Hoppa till huvudinnehåll

Thomas Vinterberg och livet efter Dogma

Thomas Vinterberg under Berlinale-frestivalen 2016.
Thomas Vinterberg på Berlinalefestivalens röda matta 2016. Thomas Vinterberg under Berlinale-frestivalen 2016. Bild: Jens Kalaene / EPA Thomas Vinterberg

"Det var framgången med filmen Festen som dödade min kreativitet då i slutet av 1990-talet", berättar den prisbelönade danska filmregissören Thomas Vinterberg. "Allting måste gå i bitar för att jag skulle hitta tillbaka". Nu är han Finlandsaktuell med sin senaste film Kollektivet.

Det finns några filmregissörer som har förmågan att berätta historier på ett sätt som berör mig riktigt djupt, och lyckas göra det gång på gång.

Danska Thomas Vinterberg är en av dem.

Intressant nog har alla hans internationella produktioner lämnat mig rätt oberörd, men det är när han jobbar på hemmaplan som allt blir rätt. Han har en förmåga att packa in riktigt tunga mörka ämnen i en lätt förpackning, och lyckas gräva djupt i frågor om vad vi gör med våra liv.

Nu är han Finlandsaktuell med Kollektivet, en film som han själv kallar för en film om ”livets obeständighet”.

- Alla regissörer har väl ett par berättelser som de alltid återkommer till, och för mig är just varats obeständighet ett sådant tema. Jag förstår inte varför vi dör. Kärleken försvinner och livet försvinner, och jag lyckas aldrig förstå varför det är så.

Storsuccé med Festen

Thomas Vinterberg väckte uppmärksamhet redan 1993 med sitt slutarbete från Filmskolan , kortfilmen Sista beställningen blev Oscarsnominerad och vald till Europas bäst filmskolefilm under Münchens filmfestival.


Kortfilmen "Sista beställningen".

Men det är fem år senare med filmen Festen som han skriver filmhistoria, och på en gång blir känd för en stor internationell publik.

Året är 1998. Den allra första såkallade Dogmafilmen ska få sin premiär under filmfestivalen i franska Cannes, men tekniska bekymmer med översättningstexten har försenat processen till den grad att filmen måste transporteras med blinkande sirener för att hinna fram i tid.

Det lyckas, just och just, och så får festpubliken se en ruffig historia om en familjefest. Pappan fyller 60 år, ett stort sällskap har samlats, den äldre sonen håller festtalet - och berättar att pappan våldtagit honom och systern när de var små.

När visningen är över får filmen stående ovationer av 1.400 personer, och gör på en gång Vinterberg till ett hett namn i filmbranschen.

Men det skulle ta tolv år för honom att göra en riktigt bra film igen.

Kollektivet-urpremiär i Berlin

När Thomas Vinterberg hämtar sin senaste film Kollektivet till Berlins filmfestival, reser jag söderut för att höra honom berätta om sin karriär, för att få veta något om vad som hände efter succén med Festen, och hur det kan komma sig att hans internationella produktioner aldrig har berört mig på samma sätt som hans danska filmer.

Allting började med Dogma-reglerna 1995; fyra danskars (bland andra Vinterberg och Lars von Trier) idé om att sätta upp tio regler som en revolt mot den rådande filmestetiken.

- Vi försökte göra allting så naket och rent som möjligt, det var ett lustfyllt arrogant fåfängt men också ett lekfullt försök att frigöra oss från filmskapandets hinder, berättar Vinterberg i Berlin.

- Vi försökte desperat undvika alla konventioner, och försökte frigöra oss själva genom att med de tio lagarna ställa upp en massa hinder för vårt kreativa arbete, som att vi inte får använda makeup eller musik eller artificiellt ljus, såna saker. Vi tog bort allt som det gick att gömma sej bakom. Och genom att skapa alla dessa hinder så upplevde jag den största konstnärliga befrielsen som jag någonsin har upplevt.

Thomas Vinterberg under Berlinale-frestivalen 2016.
Thomas Vinterberg. Thomas Vinterberg under Berlinale-frestivalen 2016. Bild: Britta Pedersen/EPA Thomas Vinterberg

Men så kom urpremiären i Cannes, och ”utan att vi visste det så blev framgången där med 1400 personer som gav stående ovationer början till slutet för Dogma”.

Dogma skulle bli en revolt, men plötsligt hade det förvandlats till en trend.

- I Köpenhamn kunde man köpa Dogmamöbler, vi har en grönsaksleverantör som säljer Dogmaboxar, vad finns då längre kvar av en revolt?

Själv tänker jag att Dogmarörelsen hann hämta med sig en rad fina filmer, von Triers Idioten, Susanne Biers Älskar dej för evigt, Lone Scherfigs Italienska för nybörjare. Men för Vinterberg själv var framgången förödande.

- Att ställa upp hinder får kreativiteten att blomstra, och motpolen är att få en massa möjligheter i livet. För mej betydde Dogma framgång, med framgångarna kom en massa möjligheter, och de möjligheterna dödade min kreativitet. Allt måste gå i bitar för mig för att jag skulle hitta tillbaka.

Filmen Submarino blev en prisbelönad comeback

Det kan låta som en kliché, men när jag ber honom precisera radar han upp exempel, ”min karriär, mitt äktenskap, min ekonomi, allt föll ihop. Men det är ju samtidigt en fantastisk utgångspunkt för en konstnär”.

Åtminstone fungerade det så för Vinterberg, som samlade ihop spillrorna till en film som ”reste sig ur askan från min ruin”.

Den filmen hette Submarino och berättade om två bröder vars liv präglats av våld och droger.

