Hoppa till huvudinnehåll

Brittiska Daughter är musik att gråta och älska till

Elena Tonra, Igor Haefeli, Remi Aguilella i gruppen Daughter.
Elena Tonra, Igor Haefeli, Remi Aguilella i gruppen Daughter. Bild: Rui M Leal/WENN.com Elena Tonra,Igor Haefeli,remi aguilella,Daughter

Brittiska Daughter gör vemodig känsloladdad rockmusik. ”Känner jag mej lycklig kan jag inte skriva”, berättade Elena Tonra för Tomas Jansson inför en slutsåld spelning i Stockholm tidigare i år. På söndagen uppträder gruppen för första gången i Finland, på Flowfestivalen i Helsingfors.

”so leave me in the cold, wait until the snow covers me up”

På scenen står tre 20+are med musik som är så skör och skön. Det är vackert och känsligt och ömt, kryddat med några våldsamma känsloutbrott på gitarrerna. Vackert och sorgligt. Smärtsamt vackert.

Daughter live.
Elena Tonra och Igor Haefeli, i bakgrunden trummisen Remi Aguilella. Daughter live. Bild: splashnews.com/ All Over Press Daughter,Elena Tonra,Igor Haefeli

Det här är musik som har klassats som indiefolk, kanske för att allting började med vokalisten Elena tillsammans med en ensam gitarr.

Själv tänker jag The XX möter Sigur Rós, eller så tänker jag hur mycket här finns av min ungdoms 80-talsindierock. Igor Haefelis ofta plockande ibland mullrande gitarr som är så fylld av bilder och känslor. Och Elena Tonras texter, fyllda av desperation och mörker och vemod och grubblanden om kärlekens omöjligheter. Förlust, ensamhet, detta slitande mellan att vara lycklig i en förälskelse och hata känslan av att kärleken fängslar jaget.

Debuterade 2013

Det var det som gjorde att Daughters debut (If You Leave, 2013) berörde mig på ett sätt som numera händer allt för sällan.

Gruppens andra skiva Not to Disappear släpptes tidigare i år, med Nicolas Vernhes (bl.a Animal Collective) som producent.

Det är alltid svårt att följa upp en omtalad debut som dessutom klättrade högt på den brittiska indielistan (fyra), men mig lyckas nya plattan beröra till och med ännu mer än debuten.

Grundstämningarna är kvar, men musikaliskt har man vågat söka vidare. Det är fylligare sound, mer oförutsägbart, ruffigare. Texterna som tidigare så uppenbart smakade en ung människas privata tankar är nu mognare och direktare, på ett bra sätt mindre poetiska.

Och det måste vara första gången som man hör ett ungt rockband göra en så vansinnigt berörande låt om demens! (Doing the Right Thing)

“then I’ll lose my children, then I’ll lose my love, then I’ll sit in silence, let the pictures soak, out of televisions”

Samtidigt med skivan åkte Daughter ut på en vårklubbturné runt hela världen, men den gången kom gruppen inte närmare än till Stockholm och en slutsåld spelning på Debaser vid Medborgarplatsen.


Liveklipp från den nu aktuella turnén.

Det första som slog mig då var att Daughter spelade tystare än vad jag någonsin tidigare upplevt på en rockkonsert. Men osannolikt nog förlorade musiken ändå inte alls i kraft. Det som man dessutom vann var att ALLA nyanser var möjliga att urskilja, texterna, gitarrplocket, Elenas röst, allt.

Vågar spela med pauser

Daughter är ett rockband som också vågar spela med tystnad. En ensam röst, en försiktig gitarr, pauser. Och Stockholmspubliken är härligt följsam. Knäpptyst när bandet tonar ner, eller sjunger försiktigt med i första plattans Youth. Vi är hundratals som sjunger liksom för oss själva, halvtyst, ”and if you're still bleeding, you're the lucky ones, cause most of our feelings, they are dead and they are gone”. Men när vi är så många blir det ett magiskt tillägg till Elenas sång.

Daughter live i Stockholm.
Daughter live i Stockholm. Daughter live i Stockholm. Bild: Tomas Jansson/YLE Daughter

Live är trion blyg och mycket självsäker, samtidigt. Säker i sin musik, blyg i relationen till publiken. Det blir inte mycket mellansnack, utöver halvfnittriga glädjeutrop över publikens kärleksfyllda mottagande.

Bakom scenen pratar de istället gärna, mest Elena som mitt i sin analys av sina dystra texter kan brista ut i fnitter och skratt över hur dystert allt är.

