Hoppa till huvudinnehåll

Sexuella trakasserier på jobbet

Vi undrade om ni upplevt sådana. Så här svarade ni.

Nyp i baken, sexistisk jargong, snuskiga sms, skvaller och oförskämda förslag. Ledningsgrupper som inte låtsas om det som händer, chefer som tvångskysser sina anställda. Sådant här borde inte få försiggå på arbetsplatser men det gör det. Detta trots att sexuella trakasserier är brottsliga.

Vi frågade om ni blivit trakasserade på jobbet.

Under de fem dagar som enkäten varit öppen har tiotals svar kommit in från personer som arbetar inom helt olika branscher. De allra flesta som svarat har upplevt någon form av fysiskt tafs och att jargongen på arbetsplatsen är hård och sexistisk. Många vittnar också om en allmänt nedlåtande syn på kvinnor, att de anses vara sämre än de manliga kollegerna och inte klara av samma saker som männen.

Jag fick som kvinna höra att "det är bäst att du låter en man backa den där bilen och lasta av allt på flaket, du kan plocka småskräp istället där borta". Jag berättade aldrig för min chef för att inte få feministstämpel, men ca 2 veckor efter detta sade jag upp mig.
- Kvinna inom transportbranschen

- En gång fick jag av en manlig kollega höra att jag egentligen borde stå fastspänd med en kedja i spisen där hemma, att kvinnor hör hemma i köket och inte på jobb. Då blev jag så arg att jag smällde till honom, berättar Sara (som egentligen heter någonting annat).

Hon är en av dem som fyllde i enkäten och gick med på att låta sig intervjuas anonymt. Sara är i 20-årsåldern och har erfarenhet från ett antal olika branscher, bland annat vård- och transportbranschen. Hon har också valt hobbyer som kan ses som traditionellt manliga, hon gillar bland annat att meka med bilar.

Sara upplever att pressen på kvinnor i synnerhet i mansdominerade branscher är hårdare än på män.

- Det är både inom mina hobbyer och i arbetslivet som jag har känt av det här. Man behandlas inte som en kollega, man tas inte på allvar. Så fort man blir ensam med en så kallad jobbkompis så kommer han och kletar på en och gör annat sådant som verkligen inte är okej. När de är i grupp blir grupptrycket hårdare.

I sitt arbete inom vården har hon blivit upptryckt mot en vägg och påtafsad av en manlig patient.

När jag arbetade förekom nyp i baken, tafs på brösten, handen under kjolen och oförskämt tal både på polikliniken och avdelningen. Det var på 70-80-talet, det talades inte om trakasserier då.
- Kvinna som arbetat inom vården

Sara bor på en liten ort och vill inte bli utpekad. Hon har talat med sin förman, som tar problematiken på allvar. Ändå har så gott som ingen förändring skett i kulturen på hennes arbetsplats. Och hon orkar inte heller ta striden varje gång.

- Jag är så irriterad på att det ska vara så här. Det verkar vara helt okej att man går åt kvinnor på det här sättet, och synen på män som makthavare och bättre vetande är också allmänt accepterad. Jag vet att många kvinnor känner som jag men ingen gör någonting. Jag vet inte heller själv var jag skall börja. Man vill ju inte bli utpekad eller få ett dåligt rykte.

I krogdörren hände det nästan varje kväll att äldre kvinnor kom med kommentarer, anspelningar eller förslag. Yngre tjejer vill kramas, ta selfies med en, kommentera uniformen och ber en sätta på dom handbojor.
- Man som arbetar som väktare i över tio år

De flesta som besvarade enkäten var kvinnor. Men också enstaka män har hört av sig och berättat om trakasserier som de mött i sitt jobb. En väktare skriver så här:

"Oftast är det berusade kunder. Tjejgäng under helgkvällar som visslar eller ropar saker efter en, eller lite äldre kvinnor i kön in till krogen som kommer med kommentarer, anspelningar eller förslag. En ung tjej hällde en drink över en kollega efter att han upprepade gånger nekade hennes sexuella förslag."