- Det var en film som kom mycket direkt rakt från hjärtat, och är den film som kommer lika nära min utgångspunkt som slutarbetet från filmskolan som jag hade gjort nästan 20 år tidigare.

Submarino belönades 2010 med Nordiska rådets filmpris, och följdes 2013 upp av Jakten (om en dagispappa som blir misstänkt för pedofili, och hur ett falskt rykte förvandlas till sanning) som också fick det nordiska filmpriset och dessutom blev Oscarsnominerad.

Vinterberg gjorde Kollektivet först som teater

Vinterbergs nya film Kollektivet bygger löst på hans egen uppväxt i ett kollektiv i 1970-talets Köpenhamn. Hans familj flyttade till ett kollektiv när han var 7, och där bodde han under hela sin ungdom.

Scen ur filmen Kollektivet.
Kollektivet på stan. Scen ur filmen Kollektivet. Bild: Christian Geisnaes. kollektivet,Thomas Vinterberg

- På min gata fanns det 32 hus, och sex av dem kollektiv, berättar Vinterberg.

- Alla sex kollektiv var dessutom väldigt olika. Vårt var egentligen inget speciellt, bara som en stor familj, 12-15 akademiker, journalister, lärare, och barn. Men det som var väldigt starkt närvarande på den tiden var tanken att dela med sig. Vi hade exempelvis en man som föreslog att alla skulle betala hyra per inkomst, och eftersom han var den som förtjänade mest så steg hans hyra trefalt.

- Filmen är en kärleksbetygelse till den tiden. Jag saknar den.

Kollektivets tillkomsthistoria är speciell.

Scen ur filmen Kollektivet.
Kollektivet röstar om nya medlemmar. Scen ur filmen Kollektivet. Bild: Berlinale. kollektivet,Thomas Vinterberg

Vinterberg hade redan tidigare regisserat en riktigt mörk uppföljning till Festen på Europas största teater Burgtheater i Wien, och när han berättade om sin uppväxt för teaterchefen Matthias Haartman blev han omedelbart ombedd att göra teater också av det.

- Så jag fick arbeta med fantastiska skådespelare och såg en premiärpublik som skratta och grät och var helt uppslukade av historien. Och då tänkte jag, det här vill jag göra film av.

Prisbelönad Trine Dyrholm

Även om Kollektivet är något av en feelgoodfilm, har den många mörka undertoner. Själv konstaterar Vinterberg att filmens egentliga tema inte är kollektivvärldens gemenskap och fest, utan ”livets obeständighet”.

I centrum står familjen med arkitektprofessorn Erik (Ulrich Thomsen), tv-ankaret Anna (Trine Dyrholm) och deras dotter Freja (Martha Sofie Wallström Hansen). Och det är Anna som går igenom den tuffaste resan. Från kvinnan som vill söka något nytt i sitt liv och övertalar mannen att grunda ett kollektiv, till att bli lämnad och gå igenom ett psykiskt sammanbrott.

Trine Dyrholm under Berlinale-festivalen.
Trine Dyrholm under Berlinale. Trine Dyrholm under Berlinale-festivalen. Bild: Britta Pedersen/EPA Trine Dyrholm

En imponerande rollprestation av Trine Dyrholm som i Berlin belönades med en silverbjörn för bästa kvinnliga huvudroll, framför näsan på stjärnor som Isabelle Huppert och Emma Thompson.

Mindre personlig internationellt

När jag i Berlin får en privat pratstund med Vinterberg och föreslår att vi ska tala skandinaviska, undrar han om det ändå inte är bättre med engelska.

Thomas Vinterberg och Kollektivets filmaffisch.
Thomas Vinterberg och Kollektivets filmaffisch. Thomas Vinterberg och Kollektivets filmaffisch. Bild: YLE/Tomas Jansson Thomas Vinterberg

Det säger en hel del om honom och hans professionella utstrålning, det är liksom inte han som står i centrum, det viktiga är att journalisterna som står i kö ska få det de vill. Och det är först när jag envisas med att jag faktiskt vill höra honom på danska nu, som han ger med sig.

När jag sedan konstaterar att hans internationella filmer inte har lyckats beröra mig på samma sätt som hans danska filmer, går han direkt in på att analysera vad det kan bero på.

- De är mindre personliga eftersom de är filmer som andra har skrivit. Jag är inte alls förvånad över att de berör dej mindre. Men skulle du fråga en amerikansk publik skulle den säga det motsatta, att det är min senaste engelskspråkiga film som berört dem mest.

Det är sannolikt sant. Att han måste agera annorlunda när han gör internationell film är antagligen också sant. När han försökte få amerikanska pengar till produktionen av Jakten, var svaret kompromisslöst. "Den filmen kan du inte få en cent för härifrån".

”I slutändan är det jag som bestämmer”

Om det för Vinterberg är detsamma om vi pratar engelska eller skandinaviska, är det helt annorlunda för skådespelerskan Trine Dyrholm. När jag ber henne tala sitt modersmål blir hon överlycklig, och berättar om hur roligt det är att jobba med en regissör som också vågar vara osäker och i så hög grad tar med skådespelaren i arbetsprocessen.

Thomas Vinterberg och Trine Dyrholm  delar ut autografer.
Thomas Vinterberg och Trine Dyrholm delar ut autografer i Berlin. Thomas Vinterberg och Trine Dyrholm delar ut autografer. Bild: Tomas Jansson/YLE Thomas Vinterberg,Trine Dyrholm,berlinale 2016

Det poängterar också Vinterberg själv flera gånger, hur gärna han arbetar fram rollkaraktärerna tillsammans med skådespelarna.

- Så länge alla i slutändan vet att det är jag som bestämmer, tillägger han utan att skratta.

- För så är det ju.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje