Hoppa till huvudinnehåll

AOR - den föraktade vuxenrocken

AOR-skivomslag
AOR-skivomslag Bild: Ralf Sandell rock,Toto,Journey,Foreigner,skivomslag,Vinyl

Det var i början av 1980-talet som sådana band som Toto, Journey och Foreigner upplevde en storhetstid i synnerhet i USA. Bland rockpolisen har de här s.k. AOR-banden emellertid aldrig stått högt i kurs.

I Storbritannien rådde under den här tiden helt andra musikaliska trender i punkens efterdyningar med postpunk och nya vågen. Man experimenterade friskt med influenser från elektronisk musik och tidig syntpop, svart funk och dub-reggae.

Och på hårdrockfronten var det NWOBHM som stod för det nya. Den här intrikata bokstavskombinationen står för New Wave of Brittish Heavy Metal.

Detta framåtsträvande, rent av revolutionära, tänkande tilltalade de musikkritiker som lade agendan.

Förkortningen AOR i sin tur, står för Adult Oriented Rock - vuxenrock, med andra ord - och ”vuxen” har aldrig varit ett honnörsord i rockkretsar.

Det som är vuxet har väl närmast ansetts vara töntigt och även om de flesta AOR-diggare från början var ungdomar, så kan egenskaper som förknippas med stilen - sådana som spelskicklighet, stiligt låtsnideri med tyngdpunkten på melodier och proffsig produktion – gott tänkas gå hem också bland vuxna. Sedan brukar ju sällan en viss lättillgänglighet och den breda massans smak sammanfalla med kritikerns.

Varför dissas AOR?

Så här såg alltså konstellationen ut vid tiderna för AOR-stilens storhetstid kring decennieskiftet 1970-80 och början av -80-talet. Numera är det mesta annorlunda, åtminstone så till vida att de ungdomar som i tiderna lyssnade på AOR, idag är minst sagt vuxna, långt in i medelåldern komna.

Ben Granfelt med sin Fender Stratocaster
Ben Granfelt med sin Fender Stratocaster Bild: Ralf Sandell Ben Granfelt,musiker,gitarrister,gitarr,Fender Stratocaster

Men ganska långt lyssnar många fortfarande på samma band som för 30-35 år sedan - och fortfarande är kritikerna avoga. Just den här ställningen som populär musikstil bland före detta unga rocklyssnare (jfr. Entisten nuorten sävellahja) tyckte jag hur som helst att var en lämplig utgångspunkt för ett Fokus på-program. I synnerhet som jag själv hör till de som i ett skede under skoltiden lyssnade mycket just på nämnda Toto, Journey, Foreigner med flera.

För att sedan få in en lite seriösare musikjournalistisk vinkling – att det inte bara blir nostalgi - ville jag också söka svar på den fråga som jag redan inledningsvis var inne på här: om vad det är som väcker en sådan avoghet bland kritiker.

Som motvikt till mitt eget redaktörskap ville jag dessutom få med en musikerröst med personliga erfarenheter och insikter från musiklivet. Därför kontaktade jag gitarristen Ben Granfelt för en intervju. Som musiker har han genom åren medverkat i och skrivit låtar för många band av vilka t.ex. Guitar Slingers på 1990-talet nog kan sägas representera AOR. Som erkänt skicklig gitarrist har han ändå fått utstå också en hel del negativ kritik.

Ben Granfelts tatuering med autograf av Steve Walsh från Kansas
Ben Granfelts Kansas-tatuering med Steve Walshs namnteckning Ben Granfelts tatuering med autograf av Steve Walsh från Kansas Bild: Ralf Sandell Ben Granfelt,tatuering,biceps,Kansas,Steve Walsh,Autograf

Att spelskicklighet inte skattas högst bland dem som sätter ett högre värde i ett rått, skitigt sound, en svårdefinierad ”äkthet” eller experimentlystnad, det kan man förstå. Men varav detta rena rama förakt som t.ex. Toto och Journey utsatts för?

AOR föll i glömska

En annan berättelse är sedan hur jag själv på senare år igen har återupptäckt min ungdoms favoritmusik. För, som vi också kom in på med Ben, så brukar ens musiksmak långt präglas av den musik man tog till sig i tonåren, på så sätt att man livet igenom håller fast vid en viss stil – visserligen med utrymme för vidgning och utveckling beroende på intresse och läggning.

Men för min egen del skedde en så kraftig omvälvning en bit längre in på1980-talet då jag drabbades av svart soul, jazz och lite senare också hiphop, att mitt musiklyssnande rent av omdefinierades.

Jag upptäckte en helt ny värld med en till många delar helt annorlunda estetik än rockens. Jag forskade, lyssnade och snöade in allt djupare. Och i ett skede kände mig rent av tvungen att välja antingen eller, så jag valde den svarta musiken.

… för att återkomma i nya sammanhang

Visserligen följde jag fortfarande med det övriga musiklivet så pass aktivt att jag inte kunde värja mig för vissa rockband och fenomen (Guns ’n’ Roses, Nirvana, Britpopen). Men det var först en bit in på 2000-talet som jag insåg att valet inte är antingen eller, utan det kan vara både och.

Ungefär vid dessa tider började man också höra samplingar av AOR-band inom hiphop; t.ex. Nas samplade Totos Africa för sin New World och introt till Hold the Line minns jag att jag snappade upp någonstans (men var?), liksom en uppspeedad sampling av Foreigners Cold as Ice. Bland annat.

Georgy Porgy från Totos debutplatta blev i samma veva en klubbfavorit då en ny generation deejays insåg de uppenbara soulkvaliteterna i låtens groove. Till saken hör att Totos medlemmar i många år fr.o.m. mitten av 1970-talet vid sidan om spelade som studiomusiker bakom många av den tidens soulnamn.

Ett faktum som bidragit till att de själva inte alltid varit helt bekväma med att placeras i AOR-facket, eller vilket fack som helst för den delen. Hur som helst ledde den här typen av kreativ återanvändning för min del till att jag fick upp öronen igen och tack vare nya referenser hörde jag nya, fräscha nyanser.

sista scenen i TV-serien Sopranos
sista scenen i TV-serien Sopranos Bild: decider.com Tony Soprano,Sopranos,tv-serier,skådespelare,Rock’n’Roll Jukebox

En annan avgörande ögon- och öronöppnare kom 2007 i avslutningsepisoden för en av tidernas bästa TV-serier, Sopranos: i programmets sista scen kommer Tony Soprano in på en restaurang för att äta middag med familjen.
Han sätter sig vid ett bord och börjar bläddra igenom låtarna i en liten jukebox på bordet, droppar in en slant och det ack så välbekanta pianointrot till Journeys Don’t Stop Beliving börjar ljuda…

Nog för att jag redan hade återupptäckt också Journey i samband med den utveckling jag beskrev där tidigare, men i den här nya inramningen i ett oväntat sammanhang fick denna – ja, närapå sönderspelade favorit från tonåren åter igen en ny relevans för mig.

Kanhända kom låten fram i ny dager också för någon annan, som aldrig ens har gillat den? Medan en annan, yngre publik, som kanske hörde den för första gången fick upp öronen för någonting så mossigt som vuxenrock?

Låtlista:

1. Toto: Rosanna
2. Boston: More Than a Feeling
3. Kansas: Carry on Wayward Son
4. Foreigner: Cold as Ice
5. Styx: Babe
6. Ben Granfelt Band: Get Up and Go
7. Outfield: Your Love
8. Foo Fighters: Congregation
9. Journey: Don't Stop Believing