Väktaren har också trakasserats av kvinnliga kolleger, till exempel vid inrättningar där personalen i huvudsak består av kvinnor.

"Då kan det komma gliringar som 'hej, du är sen till vår dejt'. En bartender brukar smiska väktarna på rumpan med öglan till nycklarna."

Allt från sexuella erbjudanden och blickar till tafsande på brösten och försök till kyssar. Har ej berättat för chefen, för det var oftast han som var problemet.
- Kvinna inom fastighetsbranschen

De allra flesta som besvarade enkäten har inte vänt sig till sin förman när de blivit utsatta. Väktaren har låtit bli eftersom han är ”en vuxen man som inte låter sig mobbas”.

Andra har uppgett att det bara skulle innebära negativa konsekvenser för dem själva att ta upp saken med chefen.

För många av dem som svarade var det förmannen själv som trakasserat.

En kvinna som arbetar med forskning inom biologi skrev ner en lista på saker hennes chef sagt.

"Bara så att du vet: Eftersom du är gravid så kan du inte fortsätta, och du kommer aldrig att kunna bevisa att jag sagt det."
"Jag är imponerad, du tänker ju nästan som en man."
"Vi kanske borde göra övertid tillsammans, det finns bekväma soffor bredvid labbet..."
"Du kanske kan ta labbrocken av dig, kvinnor är ju här bara för syns skull."
"Kan du gå framför mig, du ser så sexig ut i arbetskläder."

Av enkätsvaren framgår att de som berättat om trakasserierna för sina fömän upplever att saken skämtas bort eller slätas över.

Kvinnan är helt klart mindre värd i den här branschen. Männen här tycks tro att det bara är att ta för sig som dom själva vill. Eller så åker dom till Tallinn för att handla sex där. Han som var värst fick sparken efter 28 år, på grund av ekonomiska orsaker. Själv har jag bytt bransch.
- Kvinna i resebranschen

Att våga anmäla trakasserier är viktigt för att bekämpa fenomenet på arbetsplatsen, säger generalsekreterare vid Kvinnosaksförbundet Unionen, Milla Pyykkönen. Ämnet är inte lika tabu i dag som det var förr, men ännu finns det mycket att göra.

- Fortfarande vågar många offer inte prata om det med sitt eget ansikte och namn, utan väljer att vara anonyma. Vi behöver prata om det mera och framför allt informera både arbetstagare och arbetsgivare om hur man ska agera när fall av trakasseri uppstår, så att de som utsätts vågar anmäla och prata om det.

Sexuella trakasserier kriminaliserades i fjol, något som enligt Pyykkönen kunde bidra till att situationen förändras. Åtminstone kan trakasserifallen nu statistikföras på ett annat sätt.

- Trakasserier ses ofta som humor – till och med fysiskt tafs viftas lätt bort med att man borde ta det som en komplimang. Men det är faktiskt ett brott, påminner Pyykkönen.

Jag har fått smällar på baken, sexistiska skämt, överdrivet flirtande etc. Det mesta skämtas bort och ska ”inte tas så allvarligt". Trakasserier av kolleger skämtas bort men av kunder accepteras det inte.
- Kvinna inom restaurangbranschen

Hur tänker då de som trakasserar? Då vi vände på myntet och ställde den fråganfick vi inte lika många svar.

"Jag trakasserade kvinnor på stan under många års tid. Jag lyfte på deras kjolar då de gick förbi, i de flesta fall märkte de knappast någonting. Jag hade 50-årskris, gubbsjuka, trodde att jag var lustig på något vis."

Så skriver en man som uppger att han i dag ångrar sig.

Både enkäten för dig som upplevt trakasserier och den för dig som vet med dig att du trakasserat ligger kvar. Diskussionen bör gå vidare och vi vill fortfarande höra om era tankar och upplevelser.

Nästa vecka spinner vi vidare på frågan: Vad göra när chefen är den som trakasserar?