Igor och Elena backstage i Stockholm.
Igor och Elena i ett mörkt Stockholmsbackstage. Igor och Elena backstage i Stockholm. Bild: Tomas Jansson/YLE Igor Haefeli,Elena Tonra

- Jag är väldigt spontan som textförfattare. Det kan gå månader utan att jag skriver nånting alls, och sen kommer en vecka då jag skriver väldigt mycket.

”Kan inte skriva om jag är lycklig”

- För mej handlar det om sinnesstämning. Oftast är det så att, när jag känner mej lycklig så har jag inga idéer, helt enkelt ingenting. Det är kanske därför som våra sånger har en så specifik ton.

Du tror inte på kärleken?

- Jo men, jag vill aldrig förlora mitt jag för idén att vara med en annan. Det är liksom kampen mellan att känna sej fantastisk ensam, och vara med nån annan och känna sej fantastisk men så att du ändå på något sätt måste kompromissa. Sen när du bryter upp känns det som om halva ditt jag är borta och som att, vart försvann det?

- När du är förälskad vill du vara där hela tiden med den andra, men att vara förälskad är också skrämmande. Som att, det här är hemskt, jag älskar det men jag vill också rymma och gömma mej och aldrig se dej mer, säger Elena och skrattar stort.

- Kanske jag har ett konstigt förhållande till kärleken, sådär som att, vi kommer ju alla att dö så man kan inte bli för fäst vid andra.

- Jag är så dyster, tillägger hon, och skrattar igen stort.

Elena Tonra från gruppen Daughter
Elena Tonra. Elena Tonra från gruppen Daughter Bild: Copyright Rex Features Ltd 2012/All Over Press Daughter,Elena Tonra

Du har aldrig skrivit en lycklig kärlekssång?

- Nej aldrig. Och det är så synd, för jag känner absolut att jag har kapacitet att vara lyckligt förälskad i nån, men det kan inte översättas till mitt låtskrivande. Närmast har jag väl kommit i Made of stone, och det berättar väl allt.

Upplever du att dina sångtexter kunde fungera som självständiga verk?

- Egentligen inte. Jag är inte så självsäker i mitt skrivande, tidigare har jag aldrig ens haft texterna tryckta, det är först nu jag har vågat det, efter två epn och två skivor. Men jag känner mej så mycket mer trygg när texterna är en del av en helhet med musik.

- Jag har nog skrivit poesi också, men jag tror att folk ska få hitta det först sen när jag har dött.

Så ber jag Elena om att hon skulle läsa en låttext högt för mig och min mikrofon. "Skrämmande!", skrattar hon, men tar sedan mod till sig.

Elenas läsning av texten till låten Smother kan jämföras med en liveversion av samma låt.

Videon som kortfilmer

När man söker Daughters musik på nätet hittar man en rad videon med ett igenkännbart enhetligt sorgesamt bildspråk.

Det förklaras av att samma team står bakom gruppens videon; videokonstnärerna och filmregissörerna Jane Pollard och Iain Forsyth, bekanta framför allt från Nick Cave-filmen 20.000 Days on Earth.

- Många av våra videon är som kortfilmer, och det är så vi vill se dem.

- Vi hade turen att få med Iain och Jane ända från vår allra första video. De är också intresserade av kortfilmkonceptet och vill mer söka historien bakom låtarna än bara filma bandet. De gör en värld kring våra sånger, så de känns verkligen som vårt dreamteam.

Jeff Buckley som tidig hjälte

När vi talar musikaliska hjältar har jag läst om hur gitarristen Igor Haefeli rört sig över genregränserna och valt att lyfta fram den klassiska kompositören Arvo Pärt, som också rör sig i oerhört vemodiga känsloladdade landskap.

Elena Torna däremot...

- När jag var liten så var Jeff Buckley min stora hjälte. Av nån orsak ville jag vara Jeff Buckley, besynnerligt kanske eftersom han är man.

- Jag hade nog kvinnliga inspirationskällor också, men inte på samma sätt. Det var Joni Mitchell från mina föräldrars skivhylla. Som riktigt ung var det sånt som Destiny’s Child, Beyonce, Spice Girls förstås, som 10-åring var det härligt att se en grupp kvinnor med sån girlpower.

Finlandspremiär på Flowfestivalen

Daughter har följt upp vårens överallt slutsålda klubbturné med en rad festivalspelningar, och nu står också Finland i tur. Själv skulle jag föredra att se gruppen i klubbmiljö, men Flowfestivalen bjuder på ett hyfsat alternativ: det nya "Red Arena"-tältet, som visserligen är jättelikt men som kan erbjuda det litet dunkla litet intima som Daughters musik mår bra av.

Daughter uppträder på Flowsöndagen klockan 18.30

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje