Hoppa till huvudinnehåll

En samhällskritisk sjukberättelse

Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa.
Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa. Bild: Neena Villberg Emmi Pesonen,toinen minussa,Finlands nationalteater

En personlig sjukberättelse eller beskrivningen av ett sjukt samhälle? I Sverige har Ann Heberleins självbiografiska bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva satts upp i ett flertal scenversioner. När Emmi Pesonen nu gör en finsk version av texten med monologen Toinen minussa blir beskrivningen av ett liv med diagnosen bipolär sjukdom också en betraktelse över en tidsanda på farligt högvarv.

In genom dörren till Nationalteaterns repetitionsrum sveper en kvinna med åtsittande klänning, svarta läderstövlar och ett vitblont hårsvall som nästan når till midjan. En kvinna som ser ut att veta precis vad hon vill och också är van vid att få det.

Men det första hon säger är: ’Min plan är att åka till havsstranden och dränka mig.’

I monologen Toinen minussa, dramatiserad av skådespelaren själv tillsammans med regissören Juhana von Bagh lotsar Emmi Pesonen oss igenom Ann Heberleins självutlämnande beskrivning av den bipolära sjukdomens berg-och-dal-bana med omnipotent eufori och djup ångest som de yttersta ändstationerna.

I det hypomaniska tillståndet är inget omöjligt. Hon tänker skarpt, formulerar sig skarpt och överpresterar på alla områden. Doktorsavhandlingen är en barnlek och en husaffär i miljonklassen rena impulsköpet.

Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa.
Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa. Bild: Neena Villberg Emmi Pesonen,toinen minussa,Finlands nationalteater

Men när ångesten och självmordstankarna får herraväldet återkommer hon gång på gång till samma psykakut . På det vitkala väntrummets väggar avtecknar sig de olika livsskedena som skuggor. Tonåringen, den unga kvinnan eller den gravida som är övertygad om att ångesten kommer att drabba också det ofödda barnet.

Finns det någon annan utväg än självmordet?

En föreställning med finska förtecken

Emmi Pesonen gör entré som en bildlik Ann Heberlein men därefter tonar uppsättningen ganska snabbt ner de uppenbara referenserna till författarens person och roll i det svenska samhället.

Det är i och för sig ett förståeligt val.

För den svenska publiken är forskaren, debattören och författaren Heberlein ett begrepp och det är också något hon själv utgår ifrån i sin bok.

För en finsk publik är den offentliga Heberlein däremot ingen självklar referens.Glappet mellan den offentliga gestalten och den dolda finns naturligtvis kvar också i Toinen minussa men inte som bunden till en specifik person. Inte till ett specifikt samhälle heller.

Där boken på hemmaplan också kan läsas som ett debattinlägg, ett krav på jämlik behandling av alla livshotande sjukdomar inklusive dem med hög självmordsrisk, fokuserar Toinen minussa i stället på en mer allmänt hållen samhällsproblematik.

Fram träder en tid som gjort överkraven till sitt mantra och hänsynslöst gör sig av med de utbrända. En tid som kräver att vi ständigt överträffar oss själva men inte tillåter oss att minnas vad vi drömde om en gång.

Och visst är också den diagnosen befogad. Men inte nödvändigtvis med just det här textmaterialet som underlag.

Emmi Pesonen gestaltar sin rollperson rakt och chosefritt ur två perspektiv. Den ena handlar, den andra kommenterar nyktert sitt eget agerande.

Men trots det fungerande tilltalet förblir kvinnan på scenen ändå en rätt fjär och anonym gestalt samtidigt som publiken eventuellt frestas att tolka hennes ångest bara som den ultimata konsekvensen av ett samhälle som spårat ur.

Och fullt så enkelt är det ju inte.

Vacklande fokus

Det största problemet med Toinen minussa är att den inte riktigt vet i vad den ska förankra sitt resonemang.

Lätt problematiskt är det också att regissören Juhana von Bagh inte riktigt har vågat lita på att texten bär, utan onödiga krumbukter.

Den avskalade replokalen sitter utmärkt som inramning, ett vitt rum som kan signalera allt från tomhet och rymd till klaustrofobisk instängdhet. Mer än så behövs inte.

Det genomgående trixandet med rekvisita och dräktbyten känns däremot både överflödigt och övertydligt.

Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa.
Foto från Nationalteaterns uppsättning Toinen minussa. Bild: Neena Villberg Emmi Pesonen,toinen minussa,Finlands nationalteater

En Pesonen-Heberlein strippad på den smarta klänningen säger inget som vi inte redan fattat om utsattheten bakom den slipade fasaden.

Less is more. Och mot slutet av föreställningen når uppsättningen också därhän. I en tyst reflektion som vare sig hävdar eller förklarar. Bara frågar, helt tyst.

Finns det en väg ut ur det här, en väg som inte heter döden?

Läs också