Hoppa till huvudinnehåll

Nicole Kidman & Julia Roberts i thriller som upprör

Julia Roberts, Nicole Kidman och Chiwetel Ejiofor betraktar varandra.
Tapper trio. Julia Roberts, Nicole Kidman och Chiwetel Ejiofor spelar trängda FBI-anställda i Hollywoodversionen av argentisk Oscarsvinnare. Julia Roberts, Nicole Kidman och Chiwetel Ejiofor betraktar varandra. Bild: ©2015 STX Productions, LLC. All rights reserved. secret in their eyes, julia roberts, nicole kidman, chiwetel ejiofor

Det är lätt att föreställa sig att en och annan filmpamp gnuggade händerna av förtjusning när det var dags att lansera Secret In Their Eyes. Det är inte ofta man har så många säljande element att spela med.

Först och främst handlar det om en ny version av ett vinnande koncept – vilket brukar garantera ett visst förhandsintresse. Dessutom vann den argentinska förlagan El secreto de sus ojos (2009) en Oscar för bästa utländska film - vilket brukar fungera som en form av kvalitetsstämpel.

För att ytterligare underlätta försäljningen rör det sig om en thriller – en alltid lika populär genre. Och som socker på botten kan man ståta med två av Hollywoods största kvinnliga skådespelare huvudrollerna.

Flankerade av en framgångsrik manlig skådis.

Hur skulle något kunna gå fel?

I skuggan av den 11 september

Handlingen i Secret In Their Eyes utspelar sig på tre tidsplan. Ett som tar avstamp i ett mordfall förlagt till år 2002, ett som skildrar tiden innan mordet och ett som uppehåller sig i det ”nu” där härvan nystas upp - tretton år senare.

För att inte avslöja för mycket inskränker sig följande handlingsreferat till att omfatta händelserna 2002 - en tid då USA lever i efterdyningarna av attackerna den elfte september.

Inom ramen för FBI i Los Angeles jobbar en liten expertgrupp uteslutande med terrorbekämpning. Dag ut och dag in analyserar vännerna Jessica (Julia Roberts) och Ray (Chiwetelu Ejiofor) potentiella ledtrådar och hotbilder.

Nyast i teamet är Claire Sloan (Nicole Kidman) – ett juridiskt stjärnskott från Philadelphia. En kvinna lika sval som hon är skärpt.

Och så en dag får man in ett samtal om ett mordfall i närheten av den moské man hårdbevakat en längre tid. En ung, oidentifierad kvinnokropp har hittats i en sopcontainer. När Jessica och Ray anländer till platsen visar det sig att bägge känner den döda. Mer än väl.

Och snart infinner sig frågan: vad skulle Du göra om någon Du älskar blivit mördad och den misstänkte förövaren släppts fri?

Stelt spel

Det står från första början klart att det är något som inte fungerar. Upplägget är alltför stelt, personporträtten alltför schematiska och de inbördes relationerna alltför blodlösa.

Detta trots att det är bäddat för en erotisk laddning mellan Ray och Claire, en lojalitetskamp mellan Ray och Jessica och en kamp på alla plan mellan Ray och hans chefer.

Problemen när det gäller persongestaltningen hänger ändå mera ihop med strukturen och dialogen än med skådespelarna som tar i för kung och fosterland.

Speciellt tagen blir man av en helt osminkad Julia Roberts som inte gör något för att försöka dölja sin ålder – snarare tvärtom. Hennes Jessica är en fysiskt och emotionellt sliten kvinna.

På gränsen till nervsammanbrott.

Öga för öga?

Så varför bli upprörd? Faktum är att den frågan är svår att besvara utan att avslöja poängen med själva filmen.

Men låt mig ändå säga att såväl intrigen som stämningen eggar tittaren till att drömma om ett "öga-för öga"-scenario. Ett rättviseskipande som sträcker sig bortom stel byråkrati, politiska aspekter och chefer som drivs av egna intressen.

Terrorbakgrunden och helhetsbilden får med andra ord träda tillbaka för ett persondrivet hämnddrama. Ett drama där det är uppenbart vem vi förväntas sympatisera med och vilken typ av agerande vi förväntas anse vara acceptabelt.

Den skugga av ett leende som filmen avslutas med fyller mig därmed inte med någon lättnadskänsla.

Tvärtom.

Fylld av obehag gräver jag fram den argentinska förlagan för en jämförelse - slutar den likadant, blir jag lika upprörd? Nej, trots att vissa scener mer eller mindre kopierats så finns det en påtaglig skillnad i den avgörande stunden.

Vilket naturligtvis är avgörande för hela filmen. Och än en gång har man anledning att önska att Hollywood vågat satsa på det subtila, det hemlighetsfulla. I allas ögon.

Läs också