Hoppa till huvudinnehåll

Småstadsskandal med dödlig utgång

karin erlandsson
Karin Erlandsson karin erlandsson Bild: Matilda Saul karin erlandsson

En kvinna hittas död i Nykarleby och många människor berörs. Vem är hon och hur har hon hamnat där?

Karin Erlandssons kriminalhistoria innehåller varken polisarbete eller förhör av misstänkta. Inte ens ledtrådar finns det särskilt mycket av. Frågan är om vi överhuvudtaget står inför ett mord eller inte? Medan polisen sysslar med sitt på annat håll följer berättelsen helt andra spår. Men visst finns här en spänning och ett överhängande hot om våld.

Vi lär känna flera personer vars liv löper in i varandra och en journalist från storstaden som försöker anpassa sig till småstadens mentalitet. Nyinflyttad som Sara är ser hon på de andra med en utomståendes ögon. Det betyder också att hon i många fall missar nyanserna.

Livet i det litterära Nykarleby

Pensionären Lea bor vid torget, har överblick över hela stan och svårt att sova om nätterna. Hon påminner lite om Johannes Thomasson i Robert Åsbackas Orgelbyggaren. Samma insikt om när man ska vara tyst för att andra ska få sagt det de har på hjärtat och samma sorg efter en partner som dött i en oförklarlig olycka. I Johannes fall Estonias förlisning och i Leas fall en smitningsolycka där hon förlorade sin man. Ja, och båda blickar de ut över samma torg, ett litterärt och icke namngivet Nykarleby. Samma litterära landskap där Peter Sandströms unga alter-ego i Transparente Blanche försöker få till det med flickan i cafét i vattentornet. Tänk vilka litterära Nykarleby-rundvandringar vi kan se fram emot!

pärmen till karin erlandsson: missdåd
pärmen till karin erlandsson: missdåd Bild: Schildts & Söderströms karin erlandsson: missdåd

Kvinnokamp och kamp mot kvinnor

Om Karin Erlandssons förra roman Minkriket handlade om manligt fysiskt och psykiskt slit med minkuppfödning så ligger fokuset den här gången på kvinnors kamp mot konservativa och patriarkala värderingar. Erlandsson beskriver den skam och ensamhet som man kan känna när man blir föremål för våld, riktat förakt och manipulation.

Prästen Linna har sin motståndare i rödhåriga gubben Eskil som har tagit det som sin uppgift att hålla kyrkan ren och se till att kvinnan ska tiga i församlingen. Hon får inget stöd av församlingsmedlemmarna som stillatigande (här tiger både män och kvinnor) låter Eskil sabotera både bröllop och nattvarder.

När Linna ber kyrkoherden om stöd avslöjar han endast sin egen motvilja mot kvinnopräster genom att gömma sig bakom teologiska rökridåer och uppmanar Linna att vända andra kinden till. Jag hoppas verkligen att Erlandsson överdriver det primitiva, chauvinistiska kvinnoprästmotståndet, men jag är rädd för att hon inte gör det.

Hålla sitt för sig

Ingen utom gamla Lea erbjuder sitt stöd. För Linna är redan genom sitt ämbete en distanserad person. Prästen ska inte föra fram sina egna bekymmer utan sätta andras behov framom sina egna. Så när hon erbjuds en oväntad möjlighet att fly situationen är hon redan för uppgiven och rädd för att kunna gripa chansen till ett annat liv. Psykologiskt är hon nog inte helt trovärdig i de avgöranden hon gör. Hon blir mer ett exempel än en helgjutet tecknad person.

I övrigt påminner stämningarna i boken lite om Maria Langs deckare. Karin Erlandsson beskriver arbetet på en lokaltidning och de utmaningar en ny redaktör har på en liten ort där hon inte känner folk. För Sara går det så småningom upp att flytten till småstaden kanske var ett stort misstag. Hennes pojkvän uppvisar allt mer narcissistiska och hotfulla drag. Inte heller hon har någon att anförtro sig åt, nyinflyttad som hon är.

Hela tiden undrar jag som läsare hur det var med den där kvinnan som dött? Vilka var hennes hemligheter? Sara nystar i de ledtrådar hon hittar och publicerar de snyftintervjuer hon får, men det hela hotar att aldrig bli löst. Dödsfallet träder i bakgrunden så där som gårdagens nyheter. Men i den här berättelsen borde väl det mysteriet vara i centrum?

Själva upplösningen tycker jag är lite märklig. Karin Erlandsson har använt pusseldeckaren som verktyg för att beskriva småstadens mörka sidor och fega medlöpare. Kriminalromanen är ju som bekant en genre som har använts för att belysa de mörkare sidorna i samhället. Stor vikt läggs då vid intrig och motiv. Själva idén med kriminalhistorier är att avslöjandet av ett ont dåd också avslöjar mördarens psyke och andra oegentligheter. Men i den här berättelsen kan den döda kvinnans roll i avslöjandet av skenheligheten och chauvinismen ifrågasättas. Situationen hade kanske kommit till sin spets även om hon inte hade fått sätta livet till. Fast då hade det ju varit en pusseldeckare med någorlunda lyckligt slut och såna finns inte.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje