Hoppa till huvudinnehåll

Väljarnas populistiska hämnd?

Bengt Lindroth
Journalisten Bengt Lindroth har skrivit "Väljarnas hämnd" Bengt Lindroth Bild: Yle/ Bengt Östling bengt lindroth

Populism behöver inte vara negativt, och det är inte enbart vänster- eller högerextremism. Men åtminstone internationalism, optimism och medmänsklighet är i motvind när de nya partierna får makten, om de vill ta den. Bengt Lindroths nya bok om populism och nationalism ger en viktig bakgrund till ett svårbegripligt fenomen.

Lindroths bok ”Väljarnas hämnd” är en utmärkt historiebok för att förstå varifrån populister och missnöjespartier i Norden kommer.

Här beskrivs en ny politisk familj som har uppstått med trådar som letar sig decennier bakåt, också parallellt med utvecklingen i Europa.

Den gemensamma nämnaren är en kombination av nationalism och pessimism, med taggarna mot internationalism och invandring i olika former.

Idag har nationalismen eller nationalstaten som politisk kraft blivit alltmer bekymmersam.

Medierna populismens medlöpare

Bengt Lindroth har en lång bakgrund som journalist, bland annat som Nordenkorrespondent för Sveriges radio med placering i Helsingfors.

Hans nya bok börjar självkritiskt med Expressens braskande löpsedel i september 1993: ”KÖR UT DEM” står det, och det handlar alltså om invandrare. Lindroth var själv chef för Expressens ledaravdelning.

Kalabaliken var ”ett enda stort varsel om framtiden”. Det kunde anses som en banal publicistisk dikeskörning, men blir något mycket farligare i ljuset av senare tiders händelser, skriver Lindroth nu i boken.

Medierna har ofta varit populismens medlöpare. De två föder och göder varandra, skriver han.

Svårt att artbestämma

Bengt Lindroth har gjort ett jättearbete för att bena ut hur populism, nationalism, rasism och fascism syns i nordisk partipolitik idag. Han hittar flera likheter i Norden, och han citerar Ann-Cathrine Jungar.

- Norden har visat sig vara en särdeles fruktbar jordmån för populistiska partier. Men det är svårt att artbestämma dem.

Några gemensamma drag för partipopulism tycks vara skepsis mot den representativa demokratin, idealisering av det förflutna och en förmåga att snabbt byta åsikt i konkreta frågor.

Samt ett ointresse för att ta ansvar och administrera det offentliga och en negativ inställning till ökad internationalisering av ekonomi och befolkning.

Glistrup i badbyxor

Bengt Lindroth skriver om politiska partier som får framgång genom att verka så otraditionellt politiska som möjligt: De gör politik av misstron mot de traditionella partiernas sätt att styra.

Lindroth kan det här - han har träffat och intervjuat de flesta. Börjande med skattepopulisten Mogens Glistrup, som stoltserar i badbyxor på bokens pärmbild. Lindroth beskriver dem land för land.

Danmark, moderland för kulturkamperna som betraktas som den viktigaste beståndsdelen i livsluften för all politisk populism i de välordnade nordiska samhällena.

Norge, ibland betraktat som en skandinavisk pionjär för att utforma populistiska idéer. Där visar populismen upp fler varianter ur den politiska färgskalan än på andra håll i Norden, både högerpopulism, vänsterpopulism, i en nationalistisk självuppfattning, skriver Lindroth.

Sverige, folkhemmet med önskan att vara som USA, det ”starka samhället.” I Sverige var det bönderna och centern som ansågs komma med populismen i 1970-talets början, den folkliga vilsenheten efter en stor ommöblering från land till stad.

Lindroth påminner om almstrider i Stockholm och miljörörelsen, men också Ny demokrati som efterträddes av Sverigedemokraterna, med rötter i nazismen.

Överhet/undersåte, ryskt/svenskt, bakom finsk populism

Finländarna har en lägre tillit till den liberala demokratins idéer om den fria debattens nytta, skriver Lindroth, och mer misstro mot individens chans att aktivt kunna förändra missförhållanden.

Och listan fortsätter: Här finns en mer utbredd skepsis mot främmande människor och nationaliteter, en större tro på lydnad och auktoriteter, på nationer, familjer, religion, lag och ordning.

För att sammanfatta: Finnen knyter handen i byxfickan, håller ilskan inombords, låter bli att rösta men bryter ibland ut i ett "saatana perkele" och älskar antihjältar, såsom Veikko Vennamo.

För den svenska läsekretsen förklarar Bengt Lindroth finländsk politisk historia. Vennamo i ledningen för Landsbygdspartiet, hur både Sverige och svenskheten har hatats i det partiet.

Två omständigheter har Timo Soini och Sannfinländarna förstått att använda sig av, förklarar Lindroth: Den svenska minoriteten på uppåt 300 000 invånare och den alltid föränderliga internationella omgivningen och dess eviga tryck mot den lilla nationens gränser.

Grönpopulister

Lindroth placerar också Gröna förbundet bland de populistiskt lagda rörelserna, men annorlunda än den vennamoitiska.

Ursprungligen fanns det bland miljöfolket i Norden sådant som påminner om en gängse populistisk retorik, en tro på att driva politik närmare ”folket”, att ta direkta folkliga initiativ, ibland genom att gå emot eliter och etablissemang.

Två gröna riksdagsmän valdes in i Finland redan år 1983, nästan direkt från Koijärvisjöns hotade fågelområde. De var de första i sitt slag i ett nordiskt parlament.

Ursprungligen var tanken att de gröna skulle bli en rikspolitisk plattform för olika alternativgrupper, utanför höger-vänsterskalan, påminner Lindroth. Men de blev pragmatiska, infogade sig i den traditionella politiken, och Pekka Haavisto blev Europas första gröna regeringsmedlem år 1995.

Valet av populistpresident – Rehn och Ahtisaari

Bengt Lindroth tar presidentvalet år 1994 som exempel på hur populistiska stämningar och missnöjen mot etablissemangen skapade sig spelrum i Finland, när de gamla makteliterna lossade greppet och Sovjetunionen inte var samma utrikesspöke som förr.

Det var det första direkta folkvalet. Tidigare fick finländarna inte välja statsöverhuvud, bara 300 elektorer, som i sin tur valde president. Det var ofta: Kekkonen, Kekkonen, Kekkonen...

Lindroth påpekar att båda kandidaterna i slutomgången 1994 var otippade, utan stöd från ens sina egna partier i början.

UM-tjänstemannan Martti Ahtisaari vann den socialdemokratiska folkomröstningen mot Kalevi Sorsa och försvarsministern Elisabeth Rehn lyftes upp på den borgerliga sidan, till stor förvåning för Svenska folkpartiets (manliga) ledning.

Detta blev ett val mellan två outsiders, skriver Lindroth, ett val där folket eftertryckligt hämnades på partieliterna.

Den vulgäraste sortens tankefigurer…

Bengt Lindroth missar inte nöjespopulismen, med fenomen som Spede Pasanen, Uuno Turhapuro, Lordi, Kaurismäki, Okänd soldat och till och med Mumindalen.

Men här finns också studentvänstern på 70-talet och Suomen Sisu, ursprungligen ungdomsförbund i Suomalaisuuden Liitto, Finskhetsförbundet.

Tony Halme och Jussi Halla-aho får också korta presentationer. Lindroths formuleringsiver når nya höjder när han beskriver starten för den nuvarande europarlamentarikern: ”Halla-aho kunde konsten att på spektakulärt vis driva upp också den vulgäraste sortens islamofobiska tankefigurer ur de djupa skogarnas mörka gryt, och via nätsidorna klä dem näst intill urbant salongsfähiga.”

Sannfinländarna blev herrar i Helsingfors

Bengt Lindroth avslutar Finlandskapitalet med en genomgång av Sannfinländarnas brott mot sina egna löften. Regeringsdeltagandet betyder att Sannfinländarna mister fyra av sina paradargument, analyserar Lindroth.

Nu är de själva ”herrarna i Helsingfors” och inte ett anti-etablissemangsparti. Nu medverkar Sannfinländarna till EU-stöd åt skuldsatta Grekland. Man värnar inte längre om de svaga och gamla i samhället, inte heller bromsar man asyl-, migrations- och integrationspolitiken.

På Sannfinländarnas valvaka 2015
Timo Soini, populismexpert, på valvaka 2015 På Sannfinländarnas valvaka 2015 Bild: Yle/Bengt Östling timo soini (sannf)

Ingen efterträdare till Soini

Bara en opportunist kan politiskt överleva sådana nederlag. Det återstår enligt Lindroth att se var gränsen mellan populism och opportunism går, om partiet spricker eller helt tappar väljarnas förtroende.

Till slut pekar Lindroth på den totala personfixeringen. ”Den dag Timo Soini lämnar politiken kan för Sannfinländarnas del bara jämföras med om Jesus skulle falla ner från korset framför fötterna på kristenheten. Ingen efterträdare kan klättra upp och hänga sig där i frälsarens ställe.”

Tema för vänortssamtal?

”Väljarnas hämnd” är årsbok för Föreningen Norden i Sverige. En bok i bästa bildningstradition, skriver ordförande Sinikka Bohlin i företalet. Hon uppmanar medlemmarna att läsa och samtala om boken i grupp, varför inte föra samtal om den i vänorterna.

Kanske skulle den komma till nytta i Finland också? Man kunde tro att boken också översätts till finska, så mycket handlar den om både Sannfinländare och Landsbygdspartister.

Med tanke på kopplingen till föreningen Norden är det ju synd att Island helt saknas i boken. Det här är alltså inte en heltäckande rapport om populistisk och nationalistisk politik i Norden.

Island, där socialdemokratin har gått i graven och Piratpartiet nu är störst i opinionsmätningarna, skulle vara värt ett eget kapitel, eller kanske en hel bok.

Tomhet efter socialdemokratin

Bengt Lindroth avslutar med en kort europeisk översikt – han beskriver Europa som en pessimismens kontinent. När han besökte Helsingfors för att presentera boken antydde han att det måste bli sämre innan det kan bli bättre.

Fler val, får man anta, med resultat som chockar etablerade politiker, och kanske flyktingar och dem som värnar om mångfald i sina länder.

Socialdemokratins guldålder är förbi och det finns en tomhet. Lindroth skriver om ett skimmer från denna legendariska epok som dröjer sig kvar som aftonrodnaden vid horisonten när solen gått ner.

Det är framtidsoptimismen som är borta, enligt Lindroth.

Inte bara populistpartierna försöker slå mynt av handfallenheten, med nostalgiska skönmålningar om hur det var förr i tiden.

Dansk folkeparti vill överta socialdemokraternas roll som folkets parti, Carl I Hagen har talat om Fremskrittspartiet som det nya arbeiderpartiet, som ska förena arbetstagare och arbetsgivare, och Jimmie Åkesson om sverigedemokraterna som ska återupprätta folkhemmet.

Fortsätt förklara och debattera

Som avslutning hoppas Lindroth på ett återupptaget civiliserat samtal mellan de nordiska länderna, i stället för syskongräl och att sparka på varandra.

Boktiteln ”Väljarnas hämnd” kommer från Danmark, där man ansåg att Glistrups framgångar berodde på att de traditionella partierna inte tog folks oro på allvar.

Det gäller att ta folket på allvar, anser Bengt Lindroth och citerar dansken Jens Otto Krag: Väljarna är på goda grunder förvirrade och besvikna på de styrande. Få ordning på problemen som får väljarna att rösta på sådana som Glistrup, sade Krag efter valförlusten.

Driv fram nya samhällskontrakt och möjlighetsstrategier, tillägger Bengt Lindroth något gåtfullt.

"Väljarnas hämnd" utkommer på Carlssons bokförlag. Bengt Lindroth har tidigare skrivit "Härlig är Norden - en reporters uppenbarelse" år 2012.

Läs också