Hoppa till huvudinnehåll

I skärgården har man alltid varit noga med ditt och mitt

Marcus Lepola
Marcus Lepola Marcus Lepola Bild: Yle/Maud Stolpe marcus lepola

Åbolands, Ålands och Stockholms skärgårdar kan ses som tre skärgårdar, men de har ganska långt en gemensam historia.

Om man tittar tillbaka till medeltiden var Stockholm och Åbo kanske de viktigaste städerna i Sverige. Mellan dem låg ett stort geografiskt område med en massa vatten, öar och holmar.

De 700 år som Finland var en del av Sverige präglar i hög grad vår skärgård och därför utvecklades livet i det vi idag ser som tre skärgårdar långt på samma sätt.

Självklart finns det lokala variationer beroende på vilka näringsgrenar man har satsat på plus att språket varierar, men i grund och botten finns en tydlig likhet.

Det här säger etnologen Marcus Lepola som just nu leder kursen Tre skärgårdar: en historia vid öppna universitetet vid Åbo Akademi.

Havet förenar men delar också

Trots att havet förenar delar det också och det gäller speciellt i menförestider då skärgårdsborna har varit tvungna att förlita sig på sig själva.

Vem som egentligen räknades som skärgårdsbo blev tydligt för dem själva då de åkte till Stockholm för att sälja sina varor.

Där blev det en del konflikter med borgarna, som var missnöjda med att skärgårdsborna kunde sälja sina produkter utan mellanhänder.

De krävde att bara äkta skärikarlar ska få idka handel för att minska på konkurrensen och då var det viktigt att definiera vem som var skärgårdsbo och vem som inte var det.

På 1600-talet beslöts att folk från Pargas och Kimito inte var skärgårdsbor men nog folk från Nagu och Korpo. Houtskär nämns inte, men det beror på att Houtskär hörde till samma socken som Korpo.

Marcus Lepola säger att man knappast tänkte så mycket på om man var skärgårdsbo eller inte annat än då man kom i kontakt med folk som inte var från skärgården.

Stenig strand och hav.
Stenig strand och hav. Bild: Yle/Marie Söderman inre skärgården

Konflikter i skärgården

Marcus Lepola konstaterar att konflikter alltid har funnits i skärgården, inte bara då man ska definiera vem som är skärgårdsbo och vem som inte är det.

Här har man alltid nogrant hållit reda på vad som är mitt och vad som är ditt.

I det här sammanhanget är också ordet skärgård intressant. Finskans saaristo betyder många holmar medan skär och gård syftar både på holmarna men också på gård som är ett ekonomiskt begrepp. Det handlar om att äga.

Den svenskspråkiga befolkningen i vår skärgård ska ha flyttat in på 1100- och 1200-talen och då fastslog man äganderätten till olika byar och dem har man hållit fast vid.

Det som det ofta har blivit konflikter om är utskärsfiskevattnen, som var ganska produktiva och linjen i vattnet kunde man ha olika åsikter om.

I gamla tingsprotokoll ser man att de som varit i luven på varandra åberopar att linjen går på ett visst ställe av gammal sed och att de idkat fiske här sedan urminnes tider.

Här påpekar Marcus Lepola i alla fall att tingsprotokollen också ger en lite snäv bild i och med att de bara talar om konflikter, skärgårdsbor kom för det mesta överens med varandra.

Huvudsaken var i alla fall att alla visste var de olika gränserna går så att folk kunde samarbeta och leva vid sidan av varann.

Hyppeis i Houtskär
Hyppeis i Houtskär Bild: YLE/ Linus Hoffman hyppeis

Skärgården har alltid funnits mitt i omvärlden

Man kan inte säga att skärgården tidigare skulle ha varit speciellt beroende av omvärlden, den fanns ju mitt i omvärlden.

Livet i skärgården var inte inskränkt till den egna holmen utan skärgårdsborna var väldigt rörliga av sig om man jämför med bönder på annat håll i landet.

Speciellt fiskare och säljägare rörde sig vida omkring och var i kontakt med yttervärlden plus att handeln med städerna innebar en växelverkan. Skärgården kunde försörja sig själv och producera att överskott som kunde säljas vidare.

Ett betecknande exempel på det här är att hungersnöden på 1860-talet gick skärgården nästan obemärkt förbi. Här talade men om fattigåren då hungriga från inlandet kom ut till skärgården och tiggde mat.

Det att skärgården idag är beroende av omvärlden hänger ihop med industrialiseringen och alla prylar vi anser oss behöva idag, plus att maten idag är förhållandevis billig om man jämför med hur det var förr. Att producera mat i liten skala lönar sig alltså inte på samma sätt som tidigare.

En stor gädda på svirvel på 1950-talet i Ingå skärgård.
En stor gädda på svirvel på 1950-talet i Ingå skärgård. Bild: Yle/Anna Savonius #fisketsdag

1808 - 09-års krig gick ganska oförmärkt förbi

Stora ofreden under 1700-talet hade en större inverkan på skärgården än kriget 1808-09.

Då tömdes stora delar av skärgården på folk och många sökte sig till Stockholm undan ryssarnas härjningståg och till många byar återvände folk aldrig.

1808-09 gick allt så pass snabbt att kriget inte hann påverka skärgården desto mer innan vi var en del av det ryska imperiet.

Nu kapades i alla fall banden till moderlandet Sverige, men handeln kunde fortsätta med Sverige i och med att tsaren och ryssarna hade en liberal handelspolitik.

Dessutom kom Reval eller Tallinn som en ny handelsplats för våra skärgårdsbor, så Marcus Lepola säger att 1800-talet sist och slutligen blev en rik tid för vår skärgård med undantag av Krimkriget, som i alla fall kändes av mest på Åland och Bomarsund.

Bomarsund 1854
Bomarsund 1854 Bomarsund 1854 Bild: Pelago Film bomarsund 1854

Första världskriget och inbördeskriget

Första världskriget och inbördeskriget är ett kapitel för sig i vår skärgård och det kapitlet är kanske inte riktigt färdigskrivet ännu säger Marcus Lepola.

I Pargas var det förhållandevis lugnt medan det i Korpo till och med förekom eldstrider. Längre ut i skärgården bildades frikårer och många unga män från Pargas dit för att inte bli inplockade i de trupper som kom.

Allt det här ledde i alla fall till en känsla av osäkerhet i skärgården då man såg hur lätt det var för någon utifrån komma och ändra på livet här.

Under 1920- och 30-talet präglades livet i skärgården, speciellt för männen, av arbetet inom skyddskåren där de var måna om försvarsarbetet och den egna säkerheten.

På samma sätt som för resten av Finlands folk betydde sedan andra världskriget att alla engagerade sig i försvarsarbetet.

Dragonhästar vid stallet i Tölö i Helsingfors år 1918.
Dragonhästar vid stallet i Tölö i Helsingfors år 1918. Bild: Släkten Hovings arkiv vid Svenska litteratursällskapet i Helsingfors. dragoner

Avfolkningen

Speciellt efter andra världskriget öppnade sig möjligheter till annat än att fortsätta med det strävsamma livet i skärgården med primitiva redskap och båtar.

Marcus Lepola påpekar att det här fenomenet var likadant över hela Europa och till exempel i Spanien finns det idag avfolkade byar som säljs som helheter.

Hos oss är det speciellt den yttre skärgården som har avfolkats medan folk har dragit sig till de större öarna.

Paradoxalt nog har vi idag fler hus och stugor ute i skärgården än någonsin förr, men folk föredrar att bo i skärgården bara sommartid.

Det här betyder att många av de fast bosatta är mer än sysselsatta under sommarmånaderna då det finns folk i skärgården men att resten av året är desto lugnare.

Idealet vore om dagens teknik kunde göra att fler skulle jobba på distans ute i skärgården, men trots att man talat om det här i flera år har inga större förändringar ännu skett på den här fronten.

Turismen är idag viktig för skärgården men ännu har ingen kommit på det magiska dragplåster som kunde förlänga säsongen där ute.

Snö i skärgården.
Snö i skärgården. Bild: Yle/Linus Hoffman snäckvikens båtbrygga

Läs också