Hoppa till huvudinnehåll

En fartfylld färd mot fördärvet

Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan.
Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Steve Davislim,Tuomas Pursio,Rucklarens väg,Finlands nationalopera

Att drömmen om snabba cash och fala fruntimmer oftast slutar i tårar vet väl de flesta men i Nationaloperans uppsättning av Stravinskijs opera Rucklarens väg serveras den ständigt aktuella moraliteten med en härligt lekfull klackspark. För regin står Dmitrij Bertman, till vardags konstnärlig ledare vid den smått kultförklarade Helikon-operan i Moskva.

Ett ungt fästepar, Anne Trulove och Tom Rakewell, vänslas i en pastoral lantidyll under klarblå himmel. Uppe på häckkrönet bakom dem står en handfull trädgårdstomtar uppradade och plirar gåtfullt över deras huvuden.

Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan.
Hanna Rantala och Steve Davislim som Anne Trulove och Tom Rakewell. Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli hanna rantala,Steve Davislim,Rucklarens väg,Finlands nationalopera

När vi möter de kitschiga trädgårdsplågorna följande gång dansar de runt en Rakewell fjättrad i tvångströja på hans sista anhalt i livet, det illa beryktade mentalsjukhuset Bedlam i London.

Hur kunde det gå så illa ?

Tja, tänk först Faust, lägg så till en nypa Don Juan och ni har svaret klart ...

Faust i nya kläder

I Rucklarens väg, uruppförd år 1951, skapar Stravinskij en helt egen, modern och personlig väv av sin lek med klassiska teman och tidigare operastilar.

Hänvisningarna är många men till formen följer verket i princip 1700-talsoperans uppbyggnad och från samma sekel är också den direkta inspirationskällan till handlingen. Rucklarens väg bygger på den brittiske 1700-talskonstnären William Hogarths bildsvit med samma namn.

Hogarth var ett slags förfader till dagens satiriska serietecknare. I bildserien The Rake’s Progess gestaltade han en rikemanssons slösaktiga väg mot fördärvet i åtta tablåer.

I Stravinskijs opera, med libretto av W.H. Auden och Chester Kallman, går det också utför raskt men med lite starkare tonvikt på Fausttemat.

Den unge Tom Rakewell älskar visserligen sin Anne men han är inte alls lika lockad av den tråkiga bankkarriär hans blivande svärfar stakat ut för honom. Han vill bli rik, och gärna så fort som möjligt.

I samma veva dyker den gåtfulle främlingen Nick Shadow upp och berättar att ett stort arv faktiskt väntar honom i London och då faller Rakewell naturligtvis som en mogen frukt direkt i den ledes händer.

Surrealistiskt och burleskt

I Nationaloperans uppsättning gör den österrikiska scenografen Hartmut Schörghofer sin egen Hogarth genom att bygga upp en rad surrealistiska scenbilder som regissören Dmitrij Bertman fyller med färgstarkt livfulla men också lekfulla tolkningar av Londons förfall och fördärv.

Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan.
Hos Venus och Mars i det lastbara London. Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Rucklarens väg,Finlands nationalopera

Tidsskikten smälter ihop när Rakewell i sjuttonhundratalsutstyrsel konfronteras med skränande gatumobb och lastbara bordellnöjen som kunde vara hämtade ur vår egen tid. I Erika Turunens dräkter möter Tiggaroperans klassiska trashanksestetik gräll kinky och frodig är också Bertmans flirt med burlesken i bordellscenerna.

Bröstakrobatik med pyrotekniska inslag till exempel, inte illa ...

Visualiseringen är genomgående anslående, inte bara för att Schörghofer tillsammans med ljusdesignern Thomas Hase varierar de till synes rätt enkla, stiliserade elementen i ständigt föränderliga och dramatiska konstellationer.

Regissören Dmitrij Bertman har också åstadkommit en alldeles sällsam drive i det sceniska uttrycket genom att inte begränsa de koreografiska elementen enbart till uppsättningens dansare. Med hjälp av koreografen Edvald Smirnov har han lyckats med konststycket att ta ut allt också av sångarnas fysiska kapacitet.

Inte bara deras förresten. När Eivind Gullberg Jensen under premiärkvällens slutapplåder kom upp ur orkesterdiket inför en smått oortodox men mycket fungerande slutknorr på moraliteten fick vi som publik till och med uppleva en dansande dirigent på scenen.

Men före det hade han ju sannolikt dansat en hel del där nere, inför en orkester som än en gång nästan stal showen med sin precision och smittande geist. (Och dessvärre ställvis också med sin volym, speciellt under uppsättningens första
hälft ...)

Ur premiärkvällens solistkår känns det däremot smått förmätet att lyfta fram någon enskild insats, ensemblen är jämn. Men dramat arbetar till en specifik grupps favör.

De goda, vackra och hela står sig som känt nästan alltid slätt mot de onda, bisarra eller såriga. Så också här.

Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan.
Den sista uppgörelsen. Steve Davislim och Tuomas Pursio som Tom Rakewell och Nick Shadow. Foto från Rucklarens väg på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli Steve Davislim,Tuomas Pursio,Rucklarens väg,Finlands nationalopera

En gåtfull demon och en jordnära fakefreak

Steve Davislim och Hanna Rantala tolkar sina roller som Tom och hans trogna Anne chosefritt och innerligt.

Vekheten sitter bra i bägge fallen för Rakewell är ju egentligen inte alls någon fullblodsrucklare, bara en svag yngling som i likhet med många ungdomar i dag drömmer om framgång och snabba klipp.

Men de utpräglade drömmargestalterna fascinerar oss sällan. I stället dras vi till de mörka, gåtfulla och starka.

I den här uppsättningen är de två.

Basbarytonen Tuomas Pursio är inte bara en vokalt strålande Nick Shadow. I sin gotromantiskt svarta outfit är han också en karismatisk och oroande Mefistofelesgestalt.

Härlig är också Päivi Nisulas tolkning av turkinnan Baba, den skäggiga estradartisten som Shadow pådyvlar Rakewell för att få honom att glömma Anne.

Deras äktenskap blir en katastrof men under den temperamentsfulla Babas skägg och lugg döljer sig en klarsynt kvinna som genomskådar alla bluffar, inklusive Shadows.

Päivi Nisula som Turkinnan Baba i Rucklarens väg på Nationaloperan.
Päivi Nisula som Turkinnan Baba. Päivi Nisula som Turkinnan Baba i Rucklarens väg på Nationaloperan. Bild: Heikki Tuuli päivi nisula,Rucklarens väg,Finlands nationalopera

I Bertmans regi är till och med skäggiga Baba själv en bluff. Men en härligt jordnära sådan, vars råa rättrådighet kommer till sin fulla rätt i Nisulas frikostigt humoristiska tolkning.

En tolkning som samtidigt lyfter fram någonting som kanske kunde tolkas som Bertmans ultimata poäng.

Vad finns bakom fasaden?

Operans officiella slutknorr är ungefär att djävulen alltid hittar sysselsättning åt sysslolösa händer, hjärtan och sinnen.

Men det mest fascinerande i Bertmans tolkning är nog en insikt av helt annat slag.

Ond, god, freak, normal?

Dum är den som låter sig luras bara av fasader.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje