Hoppa till huvudinnehåll

Tofsvipan anländer tidigt om våren

De första tofsviporna kan vi se redan i mars, då många åkrar ännu är täckta av snö. Om det blir mycket kallt kan de ge sig av igen söderut, över Finska viken mot Estland.

Tofsvipan, Vanellus vanellus, förekommer i hela landet. Tofsvipan är en vadare som häckar på åkrar och ängar, men också vid stränder och kärr. Tofsvipan verkar ändå trivas bäst på broddåkrar och nyplöjda åkrar. Förr i tiden fungerade det bra, men med lantbruksmaskiner av idag blir många tofsvipebon förstörda.

Honorna försvarar sina bon och skyddar sina ungar både högljutt och aggressivt. Om någon stör en tofsvipa flyger den oroligt av och an ovanför inkräktarens huvud. Tofsvipans föda består av små ryggradslösa djur, till exempel daggmaskar och insekter.

Kännetecken:

Tofsvipan känns igen på sin långa tofs på hjässan och sina breda vingar. Honans tofs är lite kortare än hanens.

På långt håll ser tofsvipan nästan svartvit ut och är ungefär lika stor som en duva, ca.30 cm lång. Men egentligen är ryggen metallglänsande grön. Den har ett mörkt bröstband, vit buk och är lite rostbrun under stjärten. Tofsvipan är en duktig flygare, men det ser knyckigt ut då den flyger med sina breda och trubbiga vingar.

Tofsvipa
Tofsvipa Bild: Seppo Sourula vanellus vanellus

Enligt gammal svensk folktro skall man förvara ett viphjärta i sin vänstra sko medan man spelar om pengar. Då vinner man alltid. Den som hittar en mångfärgad sten i ett vipbo ska bära den på sig och kan då göra sig osynlig. Lägger vipan sina ägg högt sägs det att man får en våt vår och sommar.

Källa: Natur och Miljö/Luonto-Liitto
Video: Kari Hautanen

Vetamix

Nyligen publicerat - Vetamix