Hoppa till huvudinnehåll

Kusligt igenkännbara tongångar i McDonaghs bödelspjäs

Foto från Hirttäjät på Nationalteatern.
Bödelns femton minuter i rampljuset. På bilden Petri Manninen och Tero Koponen som journalisten Clegg. Foto från Hirttäjät på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen hirttäjät,Finlands nationalteater

Det fanns en tid när Martin McDonagh spelades flitigt, också hos oss. I hans nittiotalspjäser, förlagda till en gråtrist irländsk landsbygd, fanns en blandning av galghumor, brutalitet och tragik som gick hem. Under de senaste åren har McDonagh arbetat mest med film men med Hangmen återvände han ifjol till scendramatiken. På Nationalteatern ges pjäsen nu i en finsk version.

Och visst kan jag förstå varför teaterchefen Mika Myllyaho har valt att sätta upp Hirttäjät trots att avståndet i både tid och rum är rätt långt till den värld som skildras i McDonaghs pjäs.

Det finns nämligen uppenbara likheter mellan de åsikter som ventileras vid Harry Wades pubdisk och dem vi kan fånga upp i vilken bar som helst i dagens Finland.

Wade driver sin pub i ett litet samhälle någonstans i norra England. Året är 1965 och puben det enda han har kvar sedan bisysslan rök. Dödsstraffet har avskaffats och Wade var en av de sista bödlarna. En man som enligt egna beräkningar spänt snaran runt tvåhundratrettiotre människors hals.

Nu drar han bara åt den kring sina stamgäster, ett blandat sällskap av professionella drinkare som snällt låter sig toppstyras av sin översittare till krogvärd.

I Wades pub kommer ingen och stör med obekväma åsikter. Med rörande enighet ger det samlade gänget luft åt sin misstro och sitt förakt mot allt som inte rimmar med den darrigt manliga sammanhållningen vid pubdisken.

Foto från Hirttäjät på Nationalteatern.
Harry och hans hov. Foto från Hirttäjät på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen hirttäjät,Timo Tuominen,Finlands nationalteater

Och när Harry så halar fram repet en sista gång är det heller ingen som protesterar.

Ynglingen som får honom att ta lagen i egna händer är en utböling från södern som inte bara låter förstå att Harry ett par år tidigare hängt en oskyldig man. Allt tyder också på att Harrys egen dotter nu svävar i fara.

I ett sådant läge är det ju var mans skyldighet att stå upp för de sina, eller hur? Utan att vela för mycket kring alternativen.

Tydliga paralleller till dagens lynchmentalitet

Under Myllyahos chefskap har Nationalteatern systematiskt fokuserat på aktuella samhällsteman samtidigt som uppsättningarna ofta också kompletterat och kommunicerat med varandra.

Det kvinnoföraktande och främlingsfientliga pubsnacket i McDonaghs pjäs är intill förvillelse likt allt det Juha Hurmes samtidstyckare öser ur sig i Töppöhörö samtidigt som Wades egenmäktiga handlande osökt för tankarna också till de aktuella gatupatrullerna.

Allt det som upplevs som ett hot mot det egna egot avfärdas antingen med förakt eller misstänksamhet. Och i den rädslan suddas också rättskänslan ut.

Så visst. Jag förstår varför Hirttäjät sitter i repertoaren just nu.

Men frågan som gnager under hela premiären är ändå varför uppsättningen samtidigt sitter så illa som helhet.

Och svaret är inte att parallellerna till det rådande samhällsklimatet genomgående är lite för förutsägbara. Nej, det största problemet med Hirttäjät är nog än en gång det som så ofta skorrar i en viss typ av importdramatik.

Hur återger man en alldeles specifik jargong, miljö eller tidssfär i översättning utan att det klingar falskt?

En parodisk lek med överdrifter

Myllyaho har helt uppenbart varit medveten om problemet. I hans regi försöker ensemblen inte ens återskapa något genuint utan leker i stället friskt med överdrivna klichéer kring allt det vi kan tänkas förknippa med brittiskt sextiotal.

Det är ’too much’ som gäller alltigenom. Från överstora Elvis-frillor till renodlade karikatyrer av genomsnittspubens obligatoriska kufgalleri.

Skådespelarna ger järnet, från Petri Manninens konsekvent osympatiska Wade till en halvdöv Arthur som i Timo Tuominens tolkning ofta plumpar ut med träffsäkra sanningar för att han bara uppfattat hälften av jasägarnas körsång.

Ruggigt ambivalent är också Heikki Pitkänens tolkning av Mooney,en främling i parkas och Beatles-lugg som med lätthet kunde platsa som någon uppsluppen halvpsykopat i en Tarantino-film.

Foto från Hirttäjät på Nationalteatern.
Vad vill främlingen? Sittande Heikki Pitkänen som den gåtfulle Mooney. Foto från Hirttäjät på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen hirttäjät,Finlands nationalteater

Och visst finns det en som egentligen också är för god för den här miljön, Alice Wade, en väteperoxidblekt blondin som inte alls delar sin mans värderingar även om livet lärt henne att knipa käft. Om vi känner med någon i den här samlingen är det Paula Siimes Alice. Absolut.

Men de enskilda skådespelarinsatserna räcker inte riktigt till för att bära upp en hel uppsättning.

Ur de avsiktliga överdrifterna i Hirttäjät växer inget eget fram, bara en smått krystad nidbild av ett låtsas-brittiskt sextiotal där dialogen mal på med kvickheter som känns lika ansträngda som karikatyrerna samtidigt som den antytt svarta baksidan av det svängande sextiotalet drunknar i de parodiska stilvalen.

Förutsägbara vändpunkter

Att McDonaghs pjäs dessutom följer ett upplägg som den brittiska mainstream-traditionen mer eller mindre gjort till sitt varumärke gör inte saken bättre. Avsikten med vändpunkterna är inte att överraska. Vi är programmerade att vänta på dem och när de väl kommer bekräftar de bara det vi vetat hela tiden.

Omskakande är de därför sällan, hur gruvliga avslöjandena än är.

I Hirttäjät är den avslutande scenen på sin höjd en bekräftelse av det vi redan sett i pjäsens prolog. Men det är förstås dystert nog.

Med vilken rätt berövar vi överhuvudtaget någon annan livet?

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje