht (Författare)

Egentligen inte alls ensam

Det visar sig att Tessa inte alls är ensam. Det händer saker inte bara i hennes öron utan kanske främst i hennes huvud och medvetande som befolkas av personer i alla åldrar. Själv befinner hon sig också i många åldrar och skepnader.

Psykiskt är Tessa inte heller svag. Hon kan vara bitsk med en rättframhet som många gånger leder till en befriande humor i texten.

Rollerna ställs på ända till exempel när Tessa märker att Lillemor inte ens minns hennes namn. Lillemors ögon tåras när Tessa säger att Lillemors tankar virvlar omkring som löv i höststorm.

Besök från den andra sidan

Lillemor står handfallen också när hon inser att den döende tar emot besök av både levande och döda och att den döende verkar friskare än de levande.

Den första som besöker Tessa är hennes egen döda syster. Hon kryper upp i sjukhussängen intill Tessa, stryker hennes kind och de är barn.

Deras försoningsdialog får mig att tänka på den verkliga storasyster som dog i cancer på 1990-talet och som Boucht berövades som barn när hennes föräldrar placerade ut systern till en moster i Sverige. Orsaken till att de gjorde det har Boucht aldrig fått veta, skrev hon i sin självbiografi Förklädd och naken, 2014.

Birgitta Bouchts självbiografi Förklädd och naken. 2014.
Birgitta Bouchts självbiografi Förklädd och naken. 2014. Birgitta Bouchts självbiografi Förklädd och naken. 2014. Bild: Schildts & Söderströms romaner,författarskap,Självbiografi,Birgitta Boucht (Författare)

Skall respekt alltid visas?

Tessa konstaterar också att de flesta mammor har en hel del saker att ångra utan att förstå det. Men att ånger är en fåfäng sysselsättning och att det istället borde finnas en väckarklocka i varje människa som börjar larma när gränser som borde respekteras överskrids.

-Det talas mycket om kärlek, förlåtelse, stora passionerade känslor. Man talar för lite om respekt för varenda medmänska /…/ också för dem som gör dig illa, respekt för dem som inte förstår bättre, säger Tessa.

Här går både de små pojkar som nu uppenbarat sig och Lillemor i dialog med Tessa: Ska de visa respekt för sin mammas pojkvänner som slår henne och lärarna i skolan som retar dem för att de är smutsiga och hungriga?

Och Lillemor, ska hon visa respekt inför killen som ville tvinga henne till samlag och de poliser som bara bemötte henne med hån när hon försökte anmäla övergreppet? Tessa gör det inte lätt för sig där i sjukhussängen med alla sina funderingar. Och hon är också beredd att ompröva sina ståndpunkter, vilket hon gör denna gång.

Det skyddande mörkret

En central plats i Tessas medvetande är den mörka skogen där man kan gömma sig, gråta, gå vilse och hoppas att aldrig hitta hem. I själva verket finns det många sådana skogar fyllda av borttappade barn där de kan vara bortom alla gräl och där det alltid finns en varm hand att hålla i och utrymme för känslor av till exempel längtan och saknad.

Återigen tänker jag på Bouchts egen uppväxt så som den skildras i Förklädd och naken och där i synnerhet hennes mors känslokyla tydligen inte gav utrymme för mycket prat av det här slaget. Istället fanns frågor som inte fick vidröras, tabun som inte fick synliggöras.

Andra genomgående teman

Också tiden och besjälningen är centrala i Dånet i ett ensamt öra. Förutom rättframma tankar om döden finns här till exempel underbara passager där Tessa talar med storfamiljen som har släktingar runtom i stan, med familjeproblem i likhet med alla andra.

Det tar några sekunder att inse att det är trafikljusen som Tessa här besjälar. Både det röda och det gröna viskar vackert tröstande till henne när hon känner att världen gör för ont, medan hon identifierar sig med det gula, som i likhet med henne själv alltid finns där mittemellan.

Brev till främlingar

Tessas genomskådande blick väjer alltså inte för det smärtsamma, men samtidigt kan hon konsten att muntra upp sig själv. Som gammal skriver hon bland annat anonyma brev till okända personer som hon sedan tillrättavisar när de inte svarar.

Birgitta Boucht har så mycket värme och underfundig direkthet i sin text. Precis som tidigare i sitt författarskap, nu med över tjugo titlar, skildrar hon både rörelse och rastställen, så som till exempel just skogen.

Ja här gäller likafullt det som hon i sin biografi sammanfattade med konstaterandet:

- Var dag är min själ på resa som en nyfiken hund.

Och precis som Bouchts självbiografi tar Dånet i ett ensamt öra vid efter tidigare verk, som exempelvis syskonboken Minnas, glömma och förtiga (1997) med brodern Bengt Pihlström, antologin Med ålderns rätt (2010) om åldrande med Tomas Mickael Bäck med flera och romanen Tusenblad, en kvinna som snubblar (2011).

En del av pärmbilden till Birgitta Bouchts roman Tusenblad en kvinna som snubblar. 2011.
Birgitta Bouchts roman Tusenblad, en kvinna som snubblar. 2011. En del av pärmbilden till Birgitta Bouchts roman Tusenblad en kvinna som snubblar. 2011. Bild: schildts förlag romaner,Schildts förlags,Kvinna,Birgitta Boucht (Författare)

Boucht håller också hoppet levande. Hon citerar Olav H. Hauge, här i Bengt Bergs översättning:

Det är den drömmen som vi bär på
att något vidunderligt skall ske,
att det måste ske -
att tiden skall öppna sig
att hjärtat skall öppna sig
att dörrar skall öppna sig
att berget skall öppna sig
att källor skall springa -
att drömmen skall öppna sig,
att vi en morgonstund skall glida in
i en vik som vi inte vetat om.

Samtidigt som Boucht i Dånet i ett ensamt öra flyger högt och borrar djupt, är hennes projekt än en gång även samhälleligt. Hon synliggör den marginaliserade, skenbart svaga, döende människan.

Och hon väcker frågor om hur vi ska leva, hur vi ska dö och hur vi ska överleva. Allt detta gör hon på ett högst inkännande, underfundigt och övervägande mästerligt sätt!

Lättläst av Kjell Westö (vänster) och Birgitta Boucht
Kjell Westös och Birgitta Bouchts verk i LL - form, lättläst. Lättläst av Kjell Westö (vänster) och Birgitta Boucht Bild: YLE/Jenna Vierinen birgitta boucht

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje