Hoppa till huvudinnehåll

“På Åland är det nästan som i Syrien före kriget”

Crestell Azar och Ola Almasre är nya ålänningar
Crestell Azar och Ola Almasre trivs på Åland. Crestell Azar och Ola Almasre är nya ålänningar Bild: yle/Heidi Grandell-Sonck ola almasre

De skrattar och klänger i klätterställningen på Övernäs skolas gård i Mariehamn. Ola Almasre, 10 år och hennes vän Crestell som är nio. De har kommit till Åland från Libanon där de bott i flera år i väntan på en nystart. Ursprungligen är flickorna från Homs och Aleppo i Syrien.

- Jag minns när vi kom till flygfältet i Mariehamn mitt i natten. Det var mörkt och kallt och vägarna och träden såg så annorlunda ut, säger Joud Azar.

Hon är Crestells trettonåriga storasyster och har precis kommit från en lektion i sjunde klass. Språket är så klart en utmaning, men långsamt men säkert kommer förståelsen.

- Ibland när jag leker med mina åländska vänner märker jag att jag begriper precis vad de säger och jag vet inte ens hur det är möjligt, säger Crestell.

Hon pratar, förutom modersmålet syrisk arabiska, franska och engelska och nu också lite svenska.

Varmt välkomnande

Familjerna Azar och Almasre hör till de tjugofem kvotflyktingar som kom till Åland i november. Finland välkomnade totalt 1050 kvotflyktingar medan antalet asylsökande var långt över 30 000.

- Vi fick komma direkt till våra lägenheter som hade allt det nödvändiga, berättar pappa Elias Azar.

Familjen, som består av hustru och tre döttrar hade bott i en enrummare i Libanon i tre och ett halvt år innan flytten till Åland.

I Libanon är var fjärde invånare syrisk flykting och där var familjen inte välkommen. Det pågår en konstant diskriminering mot syrier, säger Elias. Han berättar att han inte kunde jobba, och knappt gå ut. Hemma i Syrien drev han ett eget företag som utvecklade apparatur för banker och han saknar sitt jobb.

- Men det viktigaste är att min familj är i trygghet nu.

Tre vänfamiljer per familj

På Åland känner de sig välkomna. De har inte stött på motstånd eller fördomar. Tvärtom har alla varit hjälpsamma och vänliga och syrierna är redan en del av samhället.

- Det är nästan som i Syrien före kriget, säger Joud.

När Röda Korset på Åland ordnade kurser för intresserade vänfamiljer i höstas var intresset enormt.

- Stolarna räckte inte till, det blev nästan strid om vem som fick bli vän med de syriska familjerna, berättar Malin Lundberg, mamma i en av vänfamiljerna.

Och engagemanget från ålänningarnas sida har inte falnat trots att det gått några månader nu. Som vänfamilj hjälper man de nyanlända med allt från praktiska saker som att skaffa fler möbler till tolkning och översättningar. Genom vardagligt umgänge lär man sig om varandras kulturer.

- Vi är ju alldeles vanliga familjer, inga socialarbetare som berättar, och det fungerar säkert bäst så, säger Malin.

Wiggo Lundberg och Malin Lundberg är vänfamilj via Röda korset
Wiggo Lundberg och hans mamma Malin är vänfamilj via Röda Korset. Wiggo Lundberg och Malin Lundberg är vänfamilj via Röda korset Bild: Privat/Malin Lundberg malin lundberg

Språken fascinerar

De syriska barnen har inget problem med att smälta in i det åländska samhället. Ivern att lära känna oss har varit stor redan från början, berättar Crestell:

- Alla vill lära sig arabiska, men vi är ju på Åland nu och vill lära oss svenska!

Också de barn som inte talar engelska har fått vänner genom musik och idrott.

Crestell Azar och Ola Almasre är nya ålänningar
Övre raden från höger: Joud Azar, Elias Azar och Selina Celin. Nedre raden: Wael Almasre, Crestell Azar och Ola Almasre. Crestell Azar och Ola Almasre är nya ålänningar Bild: yle/Heidi Grandell-Sonck ola almasre

Hemlängtan

Trots att barnen har fått både nya vänner och ett nytt liv här, saknar de sitt hemland. Elias Azar önskar att fler skulle veta hur Syrien var före kriget. Det är svårt för honom att prata om sitt hemland.

- Syrien är på sätt och vis civilisationens vagga. Det första alfabetet uppstod där och den tidiga kristendomen utvecklades där. Landets historia är så fantastisk att man kan känna den i varje sten.

Han drömmer om att en dag kunna återvända. Det gör också familjens vän Selina Celin, men hon tror att det är omöjligt.

- Allt är förstört nu. Byggnaderna är förstörda och de mänskor som finns kvar blir aldrig som de var. Det land jag en gång kände finns inte mera.

Selina visar bilder från sin hemstad Aleppo. De föreställer upplysta palats och mäktiga moskéer med blanka stengolv. Sedan visar hon bilder på samma platser efter att kriget brutit ut. På de bilderna syns mest stenhögar, damm och brutna armeringsjärn.

Ett nytt liv

Trettonåriga Joud säger att hon vet att det nya livet på Åland kommer att bli fantastiskt och att hon kommer att få många nya vänner, men hon kan ändå inte sluta sakna alla dem hon lämnat bakom sig i hemlandet.

- Det är något alldeles speciellt med vänner som känt en ända sedan man var liten, säger hon.

Joud är lycklig över flytten till Åland, men hon säger att det också kan bli tungt att vara den där nya hela tiden och att hon hoppas att hon orkar vara positiv. Hennes plan just nu är att lära sig svenska, få så många vänner som möjligt och bli en “åländsk flicka”. Sedan kan hon kanske börja tänka på framtiden.

Wael som är sexton säger att det är för tidigt för att börja drömma. Hans drömmar försvann när kriget började och just nu vill han bara känna trygghet och leva ett normalt liv.

Men nioåriga Crestell har en dröm. I bildkonsten i skolan har de målat raketer och pratat om rymden hela veckan.

- Jag ska bli astronaut! säger hon.