Hoppa till huvudinnehåll

Annika Sylvin-Reuter: Ingen riktig fotismamma

Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle
Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle Annika Sylvin-Reuter arbetar som redaktör för Svenska Yle Bild: Yle annika sylvin-reuter

Att vara hängiven fotismamma eller handispappa innebär timmar av väntande i sunkiga hallar och tidig väckning på veckoslutsmorgnar för att åka iväg på matcher. Man bräder mackor och ser till att spelkläderna är i skick. Är man aktiv är man klädansvarig, lagledare eller målsekreterare och man missar ogärna en enda match.

Jag är en fotis- och handismamma, men inte alls en hängiven sådan. Jag gillar inte hallarna och undviker att åka om jag inte måste. Jag har ingen tävlingsinstinkt och har inte hittat tjusningen i varken handboll eller fotboll.

När jag väl kommer till hallen har jag obehag då matchen kör igång. Jag har svårt för att heja bara på det egna laget och så får jag illa att vara om målskillnaden är för stor.

Visst känns det fint då det egna barnet eller hans lagkamrater gör mål, men nästan lika fina trick gör också motståndarna. Det händer för ofta att jag råkar titta bort just då mitt barn gör något imponerande på planen!

Jag hänger inte med och allt går så fort. Jag bestämmer mig för att stirra på bollen och inte missa en enda snygg manöver när jag nu för en gångs skull är på plats.

Sen skäms jag över att allt ändå gick för fort, att jag missade bollen och den snygga finten eller inkastet, bara för att jag råkade titta på klockan.

Nu är mitt bollspelande barn redan så stort att han inte nödvändigtvis vill ha mig på läktaren mer. Han tar sig till de flesta träningar och matcher själv och för honom är det egalt om jag kommer och tittar.

Skjuts skulle han förstås vilja ha oftare, men det där “mamma titta titta titta-stadiet” är förbi. Hur känns det för honom? Han säger att han inte bryr sig. Men innerst inne?

Det är som det är med den saken, jag är genomskådad för länge sedan. Mina gäspningar vid spelplan har talat sitt tydliga språk. Jag gillar helt enkelt inte bollspel men jag betalar, till bristningsgränsen.

Varför? För jag ser hur mitt barn älskar bollsporter och för att jag gör vad som helst för att han ska få spela. Vi har avbrutit sommarseglatser och satt honom på flyg, vi har pusslat inhopsscheman med kompisar och mor- och farföräldrar för att barnet ska kunna bli kvar i stan när vi andra åker till landet. Mig får man ogärna till hallarna, och spelplanen, men jag understöder hans hobby!

Jag sitter i bilen. Det är jag som för en gång skull skjutsar sonen och hans lagkompis iväg på handbollsturnering. Vi är på väg till flygfältet. En fyra dagars turnering i Danmark väntar.

Vi skulle inte ha råd att åka hela familjen på resa och då känns det extra fint att åtminstone få iväg en kråka. Mycket billigare att ha en som sover på luftmadrass i en skola utanför Fredrikshavn på Jylland tillsammans med 14 handiskompisar än vad det skulle kosta att åka på resa hela familjen.

Och garanterat roligare för honom så här!

Att han skulle sluta spela? Det vill jag aldrig!

Så länge vi bara har råd ställer vi upp. Och alla engagerade handis- och fotismammor- och pappor. Vi är er evigt tacksamma!

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP