Hoppa till huvudinnehåll

Utan insatser kan den gamla dö

När vi bad er berätta om upplevelser av äldres rehabilitering så berättade ni. Om hur den saknats när den gamla blev sjuk, om hur den genomfördes utan vettiga följdinsatser,om hur allting blev på hälft och om hur den gamla dog på grund av det.

När västnyländska Ann-Christine Forsells pappa Nils föll omkull i juli 2014 var han visserligen 89 år gammal, men han hade på det stora hela klarat sig behjälpligt i den höghusbostad som sedan 1999 hade varit hans hem.

Men så kom den där sommardagen för snart två år sedan, då han ramlade omkull.

- Han fick en spricka i bäckenbenet och vårdades för den på den lokala hälsocentralens bäddavdelning, berättar Ann-Christine.

Mörkhårig kvinna ute på en gård
Ann-Christine Forsell Mörkhårig kvinna ute på en gård Bild: YLE / Patrik Rosström ann-christine forsell

I början gick allting bra. Nils fick regelbunden fysioterapi där han bland annat övade att gå - först i korridoren, sedan också i trappor. Fysiskt sett återhämtade han sig ganska snabbt, men under de två månader han tillbringat på bäddavdelningen bedömde döttrarna att pappas diagnostiserade Alzheimer hade förvärrats så pass att han knappast längre skulle klara av att bo ensam. Så man ansökte om en plats på ett demensboende.

- Någon vecka senare fick vi ett beslut om anstaltvårdsplats där kommunen konstaterade att klienten uppfyller kriterierna för demensboende men att han inte i detta skede beviljas det eftersom kommunen inte kan garantera att en demensboendeplats kan beviljas inom tre månader. Vidare skrev de att klienten därför tillsvidare vårdas på HVC:s bäddavdelning.

Då hade han rehabiliterats i två månader och repat sig ganska bra. Men nu var det i ett slag slut på all terapi.

- Med undantag av en praktikant som jobbade på avdelningen en tid så fanns det inte resurser att föra honom till dagsalen utan maten serverades på en bricka i rummet. Den enda stimulans som erbjöds var sporadiska gudstjänster och hårklippning då och då.

Tidigare hade han besökt en fotvårdare var åttonde vecka. På bäddavdelningen fick han fotvård en enda gång.
― Ann-Christine Forsell

När det hade gått nästan ett halvt år sedan vårdruljangsen inletts fick familjen ett brev från kommunen.

Det var i början av 2015 och i brevet erbjöds en rad olika tjänster för att stöda frontveteraner så de klarar sig hemma eller på serviceboende. Men när Ann-Christine ringde för att närmare höra sig för om tjänsterna sades det att de inte gäller hennes pappa, eftersom han vistas på en bäddavdelning.

Han hade alltså hamnat i ett limbo i vårdsystemet och dörrarna verkade stängas åt alla sidor. Dotterns förslag att de själva finansierar en fysioterapeut eller fotvårdare till avdelningen fick inte heller något som helst stöd.

- Vid julen, då han fyllde 90, kunde han fortfarande röra sig något så när men ju längre tiden gick desto tröttare blev han.


Kvinna tittar på bild av sin pappa.




Kvinna tittar på bild av sin pappa.
Bild: YLE / Patrik Rosström
ann-christine forsell
Ann-Christines pappa Nils Forsell var 89 år gammal då han föll omkull och skakade sig. Bild: Patrik Rosström / Yle

Rumskamraterna i det delade rummet byttes också med jämna mellanrum, vilket var olyckligt för den minnessjuka pappan. Den sista rumskamraten placerade en tv-apparat vid fotändan av sin säng med det resultatet att Nils inte längre kunde ta sig ut i korridoren.

- Hans rörelseutrymme begränsades till utrymmet mellan sängen och toaletten, där han hasade sig fram.

Under våren 2015 blev pappans fysiska tillstånd allt sämre och han orkade med allt färre saker.

- Den 1 maj, nio månader efter att han togs in för vård, avled han av en infektion, säger Ann-Christine.

Hon är inte arg på personalen, som hon säger gjorde så gott de kunde. Däremot är hon frustrerad över ett stelt system som inte rymde någon flexibilitet.

Maktlös och ensam hemma

Det är inte bara Ann-Christine som haft olyckliga erfarenheter av en äldre anhörigs eftervård.


Svartvit bild på dam i rullstol




Svartvit bild på dam i rullstol
Bild: Yle/Carmela Walder
rullstol
En del rehabiliteringsavdelningar fungerar, andra fungerar inte. I berättelserna kommer det bland annat fram att äldre sitter eller ligger för mycket, och att det kan brista i grundvården.

Det har också den ursprungliga tipsaren som i mitten av februari bad oss kolla hur det ser ut med exempelvis rehabiliteringen av de äldre haft.

Tipsarens Alzheimersjuka förälder hade under en längre tid varit tvungen att vistas på både sjukhusjourer och bäddavdelningar, varav en del varit uttalade rehabiliteringsavdelningar. Familjens erfarenheter var dåliga och bland många brister pekade de på avsaknaden av rehabiliterande insatser på avdelningar som specifikt ska syssla med sådant.

Efter att vi började utreda frågan har det stått klart att de inte är ensamma om sitt missnöje.

I Haapajärvi i norra Österbotten har Katri Rönn och hennes mamma Hilkka Jämsä en utdragen vårdhistoria bakom sig.

Äldre kvinnan Hilkka Jämsä vid ett fönster
Hilkka Jämsä. Äldre kvinnan Hilkka Jämsä vid ett fönster Äldreomsorg,hilkka jämsä

Katri och Hilkka blev kända genom Yles Aktuella tvåan redan i maj i fjol. Efter Yles inslag skrev också Ilta-Sanomat i två repriser om den långa kampen för att Hilkka ska få flytta till ett boende med vårdpersonal på plats dygnet runt. Nu, 2016, har familjens kamp efter många klagomål äntligen slutat i att Hilkka fått en plats på ett privat vårdhem.

Det huvudsakliga spåret i deras historia har handlat om en äldre människas rätt att få flytta till en övervakad vårdplats när det egna hemmet börjar kännas ensamt och otryggt. Katri Rönn är även en av initativtagarna bakom det andra medborgarinitativet om en värdig ålderdom, som till dags dato samlat drygt 5300 underskrifter.

Katri Rönn sitter i en soffa.
Katri Rönn oroar sig över gamla som måste bo ensamma hemma. Katri Rönn sitter i en soffa. Äldreomsorg,katri rönn

I deras fall började mycket gå snett efter att mamma Hilkka höftopererades 2008. Själva operationen var en lyckad lösning. Medan Hilkka återhämtade sig och småningom blev allt bättre på att röra sig med rollator så började familjen utreda möjligheten att låta operera mammas andra höft, även den i dåligt skick.

- Men väntan på den operationen blev lång och slutligen hamnade mamma i en rullstol. Vi försökte slutligen få en remiss till operation via en privat läkare men ingen tog oss på allvar. Istället erbjöds mamma gummiförhöjningar till skorna trots att hon i det skedet knappt klarade av att gå mer än någon meter med hjälp av rollatorn, skriver Katri.

Publiciteten verkade hjälpa. Sedan först Yle och därefter Ilta-Sanomat hade rapporterat om hur den gamla damen i stort sett var fånge i sin säng ordnades det snabbt en operationstid.

- Hon opererades i juni i Uleåborg och flyttades sedan vidare till den lokala hälsocentralen. Här försågs hon med kateter och lyftes överhuvudtaget inte ur sängen.

En vecka senare blev Hilkka flyttad till veteranernas rehabiliteringscenter i Kitinkannus och under de tre följande veckorna fick hon en bra rehabilitering. Därefter gick färden via en intervallavdelning tillbaka hem, där det var tänkt att hon igen ska klara sig med hemvården.


Äldre kvinnan Hilkka Jämsä ligger i en säng med rollator bredvid sig.




Äldre kvinnan Hilkka Jämsä ligger i en säng med rollator bredvid sig.
Äldreomsorg,hilkka jämsä
När Hilkka Jämsä skickades hem från rehabiliteringen hade hon svårt att klara sig på egen hand.

- Min mamma har fått diagnosen Alzheimer för två år sedan och hon vill inte bo ensam hemma. Nu fick hon med veteranpengar en vårdassistent som närvarade några timmar varje dag, och som också tog ut henne. Men mamma tvingades bo hemma och som en följd av det blev hon deprimerad. Istället för en vårdplats fick hon en depressionsmedicin, som inte alls passade henne, skriver Katri.

Efter att Hilkka i förvirrat tillstånd klätt av sig och kylt ner sig togs hon igen in på hälsostationen. Tio veckor senare var hon bäddpatient och då vägrade de anhöriga alla andra alternativ utom en vårdplats på ett privat boende.

Under senhösten började hon sakta rehabilitera sig och klarade småningom av att gå med hjälp av rollator.
― Katri Rönn

I samma veva poängsattes den 92-åriga Hilkka och konstaterades vara i ett sådant skick att hon klarar av att bo ensam hemma, med hemvård. Familjen satte sig på tvären och krävde att mamman nu måste få flytta till ett privat serviceboende.

Platsen ordnades i slutet av året. För Katri innebär det femtio kilometer längre väg att besöka mamman, men åtminstone vet hon att den gamla inte längre är utlämnad till otrygghet och ensamhet hemma.

Äldre ensam kvinna tittar ut i vardagsrummet.
För Alzheimersjuka Hilkka Jämsä känns hemmet inte längre tryggt. Äldre ensam kvinna tittar ut i vardagsrummet. Äldreomsorg,hilkka jämsä

Hilkka Jämsä är inte den enda äldre i Finland som mot sin vilja hänvisas hem trots att man hellre skulle bo på serviceboende.

I november stötte sig Hjördis Riuttala, 102, så illa i sitt hem att hon hamnade på sjukhus i Helsingfors.

Tre månader senare verkar hon vara redo att bli hemskickad, vilket hon själv tycker är ett bättre alternativ än att bo på sjukhus. Men skulle hon få välja så skulle hon helst flytta till något serviceboende, kanske rentav ett där någon av de vänner som är kvar i liv redan bor.


Gammal kvinna skrattar




Gammal kvinna skrattar
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
hjördis riuttala,åldringar,äldreomsorg
Hjördis Riuttala, 102 år. Bild: Marcus Rosenlund / Yle

- Nog vet jag att hemmet inte är det bästa alternativet men det är bättre än att sitta här på en stol alla dagar, säger hon.

Jag vill ju äta vad jag vill och när jag vill, inte passa tiderna som ska hållas här.― Hjördis Riuttala

Det är bara det att inte ens en ålder på 102 år, lite skröpliga ben, flera olyckor, sömnlösa nätter eller en relativt sett djup ensamhet verkar ha räckt som skäl att få en plats på ett serviceboende. Istället har det förts fram att hon än en gång ska tillbaka hem, med hemvård.

Under veckan som gick har de anhöriga som skött Hjördis ärenden, bägge i 80-års åldern, ändå fått signaler om att saken kanske småningom ordnas som de och Hjördis önskat. Men det tar tid och innan ett serviceboende kommer på fråga måste Hjördis sannolikt ännu flytta ett varv hem.


Tre personer sitter i sjukhusrum.




Tre personer sitter i sjukhusrum.
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
hjördis riuttala,äldreomsorg
Hjördis Riuttalas anhöriga, systerdottern Berit Forssell och hennes man Torbjörn, försöker ordna henne till ett övervakat serviceboende så Hjördis inte ska behöva bo ensam hemma. Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Vård finns - med pengar

Också på andra håll i huvudstadsregionen finns det historier om vårdsessioner som inte varit så enkla.

En anonym anhörig berättar om hur hennes svärmor åkte via akutmottagningen till en avdelning som, likt många andra, kombinerar rehabilitering med vård i livets slutskede. Avdelningen fanns i Helsingfors, och erfarenheterna var dåliga.

- Allting verkade vara väldigt hafsigt och antagligen ganska mardrömslikt för rehabiliteringspatienterna, som bland annat var tvungna att hålla ordning på sin egen diet eftersom ingen i personalen verkade någon koll på någonting.

Tack vare aktiva insatser lyckades familjen flytta svärmor tillbaka till sitt hem på ett privat äldreboende.

- Hon är numera nästan helt sängliggande, men får bra vård. Det är väldigt dyrt att bo där. Har man pengar så kan man ju ha det något så när bra, skriver svärdottern.


Klocka ligger på bord.




Klocka ligger på bord.
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
Äldreomsorg,tidtabeller,klockor
Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Också en annan helsingforsare var med om att den då 94 år gamla svärmodern bröt armen och lades in på ett stadens sjukhus. Där var det tänkt att hon skulle rehabiliteras.

- Hon träffade en fysioterapeut en gång under sin cirka fyra veckor långa vistelse. Personalen signalerade inte att de var redo att hjälpa henne, vilket ledde till att hon som försynt människa ofta lät bli att gå till dagsalen och försökte gå på toaletten så sällan som möjligt.

De glömde säga åt henne att hon skulle ta bort mitellan och börja röra på armen, så armen var immobiliserad längre än den borde ha varit.

Då det var dags att åka hem beställde avdelningens personal installation av hjälpmedel till svärmoderns bostad. Men det angivna datumet var 2,5 veckor efter att svärmor redan skrivits ut.

- Snickaren kom dagen efter att han hade fått deras blankett, men svärmor väntade alltså i onödan för att sjukhusavdelningen inte gjorde sitt. Efter det kunde hon börja gå på toaletten utan hjälp. Hon bor med sin dotter - hur skulle det ha varit, ifall hon hade bott ensam? frågar sig den här kvinnan.

Axeln skadad för alltid

I Österbotten inträffade det för drygt två år sedan att en 87 år gammal ensamboende dam ramlade omkull.

På den lokala hälsostationen konstaterade man att hon utöver ett brutet höftben också fått en fraktur i sin högra axel, och ett ordentligt sår i huvudet. Damen fördes snabbt till centralsjukhuset där man konstaterade att hon haft en hjärtinfarkt. Det man inte längre kunde säga var om hon ramlat som en följd av infarkten eller om hon fått en infarkt som en följd av fallet. Hur som helst var kvinnan i så dåligt skick att det inte gick att operera den ortopediska skadan direkt utan operationen gjordes tre dygn senare.


Två händer håller i sjukhsets sänggavel.




Två händer håller i sjukhsets sänggavel.
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
Äldreomsorg,åldringar,Åldrande och åldringar
Berättelserna som delats med oss visar att äldre kan hamna i kläm i vårdsystemet. Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Men det var bara den brutna höften och hjärtproblemen som åtgärdades. Axeln spjälades tillfälligt i den position den var.

En vecka senare skickades damen tillbaka till hälsostationen och en dryg månad senare hade hennes kondition rasat så pass att de anhöriga knappt kände igen henne. Trots detta var budet att damen ska flytta hem igen.

Frakturen i axeln var fortfarande oskött och de anhöriga hade inte fått träffa den vårdande läkaren en enda gång. Däremot fick de veta att fysioterapeuten följer med damen hem för att kolla vilka hjälpmedel hon behöver för att klara sig själv.

Sjukhusets tvättutrustning hänger på vägg.
Sjukhusets tvättutrustning hänger på vägg. Bild: YLE / Marcus Rosenlund Äldreomsorg,Sjukhus och hälsocenter,vård (omsorg)

Flytten hem fördröjdes en aning eftersom kommunen glömde transportera hem hjälpmedlen och det slutade med att de anhöriga fick ordna det mesta själva. Dessutom uppstod det extra problem eftersom kommunens hemvård visade sig vara så överbelastad att de inte klarade av en enda klient till. Efter några turer till lyckades de anhöriga reda ut att det finns servicesedlar för privat hemsjukvård, och därefter hitta en serviceproduent som kunde se till damen.

Strax innan julen 2014 anlände damen hem. Axeln var fortfarande ompaketerad och hon själv var i ett ganska dåligt skick. Då de anhöriga frågade läkaren vem som egentligen ansvarar för att en patient i det här tillståndet klarar sig hemma var svaret entydigt: de anhöriga.


Fötter som går med rollator.




Fötter som går med rollator.
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
äldreomsorg,ensamhet
Bild: Marcus Rosenlund / Yle

I det här skedet klarade damen inte längre av att ta sig upp i sittande ställning utan hjälp av ett slags bälteskonstruktion som var fäst i sängändan. Någon regelbunden fysioterapi erbjöds fortfarande inte och två månader efter att olyckan inträffat fanns heller inga svar på när axeln egentligen kommer att åtgärdas.

Mot nyårsaftonen blev de anhöriga i alla fall väckta mitt i natten. Då hade damen irrat ut i höghusets trappuppgång, där hon ihärdigt ringt på grannarnas dörrklockor för att hon inte hittade tillbaka hem.

Under den nya turen på hälsostationen konstaterade man att damen har en urinvägsinfektion och är förvirrad. Samtidigt konstaterades det än en gång att den högra axeln är skadad och att den inte längre kommer att åtgärdas, eftersom den permanent fastnat i fel ställning. Samtidigt utvärderades kvinnan via den officiella poängsättningen. Hon fick hon 24 poäng. För att få en anstaltplats krävs 30, så hon skickades tillbaka hem.


Närbild av händer




Närbild av händer
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
äldreomsorg,åldringar
För anhöriga är oron över de äldre som inte får rätt vård väldigt betungande. Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Fyra månader efter olyckan fick hon slutligen för första gången fysioterapi och besked om att axeln aldrig mer blir bra.
Mer än ett år senare bor damen fortfarande i huvudsak hemma med hemvård och regelbundna perioder på en intervallvårdsplats. För de anhöriga kretsar en stor del av vardagen kring att hålla ordning på den gamla.

Sjukdom blev onoterad

I Västra Finland kämpade en tidigare vårdanställd länge för sin mammas sak inom både hemvården, åldringshemmet och slutligen också inom akutvården.

Den numera pensionerade dottern konstaterar att hennes mamma bara är ett av många fall, och att de flesta anhöriga helt enkelt inte orkar ifrågasätta allt som sker inom äldrevården.

Hennes egen historia handlar om hur mamman blev förbisedd under sin sista tid på äldreboendet. Det var strax innan jul och ingen i personalen hade reagerat på att den gamla hade haft hög feber under flera dagar. Det var först då dottern var på väg att hämta hem sin mamma för julfirandet, som det utdragna febertillståndet började redas ut.

Därefter åkte mamman snabbt in på centralsjukhuset. Några dagar senare flyttades hon till en bäddplats på grannstadens hälsostation, där ingen kunde svenska. Mamman fick i alla fall dropp, kateter och diagnosen svår luftrörskatarr. I det skedet var hennes tillstånd så dåligt att hon varken kunde äta eller svälja.

Mamman repade sig ändå en aning och strax före nyår fick hon flytta till en bäddavdelning närmare sitt hem, men de närmaste veckorna blev till en utdragen härva med otagna prover och läkare som inte gick att få tag i.

- Det blev mammas sista jul. Den 24 januari somnade hon in.


Ängel- och mjukisdjursprydnader på en byrå.




Ängel- och mjukisdjursprydnader på en byrå.
Bild: YLE / Marcus Rosenlund
äldrevård,Äldreomsorg,vård (omsorg),sorg
Många anhöriga orkar inte bråka eller klaga då vården inte är vad den borde vara. Bild: Marcus Rosenlund / Yle

Det här inträffade för fem år sedan.

- Vi skriver nu 2016 och jag vet att ingenting har blivit bättre. Bristerna inom äldreomsorgen är ett stort problem och har varit det i många år redan, skriver dottern som har fortsatt att arbeta för en drägligare vård av våra äldre.

I samband med att vi sammanställde era berättelser så skickade vi också ut en enkät till alla svensk- och tvåspråkiga kommuner, där de fick berätta hur de ordnat rehabiliteringsvården och hur de anser att de lyckats. Resultaten hittar du här. Ämnet behandlades också i måndagens Slaget efter tolv i Radio Vega, samt i TV-Nytt klockan 19.30.

Denna artikel bygger på ett tips till Spotlights tipssida. Här kan du läsa tipset som artikeln bygger på.

Tipsa Spotlight

Denna artikel bygger på ett tips till Spotlight. Känner du till något som vi borde granska? Skicka i så fall in ett tips!

Vi redovisar öppet för hur vi jobbar. Här hittar du de tips vi håller på med som bäst:

Spotlights webbsida
Spotlights webbsida Bild: Yle tipsmaskinen,Spotlight,datajournalistik